En seger för den brokiga svenska idrotten

avKristoffer Bergström

Kom ni med era tabeller. Kom ni med era planscher och årskort och resultatlistor och fördomar.

Det här är din, min och alla andra Jerringröstares samlade vilja.

Det här är Tove Alexandersson och Hanna Öberg.

Jerringpriset ändå.

Det tog några år att uppskatta utnämningen, nu finner jag den ljuvlig. Idrottsrörelsen är upphängd på siffror, på mätbarhet, på att ingen petimäter ska kunna komma efter en stavfinal och hävda att fransmannen egentligen var bättre än Armand Duplantis. Men en gång om året kastar vi alla VAR-granskningar och målfoton åt sidan och ger vårt finaste pris till något så kaotiskt som den med flest röster.

De två överlägsna vinnarna 2018:

Tove Alexandersson, dubbel världsmästare i orientering och trippel Europamästare i skidorientering, som ledde från galans start till de avgörande minuterna.

Och Hanna Öberg, OS-guld och -silver i skidskytte, som gled förbi under en sirapsseg monolog av Maria Lundqvist och vann med en halv procentenhet.

Ett svar: båda är kvinnor

Därbakom, ungefär lika långt efter som jag hade varit i ett fjärilslopp mot Sarah Sjöström, kom Duplantis och Johan Kristoffersson.

Det är tankeväckande. Komplicerat. Vad gör en orienterare däruppe? Ett enkelt svar är att sporten är djupt förankrad i oss, från tusentals friluftsdagar, från Annichen Kringstads skogshärjningar på 80-talet (hon fick priset 1981), till dagens 83 000 aktiva.

Vad gör en skidskytt där? Vi var ju akterseglade i flera år, vi svenskar gillade väl längdskidor bättre? Ett svar är att skidskytte i princip bara konkurrerar med handboll i dramatik. Ge mig en jaktstartsuppgörelse mellan en slovak och en tysk – ge mig två darrande pipor på sista vallen, röda blink, en anslutande österrikare – och jag är fast. Släng in en svensk och du får slita mig med våld från tv:n.

Ett annat svar är att båda är kvinnor.

Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN

De fem senaste åren har tre pris gått till kvinnor och övriga två till den mest kvinnligt kodade idrotten i hela Riksidrottsförbundet: bara nio procent av de som sysslar med ridsport är män, det är hälften av vad tvåan konståkning har. Jag kan fortsätta: tolv av nitton Jerringpris på 00-talet har gått till kvinnor, sju av tio på 90-talet.

Fler gymnaster än hockeyspelare

Fördelningen går emot den gängse uppfattningen av vad vi svenskar gillar. Det känns som att vi är ett herrhockeyfolk. En skara Granenbeundrare, Premier League-dyrkare och Zlatanister. Så ser Sportbladet ut, så ser morgonsändningarna ut, så ser läktarna ut, så ser stadsbilden ut när supportrar tar över.

Och det är vi. Också. Och det är fint. Men bara för att lag Hasselborgs eller Lisa Nordéns påhejare inte fyller O’Learys, driver gatorna fram, köper souvenirer, målar sig gulblå, pissar mot husväggar eller sjunger så att betongen gungar så betyder det inte att de ej existerar. De är bara lite tystare, lite mer spridda och undanskuffade. De är naturligtvis färre, de har inte tillåtits odla sin passion i offentligheten, de har inte förts samman, aldrig berömts för sitt ÄKTA ENGAGEMANG, men nog finns de.

Foto: JIMMY WIXTRÖM

En gång om året blir vi varse glappet mellan vad vi tror att svensk idrott är och verkligheten. Männen är alltjämt i majoritet (61 procent av alla medlemmar av idrottsföreningar är killar), herrfotbollen säljer flest biljetter, men den är inte så given i topp som det kan verka. Enkel matte: sammanräknat håller fler svenskar på med simning, innebandy och friidrott än med fotboll. Vi har 100 000 fler gymnaster än hockeyspelare.

Jämbördigt omtyckta

Jag ska passa mig från slutsatsen att kvinnor röstar fram kvinnor och män män. Den analysen är för billig. Likafullt är det fel att kalla Jerringpriset ett bevis för nationens samlade vilja, en knapp halvmiljon röstade den här gången, men min bestämda uppfattning är att listan över segrare är ett lika bra mått på folkets åsikt som någon annan tabell eller undersökning. Och den tyder på att kvinnor och män är ungefär lika populära, att vinter- och sommaridrott är jämbördigt omtyckta.

Det kan inte vara så. Men det är nog så.

Vi kan stapla teorier om kupper och kampanjer på hög, de är ofta rent larv, men de mynnar ändå ut i nästa fråga: om det skulle vara färre som gillar Tove Alexandersson än Tre Kronor – varför visar orienteringsfolket så mycket mer kärlek? Varför kom deras kandidat, som sällan syns på tv och inte var på plats på galan, före i omröstningen till Sveriges finaste idrottspris? Är inte det äkta engagemang om något?

När Hanna Öbergs namn läses upp och en kvinna i röd kostym tar emot glasskålen är det ännu en seger för den brokiga svenska idrottsrörelsen. Den som förälskar sig i en Tärnaby-Ingemar, en Rosengårdsmagiker, en Piteprickskytt, en Öviks-Foppa, en motor-Johan från Arvika och hundra andra virtuoser.

Det är gåtfullt. Jag förstår det inte fullt ut. Men jag älskar det.

ARTIKELN HANDLAR OM