ÅSIKT

Klassförakt, SVT

Åsa Linderborg om humorserierna som driver med lantisar, arbetslösa och lågutbildade

Foto: Janne Danielsson/SVT
”Leif & Billy”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SVT
”I Anneli”

Humoravdelningen på SVT måste vara den kulturinstitution som mest ihärdigt sprider förakt mot globaliseringens förlorare, det vill säga kroppsarbetare, outbildade och folk på landsbygden. Fem serier som jag på måfå hittat på SVT Play, det finns kanske fler, illustrerar mönstret.

Leif & Billy handlar om två bröder som bor i Norrland. De är arbetslösa. Och helt bakom flötet.

I det första avsnittet jublar de över att a-kassan har kommit, stålar de genast sätter sprätt på. Plötsligt upptäcker de att en skitsnygg brud från Stockholm flyttat till byn, och nu följer flera försök att fånga hennes intresse. Eftersom de gjort av med pengarna kan de inte bjuda på tacosmys, så en överkörd räv får bli bjudmaten.

Stockholmstjejen, som blir det ”normala” korrektivet till de norrländska blådårarna, spelar med bara för att avslöja dem. Ungefär som när en barnprogramsledare pratar med en kasperdocka.

Varför Leif och Billy är arbetslösa framgår inte, men de verkar inte lida av det. Inte heller söker de några jobb.

Det gör däremot Tiffany Persson.

Anders Janssons karaktär Tiffany Persson har gjort sig känd som en gränslöst glupsk och oförskämd hårfrisörska från Skåne som tacksamt driver med självhjälpsindustrin. Nuförtiden arbetstränar hon efter en sjukskrivning för en fejkad utbrändhet. Tiffany testar på allt från gatukök till bibliotek med samma resultat: hon fattar ingenting och klarar av desto mindre.

Det är stundvis roligt, men det underliggande budskapet är ändå att kvinnan är ovillig både att underordna sig och hugga i. Varför? Förmodligen för att hon är tacky.

Underdånig, om än sympatisk, är däremot Anneli i serien med det lite förbryllande namnet I Anneli. Anneli (Sissela Benn) jobbar på kafé. Hon är en fumlig tjugoåring som välter grejer och glömmer sätta på sig byxorna. Utan att inse sina begränsningar kärar hon ner sig i en klamydiastinn föredetting till musiker. Hon fattar inte att lyckan står att finna i en snäll men klantig säkerhetsvakt.

Manuset är varken fräckt eller slagfärdigt, men lyfter när en skribent får exponera sina fördomar om ”medelmåttor” som Anneli. Problemet är bara att tv-serien själv rider på samma fördomar.

Anneli har en burdus tossig skånska till arbetsgivare som påminner lite om Tiffany Persson. Även hon är omöjlig att tänka sig i en produktiv situation.

En annan halvpunchig kvinnlig företagare finns i serien Uti bôgda. Lena driver bed and breakfast någonstans i Västergötland. Hon har tre vuxna söner varav en är välordnad, han bor mycket riktigt inte heller kvar. De andra sönerna, som går med tungan utanför mun, är två hemmavarande idioter på en landsbygd där alla är dårar.

I första avsnittet spyr en av bröderna rätt ner i skötet på en tyska som sitter och panikskiter. Fästingarna i röven försöker de tar bort med svetsen. Bilmekanikern, som ser ut som en neandertalare, gifter sig med sin kusin. Alla tycks inavlade. Smeden liknar ett djur. Alla super som svin. Alla är feta och fula. Traktens nyanlända som ska lära sig svenska, pratar bättre än ortsbefolkningen.

Vägarbetarna som ska lägga bredband sitter i diket och glor av slöhet. I bygden skapar nymodigheten ramaskri, för något så skrämmande som internet vill de bara inte ha. Varje avsnitt inleds med att en välklädd storstadsbo på genomresa chockas av någon av alla fåntrattar som flockas på landsbygden.

Om man ska vara generös kan man kalla Uti bôgda för buskis. Buskis är en folklig genre som bildade ser ner på, men i dess bästa stunder bär den en tradition från Molière – dumsluga typer avslöjar makten och prakten.

Uti bôgda är dess motsats. Det är ”roliga timmen” på en elvaårings nivå som får Stefan och Krister att framstå som ekvilibrister.

1 av 3 | Foto: Nordisk Film
”Morran och Tobias” med Johan Rheborg och Robert Gustafsson visas på SVT Play.

I SVT:s humorrepertoar finns också Johan Rheborgs och Robert Gustafssons Morran och Tobias. De jobbar inte alls, eftersom de är trashig underklass. Tanken är att vi ska skratta åt två människor som är så misslyckade att de njuter av sitt skräp i en kommunalt ägd rivningskåk.

Om Morran spelats av en kvinna hade upplägget haft potential att bli en svart komedi om en psykiskt sjuk förälder och ett borderlinediagnosticerat barn. I stället ska vi flabba åt att Johan Rheborg klätt sig i hängpattar och kallas ”kärringhora” av sin son.

Morran och Tobias kan jämföras med buskisklassikern Albert och Herbert. Bakom slapsticken bultade ett psykologiskt drama om en lumpsamlande far och en gamson, även de i en rivningskåk. De är inte lika aparta som Morran och Tobias, men poängen är att Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen fyllde sina roller med dignitet och integritet. Rheborg och Gustafsson, som är lika skickliga skådespelare, gör tvärtom allt för att göra ner och äckla till sina figurer.

”Albert och Herbert” med Tomas von Brömssen och Sten-Åke Cederhök 1983.

Att driva med psykiskt sjuka ska naturligtvis vara tillåtet, men den här iskalla blicken hade varit otänkbar och ohållbar tidigare.

Jag tycker att man ska få skämta om allt och alla. För mig får man garva ända in i slutmuskeln och livmodertappen. Jag är låg nog att skratta som högst åt lyteskomik.


Så varför då dra växlar på det här? Varför inte bara se det som plojiga sagor om fantasifigurer eller som den underhållning det är tänk som? 

Därför att SVT omedvetet reproducerar den förhärskande ideologi som sorterar och diskvalificerar stora kategorier av människor som tidigare bemöttes med någon form av respekt. Skämten har blivit råare mot dem som förtjänar det minst, även i program som har ett oskyldigt uppsåt.


När Berlinmuren föll gick ett budskap över världen, att från och med nu är alla fria individer med eget ansvar för sina liv. Allting medelklassifierades: ekonomin, politiken, värderingarna, kulturen, humorn.

Men alla blev inte medelklass. Det måste fortfarande finnas människor som lyfter, bygger, vårdar och servar. Skillnaden är att det som förr var fasta jobb med lön att leva på i dag är otryggt slit för sämre betalt. Att vara arbetare är inte längre något att vara stolt över.

Jämlikheten har alltid varit en chimär, men den cynism som nu legitimerar samhällshierarkierna är något nytt. Med nyliberalismen har alla strukturella samhällsorättvisor omkodats till personliga tillkortakommanden.

Är du arbetslös är det för att du är lat eller inte bejakar teknikutvecklingen. Har du ett ”enklare” jobb är det för att du saknar ambitioner eller är socialt handikappad. Lever du på bidrag är det för att du utnyttjar systemet. Är du pank beror det på att du inte kan hålla en budget.

Är du egenföretagare kan det vara för att du vägrat röra på dig när arbetsplatsen du jobbade på gick omkull eller flyttade till Kina. (Att två av SVT:s serier har kvinnliga småföretagare är en bra spegelbild av Maud Olofssons ”lösning” på landsbygdens höga arbetslöshet.) Bor du i glesbygd är du garanterat en stackare, för där bor mest tomtar och troll.

Men framför allt: Om du saknar status beror det inte på att du är ett offer för dina klassomständigheter, utan på att du är dum i huvudet.

Klyftorna växer mellan dem som skaffar sig en högre utbildning och dem som inte gör det. Meritokratin har blivit en ny religion som får legitimera de stora löneskillnaderna och olika livschanserna: ”Jag har pluggat på universitet, alltså förtjänar jag mitt välmående.” Den självutnämnda intelligensian har blivit det nya seklets aristokrati som blundar för det faktum att höga betyg, precis gamla gods, går i arv.

Det handlar inte om bättre konstruerade hjärnor, men när skillnaden mellan hög- och låginkomsttagare växer blir genetisk överlägsenhet en praktisk förklaring till varför somliga har mycket mer än andra. 

Owen Jones, kolumnist på The Guardian och författare till boken Chavs, menar att det pågår en demonisering av arbetarklassen som får legitimera så väl ökade klyftor som försvagningar av välfärdssystemen. I sina värsta exempel har den lett fram till en ny socialdarwinism (i Storbritannien ofta förmedlad av underhållningsprogrammen i BBC). Fattiga och underställda påstås ha lägre IQ, det är det som är grunden för deras livssituation.

Outbildad har blivit synonym till ointelligent. Outbildad är oattraktiv. Det är den gemensamma varpen i de fem SVT-serier som jag har snubblat över av en slump. Bra manus är förbehållna draman om medelklassen.


Jag vet inte vilken publik SVT föreställer sig, men Leif & Billy fyller samma funktion för barn som en gång Ronny och Ragge. Än mindre förstår jag hur serierna kunnat gå igenom alla beslutslager. Kanske känner man sig tvingad att tävla med reklamkanalerna. När SVT för tjugofem år sen skulle förklara varför public service var kvalitet till skillnad från TV4, var paradexemplet att SVT aldrig någonsin skulle nedlåta sig att sända Stefan och Krister.

Det var då det.

Andreas Magnusson i humorkollektivet Kass humor, som ligger bakom Uti bôgda, har som koncept att man inte kan göra något som bara är dåligt: ”Det ska vara riktigt, riktigt dåligt.” 

Då nappar SVT.

Både Uti bôgda och Leif & Billy började som Youtube-fenomen. Det illustrerar en bakvänd populism som blir allt vanligare inom public service. Man trålar efter det som man tror går hem hos folk – ”Jättestort på sociala medier!” – och fattar inte att man beställer serier där tittarna uppmanas flabba åt karikatyrer som ska påminna om dem själva. Eller om De andra, lågstatusmänniskorna.


Att SVT sprider sånt här visar bara hur socialt accepterat föraktet för de såkallade förlorarna har blivit även bland dem som själva ser sig som upplysta humanister. Förr lockade man folk att skratta åt eliten. Nu förtiden är det tvärtom.