Ingen är rasist – vad ska vi då ha ordet till?

Foto: AP
Trump är rasist – men det spelar ingen roll för det republikanska partiet.
KOLUMNISTER

Har vi någon användning av rasism? Ordet alltså. Det där som inte riktigt fungerar.

– Jag är inte rasist, bedyrade Donald Trump när han i veckan konfronterades med Washington Posts uppgifter om att han kallat invandrare från Haiti och Afrika “människor från skithålsländer”.

Och för att vårda sitt personliga varumärke som de befängda överdrifternas mästerkock tillade han snabbt:

– Jag är den minst rasistiska person du någonsin intervjuat.

Det var naturligtvis bara ordsylt, Trump är rasist enligt varje känd definition och hans svar betyder egentligen ingenting annat än att det motsatta svaret är otänkbart. Vilket är intressant, givet allt annat som blivit möjligt att säga i draget från radikalhögerns stormning av det offentliga rummet.

Men ordet rasist är speciellt.

I den aningen poänglösa BBC-dokumentären om Ku Klux Klan som SVT visade hösten 2016 fanns en rörande scen från samhällets utkanter som fortfarande ringer i mig. Mest för att den kapslade samtiden så effektivt.

– Är du rasist, undrade den brittiske reportern.

– Nej, svarade Amanda Lee, imperial commander i Ku Klux Klan.

På hennes vägg hängde ett inramat porträtt av Adolf Hitler. Som reportern förresten adresserade med den ljuvligt brittiska frågan ”I couldn’t help but notice there’s a picture of Hitler up there”.

Det var ett ovanligt märkligt hemma hos-reportage.

Om det är något den moderna världens normbyggare lyckats med så är det i alla fall att ladda begreppet rasism med negativa värden. Ingen vill vara rasist. Inte ens i en vit makt-sekt saknas olust inför r-ordet. Jag kan bränna kors till minne av svunna tiders lynchningar av ”negroider” medan jag predikar om ett stundande raskrig men rasist ... nej, där går ändå gränsen. Till och med under en hemsydd kåpa i Missouris glesbygd.

Mer begripligt då att någon i maktposition ryggar inför ordet. Som när Beverly Whaling, borgmästare i den lilla staden Clay, West Virginia, försökte hantera stormen som blåste upp efter att hon skrivit ”du gjorde min dag!” i ett kommentarsfält på Facebook.

Posten som gjorde hennes dag var skriven av Pamela Ramsey Taylor, chef för en lokal handelskammare, som efter Trumps valseger tyckte det skulle bli ”uppfriskande att ha en vacker och värdig first lady i Vita huset igen” efter åtta år med ”en apa i klackar”.

När stormen drog in över borgmästaren drog hon efter andan och bedyrade att “de som känner mig vet att jag inte på något sätt är rasist”. Det hjälpte inte, hon fick avgå.

Trump kommer aldrig att avgå som följd av att han sagt någonting rasistiskt. Partiet har redan tydligt visat att rasismen inte är ett problem. Inte när den kanaliseras från toppen och så länge presidenten säger att han inte är rasist är han inte heller rasist. Besvärjelsen fungerar.

Det är som ett bisarrt ordspel och jag vet åtminstone två dystopiska 1900-talsromaner jag skulle kunna referera till om de inte vore så nötta i texter om politiskt mörker.

Rasist betyder ju någonting men det är som att det inte gör det. Vissa hävdar att det handlar om slitage, att vi alldeles för urskillningslöst kastat ordet på varandra tills det vattnades ur.

Men hur kan ett ord vara urvattnat och laddat på samma gång? Det är ju så laddat att inte ens en mellanchef i Ku Klux Klan vill ta i det.

Rasism handlar bara om rastänkande så det är inte rasism att dra slutsatser om människor med samma kultur eller nationalitet, invänder en annan. Som om vi hade tid med ännu en mörk passage i historieböckerna innan vi fullt ut kan enas om att rasism nog dödar även när kropparna vi hetsar mot förenas av det gasformiga begreppet kultur.

Ingen är rasist.

Är det för att ordet är kodat med dumhet? Att vara rasist är ju att vara för dum för att begripa att man inte kan dra vilka slutsatser som helst om en främmande människa utifrån ytan. Så antingen är man för dum för att begripa vad man gör (olustigt) eller så är man för hemsk för att bry sig (också olustigt).

Eller är det bara aldrig rasism när jag gör det? För att det finns inneboende linje mellan rasism och förnuft som just jag balanserar på rätt sida om?

Det finns beteendevetenskapliga belägg för att vi alla är rasister i någon mån, det är ju bara inom ingruppen vi är fullt förmögna att sortera andra människor som individer – du som delar pigment och språk med Hagamannen drog knappast några slutsatser om svenska män när du såg hans porträtt i tidningen – medan enskilda individers handlingar kan bli helt avgörande för vår syn på hela utgrupper.

Själva definitionen av rasist borde kanske egentligen vara någon som inte orkar eller inte vill anstränga sig.

Själv har jag med tiden noterat viss utväxling med barnuppfostringsmodellen kritisera handlingen, inte barnet.

“Det där var rasistiskt sagt” snarare än “du är rasist”.

Det fungerar nog inte på världens största barn, Donald Trump, men det finns ju många vuxna människor där ute som inte orkar anstränga sig.


▪▪ Rimlig debattnivå om brottsligheten

Kan man kliva ner i debatten kring brottsligheten och argumentera för fler poliser och mer kameraövervakning utan att samtidigt mullra om kaos och krigstillstånd eller ens använda ordet “oro”? Det hände i alla fall när liberalen Olle Wästberg skrev för Kvartal under rubriken “Så kan Sverige tillämpa New York-modellen mot brottsligheten”. Man behöver inte ens hålla med för att se värdet av den sortens debatt.

ARTIKELN HANDLAR OM