Det här debattklimatet är livsfarligt

Foto: P-O SÄNNÅS
Ett asylboende i Fagersjö, oktober 2016.
KOLUMNISTER

Jag tänkte börja från slutet, men det går inte längre att finna.

För bara ett par år sedan var det möjligt att memorera de senaste utspelen mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. De kom från politiskt omogna Sverigevänner och d-kändisar som inte hade fått uppmärksamhet på ett tag.

I dag kommer utspelen från alla håll. Sedan: sorgen över hur vi numera pratar om islam och invandring. Därefter: förtvivlan över att de som sakligt och intellektuellt vill kritisera islam och invandring blir kallade för rasister.

Om jag likväl försöker från slutet finner jag fastemånaden ramadan, vilken inleddes för två veckor sedan. En möjlighet att diskutera friktionen mellan religion och samhällsbygge.

”Ta semester”, föreslog Danmarks integrationsminister Inger Støjberg muslimerna i en debattartikel och poängterade att ramadan ”kan vara farligt för oss alla”. Snart orerade svenska riksdagskandidater om faran med fastande busschaufförer och allt var som ovanligt igen.

Det överlappades av det första böneutropet från Växjö moské. En möjlighet att diskutera religionens plats i det offentliga rummet. Men allt jag läste var förtäckt förakt mot muslimer blandat med urskillningslös brunsmetning av människor, vare sig de ville återupprätta det tredje riket eller föra en timid idédebatt.

Parallellt: slöjorna och halalmaten, handskakningarna och skolavslutningarna. Listan blir längre, svaren svartvitare.

Samtidigt har vi glömt bort vad som drabbar de människor vi pratar om; att det handlar om människor.

Vem nämner ens hakkorsen? Tre gånger i år har Stockholms moské sprejats full av dem. Jag ser ingen debatt, och polisens förundersökningar är nedlagda.

Vem nämner ens bränderna? De 92 gånger bränder anlades på flyktingboenden under 2016. Ibland höjs röster om dem, men de tystas snabbt med konstaterandet att flera av dem troligen anlades av folk som själva bodde där. De 53 bränderna med ”okänd gärningsman” är bortglömda.

Vem nämner ens moskéattentaten? På senare år har flera svenska moskéer satts i brand. Hässleholm, Örebro, Jakobsberg, Eskilstuna, Eslöv, Norrköping. Jag har säkert missat några, och saknar utrymme nog att lista all skadegörelse, alla hot och alla hatbrott.

Jag kan skriva tusen texter om hur bra det går för Sverige och att fler invandrare kommer i arbete, men det biter inte längre. Det biter lika lite som att argumentera genom att brunsmeta meningsmotståndare. Vem blir mindre rasist av att kallas för det?

Och vilka integreras bättre av att varje dag få höra att de är ett problem?

Det här debattklimatet är livsfarligt.

Dels för att människor trycks ut och radikaliseras. Framför allt för att vi glömmer dem som i slutändan drabbas.


Bäst just nu

Vid första anblick är ”Madame Deemas underbara resa” på SVT plakatpolitisk integrations-tv om två stenrika, äckligt snygga och världskända araber som bejakar kulturkrockar när de letar sommarhus i Sverige.

Efter några avsnitt faller man huvudstupa för Deemas och Ahmads Nils Holgersson-resa genom vårt avlånga land. Serien är det finaste i sin genre sedan Lukas Moodyssons och Peter Birros miniserie ”Det nya landet”.

Det här är Patrik Lundberg 00:34
ARTIKELN HANDLAR OM