ÅSIKT

Tv-presidenten visar vägen mot framtiden

När journalisternas frågor aldrig får några svar börjar de bete sig som den politiska oppositionen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ukrainas nya president vann valet genom att spela president i en tv-serie.

Absurt?

Kanske lite, men ungefär så här ser framtidens politik ut. Man vinner inga val genom att synas i nyhetsmedier längre.

Åh, den ukrainska eftervalsdebatten är den bästa eftervalsdebatten!

Vilket inte är någon jätteprestation av den ukrainska eftervalsdebatten, med tanke på att eftervalsdebatter mest brukar gå ut på att klaga på att alla andra fått mer medieuppmärksamhet än man själv.

I Ukraina är det annorlunda.

Där är den stora frågan hur en tv-komiker med exakt noll komma noll politisk erfarenhet kunde vinna med 73 komma tjugotvå procent över Majdanupprorets hjälte Petro Porosjenko? En krigspresident som försvarat sitt land från sönderfall samtidigt som Volodymyr Zelenskij spexade loss i en larvig tv-serie där Krim aldrig ockuperats, och bland annat därför utmålades av sina fiender som en ryssvänlig mjukis.

Jo, det var just det, säger kritikerna.


Valet blev en omröstning om krigspresidenten Porosjenkos högröstade etno-nationalism. Ukrainas folk är trötta på krig. Zelenskijs budskap om att stoppa massflykten av medborgare utomlands slog säkert an. Och i ett land som plågas av korruption och gamla politiska klanstrider är varje nytt ansikte ett löfte om bättre tider.


Vem är han då, den nye tv-presidenten?

Ryssvänlig är han knappast, att döma av den kaxiga Facebook-uppdatering han skrev till Putin häromdagen, samtidigt lovar han snabba förhandlingar om hur kriget i öst ska avslutas. Snarare verkar han vara en Macron-typ med en skattepolitik som välkomnas av oligarkin och med en hälsosamt kritisk inställning till extremhögern.

Men det riktigt intressanta är inte varför utan hur han vann valet.


Redan tidigt kom Zelenskij på kant med den ukrainska presskåren genom att inte ge några intervjuer. Under den första valomgången ställde han inte ens upp på debatter, vilket ledde till att Porosjenko vid ett tillfälle debatterade helt ensam, mot en tom talarstol. Istället kommunicerade han genom sociala medier och inte minst genom sin egen tv-serie, där han spelar just president i Ukraina.

”Hyperverklighet” som den gamle postmoderne filosofen Jean Baudrillard kallade det när fiktion inte går att skilja från verklighet. Till Ukraina kommer både nyliberalismen och postmodernismen för att dö.

Framförallt var det ytterligare ett bevis på att politiken inte längre utspelas inom nyhetsmediernas ramar. Slaget står någon annanstans.


Och när nyhetsmedia förvägras tillgång till politikerna, när deras frågor aldrig får några svar, blir journalistens roll snarlik den politiska opponentens. Allt som återstår att göra är att försöka peta hål på politikernas retorik. Vilket gör att Trump, Zelenskij och andra hyperverkliga politiker inte har särskilt svårt att utmåla medierna som sina fiender.

De beter ju sig precis som fiender.

Troligen dröjer det inte länge innan även våra eftervalsdebatter går ut på att klaga på att man fått för mycket uppmärksamhet i medierna.

avMartin Aagård

ARTIKELN HANDLAR OM

Ukraina

Medier