Mejla

Markus Larsson

The Hellacopters var det perfekta rockbandet

Återförenade versionen i ”På spåret” är inte samma sak

Publicerad:
Uppdaterad:
The Hellacopters i Strömstad 2006.
Foto: MARTIN VON KROGH
The Hellacopters i Strömstad 2006.

Ett fan säger det bäst filmen:

Bandet låter som Kiss, fast de är bättre musiker och har inga dräkter.

Dokumentären ”I’m in the band – storyn om The Hellacopters” får mig att tänka på norra Bohuslän.

För 15 år sedan hade turnépaketet ”Where the action is”, döpt efter en av gruppens låtar, premiär i Strömstad.

Det var på den tiden ännu en sommarpremiär bland andra där scenen stod på en parkeringsplats eller ett torg.

Då var The Hellacopters i princip den svenska festivalsommarens husband.

Det fanns inget exklusivt med en konsert till med dem. Särskilt inte med tanke på att den aktuella upplagan av ”Where the action is” i Strömstad var rena matinéföreställningen.

Fick mellanölen i plastmuggarna att koka

The Hellacopters började 19.00 och slog av sista låten 19.55.

Efteråt var jag så chockad att jag glömde att sätta fem plus i Aftonbladet. Om det någonsin har funnits en perfekt skarvsladd mellan MC 5 och Motörhead, Roky Erickson och Stooges, Memphis-soul och Kiss så kopplade The Hellacopters in den i 55 minuter.

Tryckvågen från scenen fick mellanölen i plastmuggarna att koka och gatstenarna att ducka. De andra banden Millencolin, The Soundtrack Of Our Lives och Backyard Babies blev så frånåkta att de lika gärna hade kunnat spela i Borås.

Filmen ”I’m in the band” är ungefär som bandets musik: snabbspolad. Regissörerna Amir Chamdin och Johan Bååth klipper mellan hembrända videoinspelningar, VHS-gryniga tv-klipp och uppstyrda intervjuer.

Vet att han hellre lirar än pratar skit

Det är dubbla actiongitarrer. En ung och lycklig Dave Grohl från Foo Fighters som på 90-talet kallar svenskarna för ”den bästa Deep Purple-showen i världen”. Påstrukna tacktal på stela Grammis-galor. Actiontrummor. Pinsamma tv-intervjuer på TV4 och ZTV. Jämförde Grohl gruppen med Deep Purple? Actionpianon. Arga ex-medlemmar som skjuter sönder bandets vinylskivor med hagelgevär. Flera studier i hur gitarrister helst ska forma kroppen som en upp och nervänd cover på bokstaven ”u” i en actionpose.

Historien hade kunnat vara en miniserie, men slutar efter en knapp timme. Det är ingen närgången djupdykning i gruppens eventuella kriser och konflikter, framgångar och album, även om medlemmarna lyfter oväntat mycket på vissa sårskorpor.

Alla som har intervjuat frontmannen och ledaren Nicke Andersson vet att han hellre lirar än pratar skit. På det viset fångar också filmen bandets attityd. Det som finns att säga hörs och syns på albumen, scenen och skivomslagen. Spela högt, spela fort, brinn utav bara helvete och gå av scenen innan det blir tråkigt. Det är inte så mycket att snacka om. Tack och hej.

”I’m in the band” påminner om att bandet kom från ingenstans 1994 och slutade lika abrupt 2008. Mellan samma år gjorde de inte ett felskär, samtliga album bildar ett oavbrutet underhållande fyrverkeri.

Saknas något som inte går att ersätta

Att gitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist dör i en olycka är den naturliga och sorgliga epilogen. Han drunknade i sitt eget badkar efter ett epilepsianfall.

Den återförenade versionen av The Hellacopters som sjunger ”Eloise” i ”På spåret” i dag är inte riktigt samma sak. De är inte nödvändigtvis sämre, men något annat. Utan gänglige basisten Kenny Håkansson och ”Strängen” saknas det något som inte går att ersätta.

När Hellacopters var som bäst togs de nästan för givna. De var för mycket rock, de var för omoderna, de var för mycket jeansjacka.

Vissa beskriver dem fortfarande med ett ord som osar klassförakt: bonniga.

Men de var framför allt för bra hela tiden.

I Strömstad 2006 var de framför allt det perfekta rockbandet.

Fotnot: ”I’m in the band” har premiär på SVT Play i dag.

Av: Markus Larsson

Publicerad:

LÄS VIDARE