ÅSIKT

Med uthängning som vapen

Marte Michelet om #metoo – och varför kampen mot sexuellt förtryck är inne på en farlig väg

Foto: THINKSTOCK
Skamstraff då och nu. Flera kända svenskar har hängts ut i dagspress och sociala medier i anslutning till #metoo-kampanjen. Stupstocken var äldre tiders skamstraff.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Som så många andra kvinnliga norska journalister är jag en produkt av den feministiska radiokanalen RadiOrakel. Kanalen startades på 80-talet, crowdfundad av kvinnorörelsen, både för att skapa ”ett eget rum” och för att påverka den oerhört sneda könsbalansen i medierna.

När jag vid RadiOrakels 20-årsjubileum tog över som redaktör gjorde vi en stor festival, där vi skrytsamt visade upp alla journalistiska storheter som med darrande röster hade gjort sina allra första intervjuer i vår usla, hemgjorda studio i loftvåningen på anarkisternas ockuperade hus i Oslo.

Men vi pratade också om den där knäppa grejen som hände ’83.

Juli 1983 gjorde några medarbetare på stationen falska annonser i porrtidningar för att sätta dit sexköpare. Männen som ringde det annonserade telefonnumret trodde att de pratade med en prostituerad. Men samtalen spelades in och sändes sen tillsammans med männens fulla namn. En hotelldirektör stämde stationen för förtal, och hela den sommaren diskuterade norska medier den så kallade ”Horekundeaksjonen”.

Var det avslöjande journalistik eller en vanvettig skampåle?


Året innan hade aktivister från Kvinnefronten börjat agera som amatördetektiver på prostitutionsgatan i Oslo. De fotade män, bilar och registreringsskyltar och samlade in till ett kartotek. Samma grupp började spreja bilar som stannade upp på gatan. Medan chauffören distraherades av en aktivist utklädd till sexsäljare, hukade en annan sig ner bakom bilen och sprejade HOREKUNDE på den i röd lack.

Foto: TT
Norska journalisten och författaren Marte Michelet har bland annat startat den feministiska tidskriften ”Fett” och kampanjen ”Sett grenser” som informerade om sexuella trakasserier i norska skolor. Hon är bosatt i Stockholm.

Risken att missbedöma vem som ”kvalificerade” för registrering och sprejning var så klart mycket stor. Men målet helgade medlen. Enligt en som deltog, var poängen främst att ”sprida osäkerhet och fruktan bland sexköparna, de skulle veta att de kunde avslöjas närsomhelst”.


Denna lilla våg av outningar, under tidigt 80-tal, ledde till en intensiv, principiell debatt inom kvinnorörelsen om vilka metoder som var legitima i kampen mot sexuellt förtryck. De som hårdast försvarade exponeringslinjen förlorade, och aktionerna ersattes av långsiktiga politiska strategier för att kriminalisera sexköp.

Debatten satte såpass djupa spår att när #metoo-kampanjen nu skakar om den norska offentligheten, sker det utan att en enda namngiven man har pekats ut. Ropen hörs såklart även i Norge – ”outa svinen!” – men de prominenta feministerna är inte del av kören.

Med ett undantag: Den militanta ytterkanten som bröt sig ut från Kvinnefronten efter de upphetsade 80-talsdebatterna och bildade Kvinnegruppa Ottar. Ledaren för denna lilla grupp säger till en norsk tidning att hon tycker det är ”irriterande” att inga namn pekats ut. I övrigt är stämningen inom norsk feminism att man hellre vill se strukturer falla, än huvuden rulla.

Dessutom innebär #metoo ett episkt genombrott i svensk mainstream för den radikalfeministiska analysen av sexuellt förtryck


I Sverige ser vi nu både och. Huvuden rullar, men strukturer faller minsann också. #metoo har just nu ett häpnadsväckande momentum. Kvinnor i bransch efter bransch sätter ord på, och revolterar mot, sexismen som sitter i väggarna. Från köken till kulturinstitutionerna till kammaråklagarkontoren – nu får det vara slut! Något otroligt har hänt.

Innan hösten 2017 var kvinnor som tog upp sexism på arbetsplatsen jobbiga, lättisolerade. Nu vill alla vara del av systerskapet som drar en gräns. Och allt tyder på att det kommer att sätta varaktiga spår.

Dessutom innebär #metoo ett episkt genombrott i svensk mainstream för den radikalfeministiska analysen av sexuellt förtryck, där det inte handlar om några rötägg utan om en våldtäktskultur som utgår från mäns privilegier. Juristernas revolt, till exempel, där 4  445 (!!!) signaturer attackerar det de beskriver som ”övergreppskulturer där kvinnor i beroendeställning utnyttjas.”


Men mitt i all denna vilda glädje, måste feminister även ta ställning till vissa djupt oroande tendenser som också finns. Vi kommer inte undan från att ge oss in i den svåra principiella diskussionen om outning.

Just nu väljer många feminister att tyst kringgå hela problemet. Och jag fattar det. För sannolikheten att den här snöbollen hade rullat lika fort om inte framför allt Martin Timell så tidigt pekats ut med namn, är ju ärligt talat mycket låg. När svärmors favvo-tv-kille plötsligt personifierade Förövaren – och faktiskt förlorade jobbet! – gav det kampanjen rejäl makt, som gjorde att #metoo inte blev en i raden av resignerade berättarstafetter om allt det hemska som händer med oss kvinnor.

Sofia Mirjamsdotter, journalisten som för sex år sen var med och startade #prataomdet, är en av få svenska feminister som har tagit sig an outningsdilemmat. I en artikel den 23 oktober berättade hon att hon legat sömnlös och tänkt på etiken kring namnpublicering. (Då var det Fredrik Virtanen som var aktuell.) Hennes konklusion löd så här:

”Framtiden kommer att döma, men sannolikt kommer vi att tacka dessa kvinnor som överskred en gräns när de berättade, när de hängde ut sina förövare. Tacka dem för att det var det som krävdes för att vi i fortsättningen skulle bli tagna på allvar när vi berättar.”


Men det går tyvärr inte att betrakta outning som en unik engångshändelse, det historiska undantaget där det brast, och sen var man färdig med det. För från flera håll legitimeras nu outning som feministisk (och journalistisk) strategi för framtiden.

Sociala medier-redaktören på svenska Vice skriver på Twitter att hon tycker pressen hädanefter har en skyldighet att ”hänga ut män som enligt flera olika källor har förgripit sig på kvinnor.” Så att ”äckliga jävla män fattar att deras karriär och deras familjers liv kommer krossas totalt.”

Hon får ett skred av likes och retweets, på något som vore helt otänkbart för någon svensk redaktör att framföra för bara några veckor sen. Det är ju inte så att budet om att pressen inte ska göra sig till en plattform för livskrossande lynchjustis är perifer i den journalistiska etiken – det är tvärtom själva kärnan.


I tidningen ETC skriver ledarskribenten Jenny Bengtsson att hon mest har lust att med ett baseballträ ”slå sönder varenda våldtäktsman”. Men hon ”riktar in sig i leden” och säger att lösningen i stället är att ”dra alla våldtäktsmän och förövare ut i ljuset”.

De är överallt, skriver Bengtsson, men nu åker de ut. ”En del kommer att dömas. Andra inte. Men en sak är säker: Det som händer nu är att det har förklarats krig”.

Möjligen inspirerad av detta har syndikalistiska tidningen Arbetaren, av alla, gått ut med tre ytterligare namn på påstådda förövare, två journalister och en komiker, som inga andra tidningar känt sig komfortabla med att namnge. Det är inte så att Arbetaren har gjort ett grundligare grävjobb, nej, redaktörens motivering för att peka ut dem är att ”namnen började dyka upp i icke-traditionella medier på högerkanten”.

Den mest militanta falangen inom radikalfeminismen har, som i Norge på 80-talet, alltid betraktat rättssäkerhet, personlig integritet och pressetik som liberalt trams


Axelryckarna som ”tufft” vill krossa några ägg, kan få en helt annan omelett än de tänkt sig. Fundera på vilket underbart samhälle vi kommer få, om högerpopulisterna får plocka ner sina motståndare genom anklagelsesdrev startade på Flashback. Det är otroligt att just vänsterpressen inte ser risken här.

Den klassiska feministiska vädjan om att ”tro på offren” görs, utan en tanke, om till ett osäkrat vapen.

Den mest militanta falangen inom radikalfeminismen har, som i Norge på 80-talet, alltid betraktat rättssäkerhet, personlig integritet och pressetik som liberalt trams. I sociala medie-eran gifter det tänket sig, inte så överraskande, med ett helt annat tänk. Exponeringsretoriken ligger helt i led med doktrinen från Department of Homeland Security: Har du inget att dölja, har du inget att vara rädd för.

Det är också slående hur retoriken, och den skadeglada lusten att få serverat svin, hycklare och fiender att hänga ut och hata på, har så klara paralleller till högerextremisternas språk och angreppssätt. Vi är i krig. Rättvisa är omöjligt. Därför måste vi ta saken i egna händer, genom egna kanaler. Nu ska det rensas! (Och det bästa vore egentligen att spöa skiten ur folk, eller hur?)


Det som däremot lyser med sin frånvaro är politiska krav. #metoo har inte lyckats samla stöd för några av de feministiska politiska krav som faktiskt finns. Obligatoriska kurser för alla poliser om sexuellt våld. Subsidierat advokatbistånd till alla som vill anmäla sexuella övergrepp. En total make-over av skolans sexualundervisning.

Symptomatiskt nog använder inte Cissi Wallin och Lulu Carter sin nuvarande frontfigurstyrka till att till exempel driva kravet om fullfinansiering av Tjejjourerna, verksamheten som framför någon tar hand om tjejer som utsatts för kränkningar och som i dag drivs på frivillig basis. I stället ska de starta egna sajten ”Min upprättelse”. Det är oklart ännu vad den ska erbjuda för tjänster. Men att läget sammantaget skriker efter en principdiskussion verkar uppenbart.


Uppdatering: I en tidigare version av texten påstods att Arbetarens kolumn var publicerad ”på ledarplats”. Det var den inte.