Ibland behövs det en bajskorv för att påminna oss

Malin och Alexander Karim: ”Han kiknar av skratt medan han babblar: bajsbajsbajs!”

Foto: Colourbox/Robert Lorentz-Allard
FAMILY

Moder Theresa vänder sig om och fasan i hennes ögon när hon får syn på sin son ger den andra mamman två bonusår på livets Monopol-spel. Hon kastar sig i slow motion av bänken och slungar sin kropp framåt mot sandlådan.

De sitter på en bänk i parken och tittar på sina barn. Den ena har en tvååring som med god aptit äter sand i sandlådan. Den andra har en åttamånaders som fredligt sitter i sin vagn och tuggar på en pipmugg.

– …och då sa jag till Sandra: ja, jag skulle aldrig göra så men kör. Vi är alla olika.

Den andra kvinnan hummar lite och plockar upp sitt barns pipmugg som fallit till marken. Hon sträcker den mot barnet när den andra säger:

– Ska du verkligen ge honom muggen efter att den har legat på marken?

– Ska du verkligen ge honom muggen efter att den har legat på marken?

Den framsträckta handen tvekar och kvinnan drar tillbaka den.

– Vi vet ju inte vad som har hänt här på marken, fortsätter den andra och skrattar lite. Hundar som kissar. Gud, till och med vuxna män kissar ju lite varstans. Och då har vi inte ens tänkt på mängden bekämpningsmedel som spritts från gräsmattan och rabatterna.

Hon pekar på de gröna omgivningarna och skrattar igen. Bakom hennes rygg sitter hennes tvååring i sandlådan och håller gästabud. Han öser in sand, som förmodligen förorenats av kattkiss, i munnen. Tuggar grundligt och spottar ut den igen. Kvinnan med pipmuggen i sin hand ser detta och öppnar munnen för att säga något men blir avbruten av sandpojkens mamma.

– Och förresten, plast. Har du funderat på att byta ut den mot glas? Jag har plastbantat hela Joels rum. Jag skulle inte drömma om att använda plast. Du vet, once you go plastfritt, you never go back som jag brukar säga. Det är ju lite jobb förstås men såååå värt. Precis som det här med att laga egna smakportioner och göra egen välling. Alltså, jag fattar inte föräldrar som bara inte orkar anstränga sig det där lilla extra. Alltså, seriöst gillar ni inte era barn eller?

 

Hon skrattar igen och lägger huvudet på sned. Den andra mamman ler osäkert och sträcker sig ner i skötväskan för att fiska upp en färdig smoothie. Hon vrider av korken och sträcker den mot sin son i vagnen.

– Vet du hur mycket socker en sådan där egentligen innehåller?

Mamman vrider förvirrat på smoothien och läser på innehållsförteckningen. Hennes son börjar gråta av besvikelse, frestelsen var så nära och nu så långt borta.

– Men det står ju här 100 % frukt, inga tillsatser, protesterar mamman svagt medan hennes son vrider sig av undertryckt vrede.

– Det är vad de skriver ja, men det finns massor av gömda ämnen i sådana där. För att inte tala om allt fruktsocker. Naturens heroin, säger hon och nickar förnumstigt medan hon småskrattar.

Den andra mamman tittar från den skrattande sanningssägaren till sin son som gråter av förtret med en knubbig hand utsträckt mot henne. Hon blickar över axeln på urmodern och ser hur dennes son tvååringen kastar sig fram mot en hög med hundbajs som ligger i sandlådan. Hans händer griper entusiastiskt tag om bajset som silas mellan fingrarna. Han kiknar av skratt medan han babblar: bajsbajsbajs!

– Du, jag tror att lille Joel eventuellt har fått tag på lite bajs, säger hon med illa dold skadeglädje.

– Du, jag tror att lille Joel eventuellt har fått tag på lite bajs, säger hon med illa dold skadeglädje.

Moder Theresa vänder sig om och fasan i hennes ögon när hon får syn på sin son ger den andra mamman två bonusår på livets Monopol-spel. Hon kastar sig i slow motion av bänken och slungar sin kropp framåt mot sandlådan. Hon sträcker ut båda sina armar i ett försök att förlänga sin kropp för att hinna förhindra det oundvikliga. Hon vrålar: Neeeeeeeeej!!! samtidigt som hennes son tar en stor tugga av bajskorven som vilat i hans hand.

And the moral of this story is: Ibland behövs det en bajskorv för att påminna oss om att vi alla blott är människor som tillsammans försöker överleva det här som kallas föräldraskap.

Fakta: Malin och Alexander Karim

  • Varannan fredag skriver trebarnsföräldrarna Malin och Alexander Karim, 41 och 42, tillsammans i en parkrönika för Aftonbladet Family. I en gemensam text, ibland i form av en dialog dem emellan, delar de med sig av sina reflektioner om allt som rör familjelivet, och berör både roliga och allvarliga ämnen.

  • Följ på Instagram: @alexanderkarim @malinkarim


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Vill du få ännu fler artiklar och erbjudanden från Aftonbladet Family? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev med artiklar, poddar och mycket mer!

avAlexander och Malin Karim

ARTIKELN HANDLAR OM