Mejla

Peter Kadhammar

Sabuni, Dadgostar, Baylan och Shekarabi visar vad som är bra med Sverige

Publicerad:

KOLUMNISTER

Här är fyra fenomen som är bra med Sverige:

Nyamko Sabuni.

Nooshi Dadgostar.

Ibrahim Baylan.

Ardalan Shekarabi.

Tre av dem är invandrare, jag tar mig friheten att kalla den fjärde invandrare också eftersom hon föddes på en flyktingförläggning i Perstorp. Det är Nooshi Dadgostar, föräldrarna var från Iran.

De tre andra var flyktingbarn. Nyamko Sabuni kom som tolvåring från Burundi dit hennes pappa hade flytt från Zaire; Ardalan Shekarabi kom som elvaåring från Iran. Han levde under jorden ett par år med sin mamma innan de fick uppehållstillstånd av humanitära skäl.

”Vi har toppolitiker som är levande utvecklingsromaner i det globaliserade samhället”, skriver Peter Kadhammar.
Foto: CAROLINA BYRMO/LOTTE FERNVALL/MAGNUS SANDBERG/TT
”Vi har toppolitiker som är levande utvecklingsromaner i det globaliserade samhället”, skriver Peter Kadhammar.

Ibrahim Baylan var tio år när han anlände till Sverige. Hans familj hade flytt från Turkiet efter militärkuppen 1980, något som i grunden förändrade pojken Ibrahims liv för tredje eller fjärde gången. Han föddes i en by där invånarna saknade el och rinnande vatten, var förutbestämd att bli getherde men hade fel på hjärtat. Då fick han gå till det lokala klostret för att studera bibeln på arameiska, det språk Jesus talade.

 

Dessa fyra svenska toppolitiker har inflytande över våra liv, hur debatten förs i vårt land, alltså vad vi pratar om och hur våra tankar formas.

Jag tänker på Sabuni, Dadgostar, Baylan och Shekarabi när jag läser om USA:s nya vicepresident Kamala Harris. Hon är med rätta världspolitikens nya stjärna.

Supersmart. Snygg. Karismatisk. Hennes ögon lyser av en glädje och nyfikenhet man sällan ser hos personer som nått högsta toppen.

Kamala Harris pappa kom från Jamaica och hennes mamma från Indien. Ingen människa som läst om Harris kan ha undgått att hon är barn till invandrare.
Att hon är svart och invandrarbarn nämns i stort sett varje gång man nämner henne i media och annorstädes.

Foto: Susan Walsh / TT
USA:s nya vicepresident Kamala Harris.

Tidningen USA Today sammanfattar i en artikel hur hon beskrevs på Demokratiska partiets kampanjsida inför presidentvalet, hur hon beskrevs på den kaliforniska regeringens hemsida och i diverse media:

Svart, indo-amerikan, afro-amerikan, sydasien-amerikan, jamaico-amerikan, karibo-amerikan, amerikan av asiatisk härkomst, av indiskt ursprung, av blandat jamaicanskt och indiskt ursprung, med tamilska och hinduiska rötter.

Så talar man i ett land som är besatt av att klassificera människor. Det finns en skenbar respekt i detta. Jag respekterar din kultur och dina rötter och så vidare.
I verkligheten blir detta sätt att ständigt definiera vem du är utifrån hudfärg och föräldrar ett andligt fängelse.

Människor blir objekt. De fängslas av omgivningen men också av sig själva. Visst är det fint att vara stolt över sitt ursprung och att minnas det gamla landets helgdagar. Men det blir förbannat tjatigt med folk som ska förklara allt de gör med att de är svarta, kvinnor, män, romer eller värmlänningar.

 

När jag satte mig för att skriva denna text insåg jag att jag vet för lite om Sabunis, Dadgostars, Baylans och Shekarabis ursprung. Det beror på den svenska sakligheten. På regeringens hemsida presenteras Ibrahim Baylan så här:

Ibrahim Baylan är född 1972. Han är bosatt i Huddinge. Ibrahim Baylan
är gift.

Inget om Baylans fantastiska historia.

Alla deras berättelser är fantastiska och dramatiska. De är unika människor. En pojke som lever gömd för svenska myndigheter och som blir forskare och jurist och minister med ansvar för våra socialförsäkringar. En bibellärd pojke med hjärtfel som kommer hit från en stenig by i ett av Asiens oroligaste hörn. Näringsminister. En tolvårig flicka som kommer hit från Burundi och blir jämställdhetsminister och sedan ledare för det liberala partiet. En flicka som föds i en flyktingförläggning och som blir en kraftfull partiledare för vänstern.

Var och en av dem är stoff till en roman, en fortsättning på proletärförfattarnas utvecklingsromaner på 1930-talet, en genre som var unik för Sverige och som gjorde litteraturen sant folklig i vårt land.

 

Vi har toppolitiker som är levande utvecklingsromaner i det globaliserade samhället.

Till vardags tänker vi inte på det.

De är politiker bara. Politiker vi kan sympatisera med eller protestera mot. Ingen tjatar om att Sabuni är svart. Vi talar om att det går åt helvete med Liberalerna, och det är inte bara hennes fel. Ingen tänker på att Baylan är syrian från sydöstra Turkiet. Vi talar om regeringens tillkortakommanden och eventuella förtjänster.

Det är en befrielse. För oss och för dem.

Publicerad:

LÄS VIDARE