Avslutningen var ren galenskap

Brenning: Straffen åtminstone billig men resultatet trots allt rättvist

FOTBOLL

Först ett Liverpool som spelade Super Bowl och sprang över sin motståndare i 50 minuter.

Sedan ett Tottenham som till sist hittade receptet för att ta sig förbi den där pressen och spelade sig till möjligheten att avgöra matchen.

Till sist kaoset som gör alla de här analyserna överlödiga.

Det oavgjorda resultatet mellan Liverpool och Tottenham var logiskt men vägen dit på slutet ren galenskap.

Jag önskar att vi hade kunnat se Eric Diers ögon under de första 50 minuterna mot Liverpool. Nu kan vi bara ana hur de måste ha sett ut. Den flackande blicken. De stirriga pupillerna. Som ett rådjur i strålkastarljuset framför ett par ton framrusande stadsjeep.

Eller stadsjeep och stadsjeep. De var mer som försvarslinjen i ett amerikanskt fotbollslag, Liverpools centrala mittfält med ångvältarna Jordan Henderson, Emre Can och James Milner. Som om Super Bowl kom några timmar för tidigt i år.

Accepterade sitt underläge

Så fort Eric Dier fick bollen rusade de fram i vad som lika gärna hade kunnat vara vida axelskydd och hjälmar med galler för att klippa honom. Sedan var det som om den livrädde Dier bara accepterade sitt underläge, släppte bollen så fort han bara hade möjlighet för att själv fly hals över huvud samtidigt som den förlöpta bollen gav hemmalaget chans att kontra.

Mohamed Salah, 1-0.

Med tanke på Diers oförmåga blev det snabbt Mousa Dembélé som fick sköta alla Tottenhams uppspel. Detta utan något vidare bättre resultat.

Dembélé beskrivs av lagkamrater som ”Spurs” allra mest tekniske spelare och den 30-årige belgaren är också fortsatt mer eller mindre omöjlig att ta bollen av. Men det är inte alltid du behöver det heller.

För när det nu var Dembélé som tog sats med boll så bytte Liverpools amerikanska fotbollsspelare snabbt om till brottarlinjen och tog såväl handtag, famntag, klapp och kyss om belgaren för att få stopp på Tottenhams uppspel. Dembélé vann emellanåt några yards men spelet stannade alltid upp, Liverpool kunde samla sig och chanserna rann ut i sanden.

Först efter 50 minuter ändrade Tottenham sin strategi och då gick det fort. Christian Eriksen droppade ner för att hämta boll, ytterbackarna flyttade upp och ”Spurs” hittade en väg fram utan att använda såväl Dier som Dembélé. Spelövertaget blev nästan omedelbart massivt och den till sist rättvisa utdelningen kom också som ett brev på posten (innan Post Nord tog över hanteringen).

Kommer debatteras i en halv evighet

Victor Wanyamas delikata yttersida kan knappast beskrivas uteslutande som en produkt av Tottenhams förändrade anfallsstrategi. Chansen tillkom efter att Emre Can missat en rensning och målet var ett resultat av en delikat individuell prestation men möjligheten dök upp efter att ”Spurs” tagit över matchen fullständigt.

Tack vare att Dier och Dembélé höll sig borta från uppspelen. Tack vare att Liverpools, innan minut 50 så sensationellt starka, centrala mittfält mattades ju längre matchen led.

Liverpool spelade till sig sin poäng under de 50 första minuterna. Tottenham gjorde sig förtjänta av sin för de 40 återstående. Det var logiskt att det slutade oavgjort men sättet det skedde på kan aldrig någonsin beskrivas som just logiskt.

För trots alla analyser och diskussioner om taktik och disposition så kan vi aldrig komma ifrån att det finns ett par till ingredienser i fotbollen.

Vi har till exempel den individuella kvalitén. Spelarna som kan dra ett stort streck över alla analyser och trotsa all logik. En Mohamed Salah som kan lura ett helt försvar och lyfta in ett potentiellt segermål.

Sedan har vi männen i svart. Domarna som kan hitta en straff som kommer debatteras i en halv evighet men likafullt betydde 2–2 efter mål av Harry Kane.

Straffen var om inte fel så åtminstone billig. Men resultatet trots allt rättvist.

Foto: McManus/BPI/REX/Shutterstock / REX/Shutterstock

Se fler höjdpunkter på viasatsport.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se

ARTIKELN HANDLAR OM