Därför ska vi inte cancer-testa alla män
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-20
Lita Tibbling Grahn svarar Bert Karlsson: Bra att PSA-testen används försiktigt
PSA-screening skapar etiska dilemman. I ett fingerat exempel ställs tusentals personer utan cancer, som riskerar att dö till följd av undersökningen, mot dem som räddas till livet med screening.
Undersökningarna kommer dessutom att kosta mångmiljardbelopp, skriver Lita Tibbling Grahn i ett svar till Bert Karlsson.
Bert Karlsson vill i en artikel i Aftonbladet den 12 april läxa upp läkare och politiker för att de inte screenar alla män för prostatacancer med PSA-test. Vad Bert och de flesta icke-medicinare inte förstår är vilka avväganden läkare måste göra. Låt oss ta ett fingerat exempel för att åskådliggöra riskerna med screening: De medicinska forskarna tar fram ett nytt blodtest som anses kunna avslöja alla som har en cancer i bukspottskörteln. Testet har en så kallad hundraprocentig sensitivitet vilket är extremt bra i medicinska testsammanhang. Testet har dessutom en ovanligt hög specificitet på 90 procent, det vill säga att på 90 procent av alla personer utan cancer i bukspottskörteln så är testet också negativt (ingen cancer). Statsmakterna blir förtjusta och bestämmer att en miljon människor över 50 år skall genomgå testet. Det förväntas då att man ska finna 100 personer med denna cancerform varav 30 kommer att kunna räddas till livet genom operation. Så långt låter allt bra. Men tio procent av de friska utan cancer kommer att få ett falskt positivt svar (cancer föreligger).
Vad gör vi med dessa människor? Vi måste naturligtvis undersöka dem närmare med nya blodtester, magnetkameraundersökningar, gallgångsundersökningar, lungröntgen och titthålskirurgi. Dessa undersökningar måste utföras på ett universitetssjukhus. Det är inte riskfritt att hamna på sjukhus. Man kan få så kallad sjukhussjuka med resistenta bakterier, man kan få diverse operations- och undersökningsskador med mera. Risken att dö i komplikationer till sjukhusvistelser har beräknats till flera procent i olika internationella undersökningar. Låt oss för enkelhetens skull kalkylera med att endast en på tusen avlider i komplikationer till undersökningarna. Undersökningen kommer nu att resultera i att ungefär tusen människor som inte har cancer i bukspottskörteln kommer att dö. Dessa tusen oskyldiga människor ska nu ställas mot de trettio människor vi räddar till livet med vår screening. Vi skulle kunna sluta här. Men det finns ännu mer att säga.
Att få höra att man kanske har en cancersjukdom som trots behandling har en dödlighet på 70 procent är för många en nästan outhärdlig tanke. Risken för svår depression och för självmordstankar är stor. En på tusen väljer att ta livet av sig. Nu har vi tvåtusen oskyldiga människor som får sätta livet till.
Om vi lämnar risken att dö och i stället ser på vad vi ställer till med i annat lidande. Vi kommer att se tusentals människor med medicinkrävande depressioner och tiotusentals människor som kräver medicinsk vård till följd av komplikationer. Många äktenskap kommer att gå i kras. Den stress som de oskyldigt drabbade går igenom påverkar deras immunförsvar negativt och risken är att denna befolkningsgrupp får högre frekvens av bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Ser vi slutligen till vad dessa undersökningar kommer att kosta handlar det om mångmiljardbelopp och om resurser som måste omfördelas från andra viktiga sjukvårdsområden.
Kan vi då överföra detta exempel till att gälla även prostatacancer? Prostatacancern finns i betydligt högre frekvens i befolkningen än bukspottskörtelcancer. I Sverige upptäcks årligen prostatacancer hos cirka 8800 män varav 2400 dör. Det betyder att andelen män med prostatacancer som kan räddas till livet genom operation är mångdubbelt fler än som kan räddas om vi upptäcker bukspottskörtelcancer. Problemet med PSA-test vid förmodad prostatacancer är att många har cancer som inte upptäcks med PSA-testet. Vad som är mer bekymmersamt är att sex av tio med förhöjt PSA-test inte har prostatacancer. Vi kommer alltså att få ta hand om tusentals friska män med falsk cancerdiagnos. Dessa måste genomgå nya undersökningar som vare sig är riskfria eller biverkningsfria. Många blir opererade i onödan. Hur många onödiga dödsfall detta ger upphov till är oklart. Här ställs vi inför mycket svåra etiska problem, inte bara vad det gäller försämrad livskvalitet hos de cancerbehandlade männen. Ett ännu svårare etiskt problem är hur många oskyldiga liv vi skall offra för att rädda de cancerdrabbade. Prostatacancern är dessutom en cancerform som ibland kan vara beskedlig och hålla sig lugn i åratal. Sju av tio män i 75-årsåldern har en prostatacancer när de dör i andra sjukdomar och inte haft en aning om att de burit på en cancer. Med PSA-screening skulle dessa män tillbringa sin återstående levnad med sämre livskvalitet än om de fått leva i okunskap om sin cancer.
Bert Karlsson frågar när ansvariga skall inse sitt cyniska och rent ekonomiska förhållningssätt till behandling av prostatacancer. Det skulle vara intressant att veta hur många oskyldigt döda han anser det skall få gå på varje räddad cancersjuk. Vi får nog vara tacksamma att det råder försiktighet med PSA-test som screeningmetod och att de ansvariga avvaktar framtagandet av bättre metoder samt kartläggande av hur stora risker vi vågar ta för de oskyldiga, det vill säga de som får en falsk cancerdiagnos.
Lita Tibbling Grahn