Slingrig science fiction möter högoktanig prosa

Det är en njutning att koppla upp sig mot Lars Jakobsons märkvärdiga hjärna

Av: Amelie Björck

Publicerad:
Lars Jakobsons (född 1959) nya bok faller isär i två separata delar: en essä om två dystopiska romaner – och ett knippe högoktaniga texter som är små underverk i sig, skriver Amelie Björck.
Foto: Joan Bravais
Lars Jakobsons (född 1959) nya bok faller isär i två separata delar: en essä om två dystopiska romaner – och ett knippe högoktaniga texter som är små underverk i sig, skriver Amelie Björck.

Lars Jakobson är en lurifax. Sedan ett decennium tillbaka arbetar han postumt – 2010 förklarade han nämligen författaren ”Lars Jakobson” död och gav den fiktive redaktören ”Joan Bravais” uppdraget att i fortsättningen (som i värsta gotiska romanen) sortera och ge ut hans efterlämnade papper. Allt i linje med författarens intresse för en människas porösa gränser – mot döden, mot det artificiella och mot fiktionen.

Jakobson har genom hela sitt författarskap – med höjdpunkter som Kanalbyggarnas barn och I den röda damens slott – utforskat hur relationsliv och politik tar form när den civilisation vi känner rispas upp.

Detta kan ske genom paranormala fenomen eller genom att framtidens krig och teknologier helt enkelt kommer ikapp. Science fiction, alltså, men med fokus på den mänskliga och språkliga mjukvaran. Jakobson är en beteendevetare och stilist av rang.


Den nya boken är en märklig, smal liten sak. På det sepiatonade omslagsfotot syns en skolläraraktig man och ett flickebarn i vit klänning hälsa på en stor präktig arbetshäst. En idyllisk dröm redo att krackelera?

Bokens innehåll faller isär i två separata delar.

Den första delen består av en torr men också lite pratig och spretig essä om ett par dystopiska romaner; den andra delen är en samling superkorta prosatexter som påstås vara skrivna av en annan författare, Raymond Kimber.


Essän utgår från romanerna En gång skall vi alla … (1977) av Joanna Russ respektive Vägen (2006) av Cormac McCarthy. En halvt bortglömd feministisk sf-klassiker och en kritikerhyllad ”mansbok”, alltså, men som båda utspelar sig i ett ”katastrofens efteråt”.

Som helhet är Jakobsons ”Bokfört” en ofullgången hybrid, vars komposition kanske mest motiveras av att en enda
bokpärm är billigare än två för förlaget

Jakobson jämför romanfigurernas sätt att agera i de två skildringarna. Hos Ross tar Elaine till slut livet av sig för att slippa reduceras till ”barnaföderska” i ett post-apokalyptiskt civilisationsbygge som bara kan ge sina människor torftiga skitliv.

Hos McCarthy gör den namnlösa Mannen tvärtom allt för att överleva våld och kannibalism, utan annan förklaring än just oviljan att dö. Han har en idé om sig själv som ”god”, samtidigt som det liv han i sin godhet upprätthåller för sig och sonen bara utlovar ändlös tortyr. Överlevnadskampen som narcissistisk reflex?


Detta med sf-genrens förhållande till genus är högintressant – och Jakobson spinner vidare genom återbesök hos genrens nestor Robert Heinlein och utvikningar om pojkars träkojor, Thoreaus Walden och UNA-bombarens eremitiska ”man cave”.

Han ser ett ”brödraskap” av civilisationsflyktingar som närmast tycks njuta av sitt eget outsiderskap och dess behändiga frihet från lojaliteter. Dystopiernas kvinnor inrättar i stället oftare en komplex, kollektiv vardag mitt i undantagstillståndet (som i Marlene Haushofers Väggen) eller accepterar att bli ett med materian (som i Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten).

Apokalypsgenren ses ofta som civilisationskritisk. Men frågan är var gränsen går mellan en narcissistisk och en politisk civilisationskritik?


Det hade varit häftigt om bokens skönlitterära del på något vis kommunicerade med essäns slingriga tematik. Nu finns inga sådana kopplingar, vad jag kan se.

De högoktaniga prosatexterna är i gengäld små underverk i egen rätt. Sammantaget presenterar de en skälvande hundra-bitars-mosaik av personer eller människoarter – ”arbetsmänniskan”, ”tillitsmänniskan”, ”språkmänniskan”, ”tvillingmänniskan”, ”lökmänniskan” – var och en i sitt vardagliga habitat. Ibland öppnas metafysiska schakt i porträtten, ibland förblir de triviala, men samtliga får en sällsam pregnans.

Distinktionen mellan det partikulära och det arttypiska kollapsar: ju fler detaljer desto större allmängiltighet.

”Preisermänniskan känner sig ofta som en besökare från en annan tid, en främling. Rullväskor, mobiltelefoner samtidigt som han vid kvarnen bråkar med sin istadiga åsna …”.

Eller: ”Flickmänniskan blir inte äldre än nitton år, hur många år som än bevisligen går, också om hon flyttar hundra mil eller mer kommer hon ändå aldrig ur flickrummet. Hennes kläder finns att köpa i alla småstäder …”


Som helhet är Jakobsons ”Bokfört” en ofullgången hybrid, vars komposition kanske mest motiveras av att en enda bokpärm är billigare än två för förlaget. Detta åsido är det lika ball som vanligt att koppla upp sig mot Jakobsons hjärna. Vardagen hisnar.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.