Mejla

Linda Skugge

Jag har mitt livs sommar – men inte som jag trodde

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Feeling inside, feel inside, feeling insider, feel inside.

Vem var det som sa så? Jenny? Eller Martina? Och vad är det för citat? Var det före/innan Jenny satte sig vid flygeln och spelade Stina Nordenstams Soon after christmas så vackert att vi alla bölade? För att vi inte visste hur vi skulle stå ut utan varandra en hel sommar.

Shit jag orkar inte det här, tänkte jag. Jag är egentligen alldeles för utmattad. Hur mycket kortison kan en människa ta? Och visst var detta efter skyfallet, åskan, dagdrickandet och hånglet på Cadierbaren? Blixten som delade himlen i två och slog ner i kyrkan som jag inte minns vad den heter.

Martina hade salong på Strandvägen. I samma hus som Marie Göranzon bor. Jag var så nära att ringa på. Jag åt bär. Icke upphettade. Jag tog upp mobilen och skrev okokta bär, matförgiftning, akut inlagd på grund av Addison, corona, respirator, dö. Jag skrattade så jag hulkade. Den är mycket bättre än arbetslös, uteliggare, hora, dö. Det är så jag vill dö. Okokta bär.


Var det före/efter en hastig kyss på en mun nära Stureplan. Skorna fortfarande blöta efter skyfallet. En vacker fågel från Svenskt tenn. I ett lika vackert paket. Du klär dig som ett pansar. För att ingen ska kunna röra vid dig. Ett sms med en bild på jätteräkorna. Detta måste jag käka nu. Tur för dig att du är packad, svarade han. Sedan skrev han att han älskar att se mig så glad.

På midsommar messade Jenny oroligt är du ensam i kväll? Hon skickade en video där hon spelar en trudelutt framför ett par kossor på melodica. Jag skrev att jag var ensam och saknade henne så det gjorde ont. Jag kommer hem i augusti, håll ut, skrev hon.


Jag har mitt livs sommar. Men inte på det sätt som jag trodde. Jag stryker under sidan 353 i Lydia Sandgrens Samlade verk. Det där om hur mycket tid som kan ägnas åt väntan. ”Man väntade medan man åt frukost. Man väntade medan man skrev utan att få något fäste i orden. Man avslöjade sig i sitt väntade när man bestämde sig för att gå hem från biblioteket lagom till den tidpunkt då brevbäraren kom.”

Jag väntar på att knäet ska sluta värka så att jag likt Cecilia i Lydia Sandgrens bok bara kan ge mig ut och springa rakt ut i skogen och aldrig återvända hem. På att sommaren ska ta slut. Och alla kommer hem igen. På att få livet tillbaka.

Jag bär hem tjugo kilo poesi från Stadsbibblan. Mest Tua Forsström. Hon får mig att stå ut denna sommar: Det finns trädgårdar i regn. Det finns citronträd om natten. Vi anhåller om vad vi saknar i övermått. Man kommer ändå aldrig tillbaka, ens syn har förändrats.

Laddar ...

Av: Linda Skugge

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.