”Om man skulle tränga sig på och curla barnen lite?”

Malin Wollin.

Jag minns mamman med nioåringen på tunnelbanan. Jag minns det mycket väl. Jag minns dock inte vad jag tyckte om det då. Så jag googlade mig själv och hittade en krönika från juni 2008. Klart att en nioåring kan åka tunnelbana själv skrev jag sturskt då.

Då hade jag inga nio­åringar.

Nu har jag en och jag tycker att jag är årets coolaste citymorsa som låter henne cykla de trehundra metrarna till skolan alldeles själv utan att korsa så mycket som en myrstig.

Wow. Hård som flinta.

Eller kanske inte.

Är det så enkelt att man antingen är en curlingmamma eller så är man en ”Sparka ut dem på ­stan”-morsa?

Kan man inte vara lite av ­varje?

Kan det inte vara så att man är lite trasig inuti och inte ­vågar vara en mamma med barn vid vatten men som ­samtidigt kan kräva att de ska ringa och beställa en prenumeration själva?

Mina barn är, trots min ängslan och oro och mardrömmar om djupa brunnar, väldigt självständiga. De klarar sig själva så bra. Ibland alldeles för bra.

”Vad ska de med mig till?” tänker jag för mig själv då och då.

Här sitter jag och behövs av just ­ingen alls.

Om man skulle tränga sig på och ­curla dem lite? Kanske påminna om något som de borde komma ihåg själva, bara för att?

Kanske fixa ett par mackor trots att de har kunnat göra det sedan de var sex år.

Självklart curlar vi våra barn men vi lever också i ett farligare samhälle. Alla barn som drunknar, ramlar ihjäl sig och blir påkörda av rattfyllon blir nyheter.

Världen ­utanför ytterdörren är ett livsfarligt helvete som vill våra små illa trots att de allra flesta olyckor sker i hemmet. Trots att det är mammor och pappor som skadar sina barn allra mest.

Ju äldre barnen blir ­desto svårare blir det att veta om man hjälper ­eller stjälper.

”Har jag förstört mina barn i dag?” tänker jag för mig själv när jag ­glider ner mellan tvinnade ­lakan.

För varje år sänker jag ribban lite till men blir också mer rädd på insidan. Det är en ekvation som kommer sluta med att jag äter ner naglarna till arm­bågarna.

Men det är mitt ­problem, inte deras.

När de var nyfödda låg jag och tittade på den ­lilla kroppen, såg jag andningen? Då trodde jag att jag var en rädd mamma. Men de fanns ju hela tiden hos mig.

Nu är de så stora och överallt och jag har inget val.

Kanske bäst att ­bara släppa ut dem, blunda hårt och hålla tummarna blå tills de kommer hem igen.

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM