”En förövning till medborgarlön”

Coronakrisen fick Tyskland att skippa all kulturbyråkrati – betalar ut pengar direkt

Av: Martin Aagård

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den tyska popkonstnären Michael Fischer har byggt en uppblåsbar tank framför Branderburger Tor för att fira minnet av krigsslutet.
Foto: Paul Zinken / TT
Den tyska popkonstnären Michael Fischer har byggt en uppblåsbar tank framför Branderburger Tor för att fira minnet av krigsslutet.

Fyll i ett dokument online på fredag. 

På måndag har du 50 000 kronor på kontot. 

Utan att någon ställer frågor.

Så har det gått till i Berlin när kulturarbetare ansökt om stödpengar under coronakrisen. 

I Sverige tar samma process minst tre månader. Kraven på redovisning är hårda. I värsta fall får du skicka skärmdumpar på sms-konversationer. Men i slutändan är det i alla fall inte säkert att du får några pengar.

Nu har många konstnärer tröttnat på den svenska försiktigheten. I dag publiceras ett upprop på Aftonbladet kultur riktat till kulturminister Amanda Lind. Om tyskarna kan, varför kan inte vi?



– När jag anmälde mig på webbsidan hamnade jag först i ett slags kösystem i 12 timmar. Sen tog det bara någon minut att fylla i ansökan. Två dagar senare hade jag 5 000 euro på kontot. 

Erik Bünger är en svensk ljud- och videokonstnär bosatt i Berlin. Som så många andra i sin bransch lever han på att hoppa från gig till gig. När han berättade på Facebook hur det gått till trodde hans vänner att det var ett skämt. Det var den första april. 

En och en halv månad senare har svenska konstnärer ännu inte sett röken av några pengar. Erik Bünger är å sin sida snart berättigad att söka ännu mer bidrag. Tidsgränsen är tre månader.


De tyska stödpengarna riktar sig till frilansare och småföretagare, inte bara konstnärer, och även i Sverige har stödet till företag som korttidspermitterar betalats ut med mindre en veckas varsel. Systemet har anklagats för att vara lätt att missbruka och Tillväxtverket har redan tagit emot över 300 tips om misstänkt fusk. Men snabbheten har varit prioriterad.

I den svenska kultursektorn har man valt den korrekta byråkratins väg i stället. 

Frågan är vem som tjänar på det. 

24 mars utlyste Amanda Lind en halv miljard i stöd till ett kulturliv som befann sig i total kris. Sen dröjde det. Och dröjde. Innan uppdraget att dela ut slantarna hamnade hos Kulturrådet och Konstnärsnämnden. 

Och sen dröjde det ännu längre. Ansökningsperioderna förlängdes.

Pengarna kommer inte att räcka ändå. Väldigt många får ingenting

I natt klockan 24:00 är det sista chansen för enskilda kulturarbetare att söka om de 70 miljoner som delas ut av Konstnärsnämnden. I morse hade det kommit in  2 600 ansökningar. Summan de ville ha närmar sig 200 miljoner. I kväll kommer säkert lika många så slutnotan kommer troligen att bli nästan en halv miljard. 

Mer än fem gånger vad som finns att fördela.

– Många kommer att falla mellan stolarna, säger Konstnärsnämndens direktör Anna Söderbäck uppgivet.

Hon har själv frilansat som operasångerska i 17 år och vet hur svårt det är att överleva i gig-ekonomin.

– Pengarna kommer inte att räcka ändå. Väldigt många får ingenting.


Ett tiotal personer kämpar nu med att bedöma vem som ska ha och inte ha. Inget handlar om konstnärlig kvalitet. Det som granskas är din deklaration. Du ska ha ett ekonomiskt behov om minst hälften av din inkomst måste komma från konstnärlig verksamhet.

Ett jobb som Skatteverket lika gärna kan göra. 

Kompositören och bildkonstnären Dror Feiler är en av de som nu skrivit under uppropet till Amanda Lind där han uppmanar henne att göra som i Tyskland. Det är nästan omöjligt att bevisa uteblivna inkomster för en musiker, menar han. 

– Jag har inget kontrakt när jag spelar på en jazzklubb i Norrköping. Jag skriver på papperna på plats. Vi är som Uber taxi!

Foto: Manuel Salz
Erik Bünger under en performance 2017.

Erik Bünger tycker de svenska bidragen är snikna. 

– Själv arbetar jag med konst på fulltid men jag har vänner som arbetar deltid och hankar sig fram på ströjobb. De jobbar i bar och bygger utställningar. Alla de där jobben försvann ju också. Det var därför det var så fint att de inte krävde något bevis på ens konstnärliga framgångar eller inkomst för att man skulle få bidrag. 

Han är lite tagen över den enkla Berlinmodellen. Det som nyss framstod som en utopi var plötsligt helt självklart.

– På så vis kan det nog verka som en förövning till medborgarlön. 

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.