ÅSIKT

Att filma min dotter på gympan – vidrigt

Debattören: Inga regler skyddar barn från att bli exponerade och objektifierade i skolan

Som tur var behövde jag aldrig bli filmad på gympan i skolan, lärarna kunde sätta betyg ändå. Den turen har däremot inte min 12-åriga dotter. Jag hade tyckt det varit vidrigt, skriver Marcus Ridung.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Godtycklighetens villkor råder gällande vad och när man får filma barn i skolmiljö. Inga samtyckesblanketter behövs mellan skola och föräldrar och barnen får inte ens frågan om det vill bli filmade.

Det känns både rättsosäkert och integritetskränkande.

Varför finns det inga regler som skyddar barnen från att bli exponerade och objektifierade i en miljö där det ska känna sig trygga i sitt identitetsskapande?

En morgon nämner min dotter, hon går i sjätte klass, i förbifarten att hennes idrottslärare stundom filmar deras prestationer under lektionen. I syfte att använda som betygsunderlag. Och för att jämföra sin klass prestationer med kollegans.

Jag blir både förvånad och orolig över detta och ber om ett förtydligande av klassföreståndare och rektor.

Det visar sig att de inte kände till att idrottsläraren filmar vid vissa tillfällen, men de påpekade att det inte på något sätt är otillåtet eller uppseendeväckande utan är ett verktyg som förekommer mer och mer i skolvärlden.

Och att det inte krävs någon information eller samtyckesblankett skolledning och föräldrar emellan. Och eleverna behöver tydligen inte heller tillfrågas. De förväntas foga sig.

Själv minns jag idrottslektionerna i skolan som känsliga. Kroppen, man skulle klä av sig, klä på sig, prestera och imponera och ställa sig i ett hörn och hoppas att man blev vald. Helst först.

Minns också den stundtals råa stämningen bland plintar och handbollsmål, på de stora madrasserna och bland bandyklubborna. Lektionstillfällen som kändes lite kallare både i temperatur och temperament.

Man skulle blotta sig både fysiskt och psykiskt. Som tur var behövde jag aldrig bli filmad i min situation, lärarna kunde sätta betyg ändå. Det har däremot min 12-åriga dotter tvingats att bli.

I vuxenvärlden och i offentliga rum finns det strikta direktiv gällande regler kring kameraövervakning. Men i det här fallet är det fritt fram att filma utan objektets, det vill säga barnets, samtycke och vårdnadshavarnas medgivande.

Godtycklighetens villkor råder och ansvaret ligger helt i den vuxnes händer. Liksom makten. Makten att i värsta fall kränka ett barns integritet genom att fånga känsliga ögonblick på film.

För det är precis vad det här handlar om. Och det är precis det som jag ställer mig frågande till och gör mig upprörd.

Av vilken orsak behöver barnen en Ipad eller en kamera riktad mot sig i sammanhang där de ska prestera?

Hur känner det barn som har svårt att göra det där plinthoppet när läraren utöver pressen i stunden ska spara situationen för att titta på igen, jämföra med andra eller tvinga barnet att granska för att se vad hen inte lyckas med.

Jag hade tyckt det hade varit helt vidrigt. Och jag kan utan att blinka säga att det hade försvagat självkänslan jag hade då än lite mer.

Varför för inte skolan en dialog med barn och föräldrar kring detta?

Vilken hänsyn tar vi som vuxna för barnen då de på förhand intar en beroendeställning gentemot auktoriteter såsom skola och lärare?

Att bli filmad är högst integritetskänsligt och kan innebära ett intrång i ett barns personliga uppfattning om sig själva. Vilket skydd har de?

Mitt barn fick inte frågan om hon ville bli filmad eller inte. Har ditt?


Marcus Ridung, trebarnspappa, debattör och socialarbetare


Vill du hänga med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM