ÅSIKT

Varför blundar ni för islamofobin, politiker?

Debattören: Ingen av er står upp för terrordådets verkliga orsak

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT, CAROLINA BYRMO, PONTUS ORRE
Terrordådet i Nya Zeeland var antimuslimskt. Om vi inte säger vad problemet är – i det här fallet islamofobi och muslimhat – kan vi inte komma till bukt med problemet, skriver Semanur Taskin.

DEBATT. Terrordådet i Nya Zeeland som innebar att 50 oskyldiga människor mördades och dussintals allvarligt skadades har nog inte undgått någon … eller har det?

En snabb sondering av högt uppsatta politikers flöden visar ganska tydligt att det faktiskt verkar ha undgått ganska många maktpersoner ändå. Jag har inte sett en trend att influencers, medieprofiler eller uppsatta politiker i alla led uttalat sig i frågan.

Absolut, en del har. Men många av de som har gjort det har dragit sig för att nämna ordet islamofobi, muslimhat eller muslim(er) i sina kondoleanser eller fördömanden. Trots att detta terrordåds motiv var just av antimuslimsk karaktär.

Det är viktigt att vila vid detta faktum. För ord är makt. Ord är mer än bara ord.

Ebba Busch Thor twittrade till exempel ”Fruktansvärda nyheter från Nya Zeeland. Ännu ett terrordåd har skett i världen (…) Terrorism oavsett motiv och ideologi är avskyvärt och måste bekämpas”.

Det kan jämföras med hennes tweet den 28 oktober 2018 gällande det vidriga terrordådet mot judar i Pittsburgh där hon skrev ”Kampen mot antisemitism måste intensifieras”.

Inte heller Annie Lööf nämner muslimer, muslimhat eller islamofobi i sitt tweet om terrordådet i Nya Zeeland. Dessutom avslutar hon sin tweet med att skriva ”Kampen mot alla former av våldsbejakande extremism, såväl högerextremism som islamism, måste fortsätta”.

Hon hinner klämma in ordet islamism, men nämner inte alls att detta inte var vilket terrordåd på en öppen gata som helst – utan ett terrordåd riktad mot muslimer vars enda ”synd” var att de var just muslimer.

Jämför vi även hennes tweet med det hon skrev efter terrordådet i Pittsburgh, då hon skrev ”Antisemitism i alla dess former måste varje dag bekämpas. Vi står enade med den judiska befolkningen, i Pittsburgh, så väl som i Sverige”, börjar vi se en trend.

Regeringskansliet då? Även när en jämför tweets från Sveriges statsminister nämns ordet antisemitism efter Pittsburgh, men ingenting om att dådet var riktat mot muslimer, vid fördömandet av terrordådet i Nya Zeeland.

I sin presskonferens efter terrordådet nämnde Stefan Löfven inte ens ordet muslimer, muslimhat eller islamofobi en enda gång.

Detta är inte en slump. Det är symtomatiskt för hur västvärlden hanterar det allt mer stegrande muslimhatet (ofta även gömt under en anti-invandrings-täckmantel) – vi blundar för det. Och det handlar inte om att sätta utsatta grupper mot varandra. Det handlar om att belysa en ytterst problematisk företeelse.

Som Ebba Bush Thor skriver är det inte bara ”ännu ett terrordåd”. Detta terrordåd är ännu ett terrordåd riktat mot muslimer. Mot muslimerna som fick offra sina liv – men också för att injaga skräck i resten av världens muslimer.

Varför är svenska politiker – med vår egen statsminister i spetsen – så måna om att utesluta att terrordådet skett mot muslimer med antimuslimska motiv?

På nätet florerar videon på hur Justin Trudeau, Kanadas premiärminister, valt att uttrycka sig. Han riktar sig mot muslimer, Kanadas och världens. Säger att han sörjer med dem. Att han och Kanada kommer stå vid ”sina muslimska syskons sida”. Och att islamofobi är orsaken till terrordådet – och att det måste bekämpas med alla medel.

Även Nya Zeelands premiärminister har varit tydlig med att terrordådet är ett islamofobiskt terrordåd – och ett terrordåd som hotar demokratin. Och hon har på många olika vis visat hur allvarligt hon ser på detta. Från allt till att sörja eller kramas på ett genuint vis, möta det muslimska samfundet, visa hur stadigt hon tänker stå bredvid dem, utlova finansiell hjälp, betona att ”ni är vi” och starkt fördöma den avskyvärda terroristen.

Både dessa premiärministrar har satt terrordådet i en kontext – och inte i ett vakuum som många av de svenska politikerna, i synnerhet statsministern, retoriskt gjort.

Och vi måste sluta upp med det.

Att fördöma alla terrordåd och hymla med det uppenbara i att detta terrordåd var riktat mot muslimer kan liknas vid att gå till läkaren och säga ”Jag har ont i hela kroppen. Hjälp mig” (fastän det är armen en har ont i). Det blir svårt för läkaren att hela det som behöver helas.

Om vi inte säger vad problemet är – i detta fall islamofobi och muslimhat – kan vi inte komma till bukt med problemet. Men detta handlar självfallet om vi faktiskt ser islamofobin och muslimhatet som ett växande demokratiskt problem eller inte, och om vi på allvar vill ta tag i det.

Och vill vi det måste vi kalla detta terrordåd för vad det är. Och förstå att det inte var något som skedde från ingenstans, utan som ett symtom på det allt mer problematiska retoriken och förhållningssättet till västvärldens muslimer.


Semanur Taskin, muslim och samhällsdebattör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.