Opera för vanliga dödliga – med kärleken i centrum

Claes Wahlin ser Franz Schrekers elegant expressionistiska ”Der ferne Klang”

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Monika Rittershaus
Agneta Eichenholz som Grete i ”Der ferne Klang”.

Om inte nazisterna i sin estetiska utrensning hade förklarat Franz Schrekers operor som degenererade, entartete, så hade hans verk varit lika ofta framförda som Richard Strauss. Schrekers klangrika musik kan beskrivas som en mjuk expressionism, där vi dels kan höra den högromantiska traditionen från Wagner fram till och med Strauss, samt, i Christophe Loys uppsättning på Kungliga Operan, se ekon av Verdis La traviata eller ana blomsterflickorna från Wagners Parsifal.

När ett sällan spelat verk (Der ferne Klang gavs i Stockholm 1927) av denna halt plötsligt hörs igen, så framstår musiken omkring det så mycket tydligare, samtidigt som verket så självklart hör till kanon och vars redigering ut ur musikhistorien blir smått obegriplig.


Fritz väljer konsten framför kärleken Grete. Han söker den perfekta tonen, klangen i fjärran. Grete blir förtvivlad, luras ut i prostitution av en kopplerska. Efter tio år återvänder Fritz, upptäcker att hans Grete är kurtisan och lämnar henne en andra gång. Hon väljer en av sina kunder, den uppvaktande Greven.

Fritz skriver sin opera som får en begränsad framgång. Grete sitter i publiken och känner igen sig. Fritz och hon möts en sista gång, han hör äntligen klangen, men nu i kärleken till Grete. Han dör i hennes armar. För ovanlighetens skull överlever alltså kvinnan, vi ser ett slags inverterad La traviata.

Regissör Loy låter Fritz följa Gretes öden från scenkanten, ständigt komponerande det som sedan ska bli hans opera. Raimund Orfeo Voigts scenbild är elegant, en enkel inramning som visar upp mättade tablåer, ungefär så som Fritz kanske tänker sig sin opera.


Dirigent Stefan Blunier får hovkapellet att spela lödigt och även om några av solisterna är aningen för veka, så gäller detta inte Agneta Eichenholz magnifika Grete. Arian i slutet av första akten är utsökt, och hennes expressiva sopran paras med en stark scenisk närvaro. Goda insatser står även Lars Arvidssons Vigelius och Johan Rydhs Graumann, liksom Daniel Johanssons Fritz, där en seglivad förkylning vid premiären ekade som en viss ansträngning, rimligen löser tiden den.

Der ferne Klang var en stor succé när den hade premiär 1912, det finns ingen anledning att succén borde vara mindre i dag. Musiken har kraft och klang, den lägger sig tätt intill både det förra seklets tonspråk och dagens önskan om dramatik och och skönhet.


Att Schreker sedan avstod från både Wagners gudar eller Strauss bibliska och antika förebilder till förmån för en mer realistisk historia där konsten och kärleken står i centrum gör sammantaget operan häpnadsväckande lättillgänglig.

ARTIKELN HANDLAR OM