ÅSIKT

Pojkhorans korvskinn syns numera på var mans stjärt

Kristofer Andersson om de tajta brallornas herravälde

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3

”Vill du veta om en man är välklädd? Titta nedåt.”

Orden är George Fraziers, definierande modeskribent i mitten av förra seklet.

Frazier syftade på vikten av välskötta skor. I dag räcker det med att fästa ögat i höjd med penis. Sannolikt möts du av ett mycket tajt jeanstyg. Det är bekymmersamt.


Den jättesmala herrbyxan hade sin första storhetstid på 1700-talet, när unga brittiska aristokrater återvände från sina resor i Europa med väskorna fulla av trånga plagg. Tre sekel senare vilar den strama brallans högtryck åter över världen. 20 år har gått sedan den franske designern Hedi Slimane kom att fastställa den samtida herrsilhuetten med sin Black tie-kollektion för Yves Saint Laurent. Slimane skickade ut något snuskigt på catwalken.

Skinnrockar över oljade bröst, åtspända chockers, nakna ryggar och slimmade y-fronts. Samt byxor som sög om huden, likt iglar. Looken var ett resultat av Hedi Slimanes livslånga studier i subkultur, androgynitet och fetischism. Dessvärre införlivades endast avsaknaden av midjemått i det kollektiva modemedvetandet. I dag är Slimanes subversivitet steriliserad. Det tajta korvskinnet representerade en gång pojkhora, men i dag blott noll – utom möjligen att du jobbar på Klarna.

Tidigare i juli meddelade bolaget Edited att 44 procent av de jeans som såldes online definierades som ”skinny”, den allra smalaste modellen. Siffran lär vara än högre, eftersom modeller i behandlad denim inte räknats med i urvalet.


”Tajt” är idealet för världens män. Från amerikanska rap-nihilister till grabbar med gura. Från Bromma till Dödspatrullen. Addera helt vanliga småbarnsföräldrar som tog åtsmitande denim till sina hjärtan under en mer lustfylld tid i sina liv, och som nu bär ­tyget som en sista droppe poppers, och du har en uttorkad mode­hegemoni. Dokusåpa­deltagare från Love ­Island UK har samma fits som den subkulturella klassen, som i sin tur mest liknar sina päron.

Alla ser ut som ett V.

Skinny-dominansen är också ett resultat av en modevärld driven av logotyper: byxor kan med fördel beskäras bort från Instagram, till förmån för en upclose på en tröja från Supreme.


Det sista jag vill göra är att diktera ­andras val. Men jag tar inte lätt på kulturell lättja. Minns detta: Den trånga jeans­byxan lattjar enkom avantgarde. Jag finner det problematiskt att den tänkta unga oppositionen klär sig som sin motståndare. Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus.
I andra änden av tråden sitter en vd och cashar in på att dina drömmar sedan länge vävts färdigt.

avKristofer Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM

Mode