Bank: Hittade rätt för Blåvitt – men för sent

KALMAR. Han har hittat en sjuttonårig skyttekung, han har hittat en artonåring som kan bestämma över matcher.

Ändå fick Poya Asbaghi nöja sig med en poäng i Kalmar.

Det tog lite för lång tid innan han hittade sin karta.

Kalmar flyttar på sig. Centralstationen kommer inte att räcka till i framtiden, kanske ska den byggas någon annanstans, och det är väl som det är.

Nya tider, ny stad. Och en ny fotbollsförening.

Nanne Bergstrand sitter i pressrummet på Guldfågeln Arena, det räcker att jag flinar ”FF mot Blåvitt” för att han ska le lite snett.

– Det var alltid bra tempo var det.

Allt är nytt – förutom Elmarna

För inte särskilt längesedan var de här mötena en av säsongens höjdpunkter. Tjuriga, fysiska, elaka, laddade. Men klubbar rör på sig de också. När KFF spelade hem SM-guldet 2008 var nio av spelarna i guldmatchen födda inom ett par mil från Fredriksskans. Det var Lasse och Wast från Emmaboda, Elmarna från Johansfors, Jocke Lantz från Kalmar, Rydström från Listerby, Bagarn från Sölvesborg. Emin Nouri framstod som en storvärvning. Han kom från Växjö.

Ett årtionde senare är Viktor och Rasmus Elm tillbaka, men allt annat är nytt.

En modern europeisk arena mitt ute i ingenstans, en smäktande klubbhymn, nedräkning från tio inför avspark, fasta situationer som sponsras i högtalarsystemet. Magnus Pehrsson från Lidingö som tränare. Inte ens 5000 på läktarna. Och ett IFK Göteborg som är allt annat än ett sabeltandat aggressivitetsmonster med elaka dobbar.

Blåvitt kom hit efter en förlorad bragdinsats på Tele2 Arena och en uppvisning hemma mot HIF, man kan tycka att de borde tagit med sig en hel del självförtroende till Småland.

Det hade i så fall inte smittat av sig så mycket på Poya Asbaghi.

IFK:s tränare tog ett steg tillbaka, fimpade den lyckade fyrbackslinjen, skickade in Kritopher Da Graca som extra mittback och bänkade Alhassan Yusuf som glittrade så senast. Det gick inget vidare.

Hittade inte in i matchen

Jag vet inte om IFK rörde bollen första kvarten. Kalmar FF rullade från Viktor Elms fina fötter till Rasmus Elms ännu finare fötter, aktiverade speedspelaren Isak Magnusson (han är från Emmaboda, förresten) och klasskulan (inte kalaskulan) Mostapha El Kabir.

KFF spelade sin fotboll, möjligen med lite för sällsynta djupledshot. IFK Göteborg spelade inte alls. Benjamin Nygren sjönk djupt ner i deras 5-4-1-försvarande och Lasse Vibe fick lappsjuka längst fram, med Viktor Elm i ryggen och gott om tid att fundera kring livet och en gräsmatta som hans lagkamrater verkade ha svårt att kontrollera.

Det gav ett enormt Kalmar-övertag, men ganska få, ganska vaga målchanser. Ett distansskott från Mahmoud Eid, en Fidan Alitti-nick på en Rasmus Elm-frispark. Det var allt.

Det dröjde nästan en halvlek innan IFK kontrade med något som liknade etablerat anfall, ett som slutade med att Benjamin Nygren nickade halvlamt mot Lucas Hägg Johansson. Alla blåvita som rest hit måste ha undrat lite över vad de såg: de hade ju precis hittat rätt, så varför hade Poya Asbagh ritat om kartan?

Och det undrade väl Asbaghi också. Han bytte ut Lasse Vibe av tvång (Robin Söder in), bytte sin trebackslinje eftersom att allt annat varit märkligt.

Det är ju lätt att förstå varför en sjuttonårig supertalang som toppar poängligan får precis all uppmärksamhet i årets IFK, men jag vet verkligen inte om jag tycker att Benjamin Nygren varit bäste tonåring i laget den senaste veckan. Alhassan Yusuf är arton, och om han nu inte är typen som avgör matcher så är han definitivt sorten som styr dem.

Systemskiftet i andra halvlek gav Blåvitt en bättre form, men det var Yusuf som gav dem ett spel.

Han täcker ytor, han vinner boll, han presspelar, han driver upp tempo med ett enkelt, klokt, konkret spel. Han är alldeles för bra för att sita på en bänk, förmodligen är han för bra för att skickas ut på en kant också.

Rasmus Elm i en egen klass

Fem minuter efter paus lobbnickade Söder ett inlägg via ribban, ner på mållinjen och upp i ribban igen. IFK Göteborg hade hittat kartan igen, de gav sig chansen att bli vad de vill vara 2019.

Men de har ingen som kan slå 60 meters-bollar med exakt adress.

Det har Kalmar FF.

Rasmus Elm gick alltså hem som siste man, peggade upp bollen och skickade en missil för Isak Magnusson att löpa ifrån på. Och det är klart att man kan anmärka på Victor Wernerssons försvarsinsats i momentet efter (till exempel: den fanns inte), men framför allt blir man lite sorgsen över att Rasmus Elm ska jogga runt hemma i allsvenskan, koka råris, känna sig för och explodera i den här sortens Champions League-fasoner. Papa Diouf nickade in bollen, Kalmar fick förstahalvleksutdelningen retroaktivt, de har fortfarande svårtt att hålla ihop sitt spel och sitt presspel i hela matcher men när de är bra är de väldigt bra.

När de glömmer hur man gör?

Då ger de bort två poäng när matchen är slut.

IFK Göteborg manglade Djurgården på bortaplan, med tio man, men fick ingenting för det. Här fick de en hörna med en minut kvar av ordinarie tid, slog den långt, på en yta som KFF lämnat tom. André Calisir kaptenstångade in en kvittering som de faktiskt hade förtjänat.

Kalmar FF–IFK Göteborg 1–1, det var inte en match utan kvalitéer, vi fick se Rasmus Elm här och där, och vi fick se Alhassan Yusuf ta ett steg till åt rätt håll.

Men jag vet faktiskt inte vad Nanne Bergstrand tycke om tempot.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM