Gripande gisslandrama

Cecilia Djurberg ser Norrmalmstorgsdramat som kammaropera i Vattnäs konsertlada

Foto: P-J Jansson
Anders Larsson och Göran Eliasson som Rånaren och Clark Olofsson i operan Norrmalmstorgsdramat på Vattnäs konsertlada.
TEATER

Norrmalmstorgsdramat skrev historia i augusti 1973 som Sveriges första direktsända våldsbrott, och mytbildningen kring vad som egentligen hände därinne på Kreditbanken göddes av medierna. Det är inte svårt att förstå lockelsen i att göra opera av detta löpsedelstoff, som sedermera också gav upphov till det omdiskuterade begreppet Stockholmssyndromet.


Denna sommar har Vattnäs konsertlada förvandlats till det berömda bankvalvet. Utanför står en veteranpolisbil av modell Plymouth Valiant parkerad och under dirigenten Fredrik Burstedts befäl skruvar den polisuniformerade orkestern upp stämningen som rånaren, gestaltad av barytonen Anders Larsson, fyrat av med sin k-pist. Musiken är melodiöst actionladdad på Harry Potter-vis, pulserande med spår av sirener.


Det sex dagar långa gisslandramat där en manlig och tre kvinnliga banktjänstemän hölls fångna har tolkats och komprimerats till två timmars psykologiskt gripande kammaropera av kompositören Albert Schnelzer och librettisten Patrik Sörling, som även regisserar den vokalt starka och nyanserade ensemblen. I 70-talstypisk kostym bidrar den till ytterligare en teori om vad som kanske utspelades i bankvalvet, och om varför människor blir våldsamma brottslingar.

Kändisförbrytaren Clark Olofsson spelas självsäkert av tenoren Göran Eliasson
i mockafransjacka och är den enda på rollistan som fått behålla sitt riktiga namn. Fokus för handlingen ligger på människorna och de psykologiska mekanismerna. Tankar och känslor förmedlas snaskfritt med respekt för offrens perspektiv i skärningen mellan prat om det praktiska och situationens skräck, mellan hot och längtan. En kravlista till polisen blir en finstämmig kör om cigg, tamponger och whiskey och när Anna Larssons Margareta ringer hem till familjen sjunger hon hjärtskärande om att pappa nog med tiden lär sig steka fiskpinnar själv.


Dansaren Anna Näsström får tyst gestalta den unga kvinnan i gisslan som valde att aldrig prata offentligt om händelserna, och den politiska makten är en viktig aktör som medverkar ur bild. Det är valrörelse och Karins (Agnes Auer) telefonsamtal till Olof Palme bidrar till både undertitel och skarpladdat ledmotiv, då statsministern lär ha frågat om det inte vore ”skönt att dö på sin post”.

Med uruppförandet av sitt tredje beställningsverk försvarar Vattnäs konsertlada, strax utanför Mora, sin position som ett givet utflyktsmål för en publik på sommarpermission från de stora operasalongerna.

ARTIKELN HANDLAR OM