Snabba cash med mobila fartkameror

MOTOR

Polisen är ute och fiskar efter pengar - inte fortkörare

Nätet dras sakta åt. Och vi förstår ingenting.

Vi tror fortfarande att politkerna och

myndigheterna vill oss väl. Vanligt folk går på myterna och amsagorna, och ännu värre, många av mina kolleger är med och sprider desinformationen förklädd till journalistik.

Vi journalister som ska granska, värdera, kolla källor och sen förklara, vi blir megafoner åt överheten. En del av Storebrors propagandasystem.

Vi skriver, precis som myndigheterna vill, ”trängselskatt” istället för integritetskränkande beskattning. Vi skriver ”trafiksäkerhetskameror”, istället för integritetskränkande beskattning.

Och FRA, vad ska man säga? Hur naiva har vi blivit i folkhemmet?

Och snart kommer mer: Nu vill Claes Tingvall på Vägverket att försäkringsbolagen ger rabatt åt bilister som frivilligt låter sig kollas med gps.

Om du installerar en gps-sändare som i varje ögonblick talar om för försäkringsbolaget (och polisen, förstås, försäkringskassan, skattemyndigheten och varför inte arbetsgivaren och äkta makan) var du är och hur fort du kör så får du rabatt på försäkringspremien.

Övervakningskamerorna längs vägarna, de är snart tusen stycken, kan redan i dag hålla kollen på precis all trafik som passerar. Vem som kör och vem som sitter brevid. Infartskamerorna i Stockholm har redan använts av polisen för att kolla upp hur personer rört sig i trafiken.

Ända tills en dag i somras hade jag trots allt en positiv grundinställning till polisens nya mobila fartkameror.

Till skillnad från de slentrianmässigt utplacerade fasta skåpen skulle de mobila skåpen användas på platser med tillfälligt förhöjd trafikfara. Främst vid vägarbeten där vägjobbarna utsätts för stora risker när bilister inte saktar ner tillräckligt.

Jag har själv stått vid flera vägarbeten där bilisterna trots ordentlig skyltning i 50 eller 30 dånar förbi i 70 eller mer. Skrämmande.

Nu har de mobila skåpen kommit ut till de olika polisdistrikten och i somras var det premiär i Luleå.

De lokala medierna var inbjudna, och nästan alla tog på sig megafonrollen. Skrev och berättade precis det polisen ville ha sagt.

Men lilla Norrbottenskuriren ställde en egen fråga.

En alldeles egen och alldeles korrekt journalistisk fråga: Är det här en olycksdrabbad sträcka?

Hade polisen dragit iväg med släpkärran till ett farligt vägarbete? Eller till en barnkoloni? Eller en populär badplats?

Eller kanske ville man öka säkerheten i samband med stadsfesten?

Nej. Den mobila fartkameran monterades upp på södra infarten. På en rak och fin vägsträcka utan skolor, affärer eller övergängsställen. På en rak och fin vägsträcka som alla tror är 70-väg, som just här är skyltad 50.

Är det här en olycksdrabbad sträcka?

– Nej, svarar trafikpolisen Roger Berg.

Har det någonsin hänt någon olycka här?

– Nej, inte vad jag vet, fortsätter polisen. Men, lägger han till, det är ett bra ställe om man vi dra in snabba pengar...

Och – polisen i Luleå är nöjd!

Jag skulle skämmas.

Och jag skäms.

För jag tycker verkligen att fartkamerorna skulle kunna göra nytta. På riktigt farliga ställen där trafiken går på tok för fort. Och de mobila kamerorna skulle kunna få ner farten på alldeles speciella ställen, som vägarbeten.

Men att skylta Luleås stora infart till låga femti, när alla tror att det är sjutti och där det aldrig hänt en olycka. Och sen lura bakom busken med kameran.

Det leder bara till en enda sak: Föraktet för polisen, för Vägverket och för politikerna ökar.

Medan trafiksäkerheten, tja, den påverkas knappast alls.

Jag ringde upp Sture Strand som är trafikpolischef i Luleå.

– Nej, vi tycker inte om artikeln i Kuriren. Och Roger är felciterad.

– För vi har haft olyckor på sträckan.

Jaså? Där ni stod med kameran?

– Ja, hmm, i alla fall en bit bort, hmm, där det är 70 längre ner mot Gäddvik...

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar