EU visar sin styrka - någon annanstans

Av: Robert Collin

Publicerad:
Uppdaterad:

Svenska pengar går till EU-projekt - när våra egna vägar förfaller

Robert Collin
Robert Collin

När jag vaknar är vi över södra Spanien, planet är på väg mot Agadir i Marocko. Under oss ligger Sierra ­Nevadas södra utlöpare. Jorden ser ut som skrynklig elefanthud, och har samma färg.

Någonstans där nere ligger Alhambra, ett av arabernas mästerverk som de byggde innan de kristna jagade ut dem ur Andalusien och Europa. Ett skrytbygge med få ­motstycken.

Så korsar vi den nya snabbjärnvägens ­förgrening från Cordoba mot Malaga. Och strax motorvägen mellan Malaga och Sevilla. Båda är samma slags skrytbyggen och ­båda är lika typiska för sin tid som Alhambra var en gång.

Då ville araberna visa omvärlden vilka som härskade på jorden. I dag är det EU som visar upp sin styrka.

Eller i dag? Nej, det var nog i går.

För nu har i alla fall de tyska skattebetalarna tröttnat på att bygga fler onödiga snabbjärnvägar och lika onödiga motor­vägar i ­avfolkningsbygder i södra och östra Europa.

Norrmännen tar över i luften

Tiderna förändras fort. För fem år sedan hade jag köpt resan till Agadir av Apollo ­eller någon annan av de stora resebyråerna. Nu flyger vi med Norwegian och bor på ett hotell som vi bokat på nätet.

Och Norwegian tar inte bara kunder från resebyråerna, se hur de utmanar SAS både utrikes och inrikes. Och fundera lite på ­deras uppkäftiga namn, en fräck syftning på Scandinavian, från dem som inte ens ville vara med i EU.

Det jag tänker på där uppe på tiotusen meters höjd är hur lätt det är att slå sig till ro. Utan att märka hur snabbt allting förändras.

EU:s ledare ser om sina hus – det gör inte Reinfeldt

Vi i Sverige, eller snarare våra folkvalda politiker, har med stolthet skickat i väg skattebetalarnas pengar för att bygga infrastruktur i Europas fattigare länder. Utan tanke på att pengarna behövs här hemma om vi inte ska gå under som araberna en gång i södra Europa. Eller som SAS riskerar att göra.

Och medan regeringen Reinfeldt inte vill riskera ”skattebetalarnas pengar” för att ­värna den svenska industrin, gör alla andra regeringschefer inom EU precis tvärtom, de investerar mångmiljardbelopp för att skydda sin egen industri i dåliga tider.

Kloka regeringar använder skattebetalarnas pengar för att värna och förränta skattebetalarnas pengar.

Så flyger vi ut över Gibraltar sund. Europas sydspets som tillhör Storbritannien och Afrikas norra horn Ceuta som tillhör Spanien. En paradox från en svunnen tid, men där dagens regeringar ser ett strategiskt värde av att inte släppa sina besittningar.

Två dagar senare sitter jag i souken i Agadir, i basaren, och pratar om dagens Marocko med försäljaren Rachid. Vi har gjort en liten affär, han bjuder på te med absint, vinteralternativet till klassiska myntateet, och vi småpratar som man gör i Nordafrika.

Rachid är lång, runt fyrtio och touareg, det syns på hans blå turban som han virat lika slarvigt som elegant på huvudet. Han kommer från en by väster om Zagora i Sahara, nära gränsen till Algeriet.

– För första gången på årtionden diskuterar nu regeringscheferna i Marocko, Algeriet och Tunisien att sluta fred på riktigt. Att låta det gamla Maghreb återuppstå som en Nordafrikansk makt att räkna med, säger han.

Med öppna gränser mellan länderna.

– Den arabiska våren sprider sig västerut, säger Rachid.

Svenska vägar rustas inte upp

Nya maktcentra etableras. Och alltid på andras bekostnad. Länderna norr om ­Medelhavet faller sönder samtidigt som ­länderna på den södra sidan växer sig ­starkare.

EU knakar i fogarna. Snart är det bara vi i Sverige som fortsätter att skicka skattebetalarnas pengar söderut till våra fattigare ­kusiner som om ingenting hänt.

Och nu ska vi jobba tills vi fyller 75, för att ha råd att skicka ännu mer pengar till ­Grekland, Italien, Spanien och Portugal, där pensionsåldern ofta infaller före 60-års­dagen. Alltid är det någon förfördelad obygd som behöver en motorväg för sin självkänsla, en containerhamn för några hundra nya jobb eller varför inte en ny operascen för att värna det lokala kulturarvet.

2012 hann knappt börja förrän en familj med fem personer dödades när deras bil fick sladd rätt mot en mötande långtradare på E20 mellan Göteborg och Stockholm. För här hemma har vi inte ens råd med en säker väg mellan Sveriges två största ­städer.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN