”Ett misstag i trafiken ska inte straffas med döden”

MOTOR

Men åklagare Alhem tror på höjda böter

K

an man straffa bort trafikolyckorna? Över-åklagare Sven-Erik Alhem påstår det, och han är i gott sällskap med Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Vägverket. Så för Nollvisionens skull har alla böter i trafiken höjts till minst det dubbla.

För ett par år sedan kollade jag in en poliskontroll på väg 40 strax väster om Jönköping. Polisen stod med sin laser på en 70-sträcka. En farlig sträcka med mycket trafik till två bensinmackar. En sträcka där 70 är klart motiverat. Kanske var det därför det dröjde tills första ”fartdåren” fastnade i lasern.

Det var en äldre kvinna. En dam som var på väg från Stockholm till Västkusten. Hon såg inte ut som någon buse och sa när hon vevade ner rutan: När jag såg ”70” målat i asfalten förstod jag att jag missat en skylt och bromsade in.

Men det var för sent, lasern hade plockat henne i svindlande 87 km/tim, 17 för fort, fast hon trodde att hon hade marginal.

Hårda tag mot buset för att få ner antalet olyckor, jo visst låter det bra. Men den där damen ser inte skyltarna bättre för att böterna blir dubbelt så höga.

Och min granne hantverkaren, som glömde bort 30-skylten vid skolan, fast han ju vet att det är 30 där, är han en av de där busarna som Alhem vill åt? Grannen var en enda kilometer i timmen från att bli av med körkortet. Vem mer än Alhem tror att han skulle ha kört långsammare om böterna varit dubbelt så höga?

När Vägverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall drog igång Nollvisionen för snart 15 år sedan pratade han så klokt om väghållarens ansvar för att minska antalet olyckor. Han pratade om det orimliga i att alltid lägga ansvaret för olyckorna på den enskilde och han sa så fint: ”Ett misstag i trafiken ska inte straffas med döden.”

Tingvall pratade om förlåtande vägmiljöer, om rena dikeskanter, siktsträckor på sidan av vägen, om att träd och stenar skulle rensas bort. Och han ivrade för mitträcken som skulle hindra mötesolyckor.

Men så tog pengarna slut. Och det gick fort. En del diken hann rensas, många storstenar intill vägen försvann de första somrarna, och en hel del stenhårda stolpar.

Men de senaste tio åren har jag inte sett många dikesrensarprojekt. Tvärtom förundras jag över hur nära det är till storstenar och hundraåriga furor. Och det på riktigt ruggigt högtrafikerade vägar som väg 76 norrut genom Roslagen och norra Uppland. Eller ”Bävervägen” som jag kör från Sundsvall till hemmanet.

Ett misstag i trafiken ska inte straffas med döden, sa Tingvall. Men för tre veckor sedan inträffade en olycka som i varenda detalj visar att vägen mot Nollvisionen fortfarande är lång, krokig och kantad av okunskap och andra faror.

En ung pojke, bara 18 år, skulle imponera på sina kompisar, och försöka slå sitt en vecka gamla hastighetsrekord mellan två samhällen. Fem mil krokig Norrlandsväg, helst på under 19 minuter.

Den första milen gick bra, men sen gick det lite för snabbt i en kurva. Nya fina fortåkarbilen tappade greppet, sladdade iväg, voltade ut i terrängen och landade på en sten som genast dödade en av grabbarna i baksätet.

Vem mer än Alhem, polisen och Vägverket tror att höjda böter hade hindrat olyckan?

För att nå Nollvisionen måste vi börja jobba med attityderna i trafiken. Redan när grabbarna är små i Barnens Trafikskola (ni minns, den som alla ungar gick i förr men som inte finns numera), sen i skolan när polisen kommer på besök (ni minns, som han gjorde förr).

Jobbet med attityder måste fortsätta på gymnasiet, och när körkortet är färskt måste vi ha skarpa restriktioner när det gäller hastighet och rätten att skjutsa kompisar på kvällstid.

Och sen gäller det där med förlåtande vägar. Med ett vägräcke där i kurvan, eller med storstenen bortplockad hade olyckan aldrig slutat så här illa.

Varför säger inte Alhem som det är: Vi har gett upp Nollvisionen, men inte möjligheten att dra in lite extra pengar till statskassan.

Jag kör säkrare när jag kör fort

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar