Test: Nya Porsche 911 Turbo

Publicerad:
Uppdaterad:

Bilar

Den klassiska 911-charmen blandas med en teknisk kompetens

1 av 9
Foto: Porsche

Tunga fötter har bytts mot blixtrande explosivitet tack vare en teknikstandard på rymdnivå.

Sportbilsikonen Porsche 911 Turbo pinkar in ett eget revir i klassen.

På raksträckan dallrar sensommarvärmen. Handsvetten har redan börjat sippra ut på ratten och jag förbannar mig själv för att jag glömde racinghandskarna hemma. Ett ”Here we go!” sprakar till i radion och Porsches testförare bränner i väg ut ur depån. Jag lättar på bromsen och försöker följa i hans tempo.

Det är knappast någon mjukstart när Porsche lanserar nya 911 Turbo på Bilster Berg Drive Resort i Tyskland. En nybyggd racingbana och himmelriket för bildårar och adrenalinjunkies.

Banan är extremt utmanande för både förare och bil. Asfalts­ormen ringlar runt och slår närmast knut på sig själv. Knixiga partier i kombination med stora höjdskillnader gör att jag känner mig åksjuk trots att det är jag själv som kör.

Men så går det också fort. Hysteriskt fort.

Väl snäll karaktär

Första versionen av 911 Turbo, presenterad för 40 år sedan var en svårtyglad best. Jag får tillfälle att provköra Porschemuséets gröna 76:a – wow! – på depåområdet och skräms av turbons ketchupeffekt lika mycket som jag fascineras av en av bilhistoriens största ikoner.

För varje generationsväxling har modellen blivit enklare att hantera i alla avseenden och samtidigt en ganska lyxig och komfortinriktad bil. Kompromissandet har inneburit en snabb bil med väl snäll karaktär.

Teknikbombardemang

Turbo samt den ännu vassare Turbo S vill bli lite mer racerbil.

Ingenjörerna i Zuffenhausen fyrar av ett teknikbombardemang av sällan skådat slag.

Listan kan göras hur lång som helst, här ett urval:

Det känns nästan som om man har tagit i för mycket. Jag menar, är det inte lite gimmickvaring på en luftkudde som kryper fram ur frontspoilern?

Fast det är ju faktiskt högteknologi som gör det möjligt för det uråldriga svansmotorkonceptet att fort­farande leverera på toppnivå.

Potentialen i motorn där bak verkar nästan outtömlig. Responsen är mycket snabbare i turbon jämfört andra modellversioner, samtidigt som kraften är tillgänglig över ett brett register.

Snuskigt effektiv

Accelerationen är snuskigt effektiv tack vare det höga vridmomentet och den hypersnabba PDK-lådan.

Launch control-funktionen sätter nackmusklerna på prov när jag trycks tillbaka i sätet. Dunk! När lungorna återigen fyllts med luft är resan upp till hundra över. Det tar 3,1 sekunder i S-versionen, vanliga Turbo är en tiondel långsammare om bilen är utrustad med Sports Chrono Package. 0 till 200 går på strax över 10 sekunder. Toppfarten anges till 318 kilometer i timmen (Turbo S).

Porsches bromsar imponerar som vanligt, nu är de större än någonsin och jag flyttar strax fram bromspunkterna.

Lika imponerande är den finkänsliga styrningen som resolut dirigerar in ekipaget i kurvorna.

Fintrimmad elektronik

Även om man dundrar in med för hög fart känns 911 Turbo som en förlåtande bil. Understyrningen kontrolleras genom att dosera fint med gasen. Skulle man råka vara lite väl ambitiös och fyrhjulssladden vara framme, är bilen strax tillbaka i det tänkta spåret tack vare den fintrimmade elektroniken. Inga lömska bakvagnskast som på ”den gamla goda tiden”.

Under stenhård acceleration kastar jag mig in i det svåraste partiet. Inbromsning mitt i ett stort gupp, därefter en lång 180 graders­kurva med sen apex som dalar kraftigt för att sedan vända lika kraftigt uppåt.

Precis där kompressionen är som brutalast (och därmed knådningen av de inre organen) hittar Porschen massor av grepp i de monstruösa däcken. Som skjuten ur en kanon far jag iväg med himlen som fondvägg. Tanken är att jag ska hålla fullt över krönet in i en blind höger, men till slut sviker ändå modet och jag lyfter av en smula.

”Come on, push it more!”

Svetten lackar. En sorts chikan uppenbarar sig, extremt viktig för optimal utgång på banans längsta fullgassektion. Jag får aldrig till det perfekt men lyckas ändå komma upp i 240 km/tim. Bilen känns som strykjärnet självt. Förmodligen funkar den där grunkan i fronten ändå.

Just som jag ska slänga mig på bromspedalen sprakar det till i radion, ”Come on, push it more!”.

Efter något inkörningsvarv lyckas jag haka på Porsches unga proffsförare. Det beror inte så mycket på min egen skicklighet, även om jag vill tro det själv, utan är i själva verket beviset för bilens fantastiska hanterbarhet. Gasa, bromsa och styr – 911 Turbo sköter resten.

För att få ut det absolut bästa ur bilen krävs dock lite rutin bakom ratten. Det handlar om att göra rätt spårval och att flytta vikten med gas och broms.

Besviken på ljudet

Bilen väger mastiga 1 675 kilo och merparten sitter baktill. En bantningskur hade gjort Turbon gott.

Ute på vanlig väg lufsar bilen odramatiskt på vilopuls. Kraft­paketet snurrar nu oberört bakom ryggen och ger sig enbart till känna med ett dovt brummande. När turboaggregaten laddar fullt följer ett dämpat väsande som faktiskt inte kan mäta sig med Carrera-versionernas vassa sugmotorsång. Ljudet är faktiskt lite av en besvikelse.

Trots att nya modellen känns mer på tå än föregångaren, har bruksvärdet knappast försämrats. 911 Turbo är en bekväm bil som är förbluffande enkel att leva med, brukbar året runt.

Och där i ligger skönheten i Porsches hittills snabbaste gatbil.

Några konkurrenter kommer nära 911 Turbo vad gäller explosivitet, flexibilitet och smidighet. Men ingen klarar att göra det i ett så förarvänligt paket som fungerar lika bra i rusningstrafiken till jobbet, som när man kör med max attack på de mest utmanande vägarna.

Priset är högt, 1 535 000 kronor för Turbo och 1 846 000 kronor för Turbo S, som förutom 40 extra hästkrafter är optimerad för racerbanan redan från början.

Börja spara. Nu.

David Lilja

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN

MER OM MIN BIL