Volvo 440/460 den floppande holländaren

Volvos minsting 440/460 debuterade 1989 och var tänkt att täppa till truten på hela Golf-klassen.

Men den Hollandsbyggda Volvon med Renaultmotor blev en flopp.

Foto: JANNE DANIELSSON
Birgitta Lönnroth har haft många fel på sin 460 men trivs med den.

Modellen var från början proppfylld av barnsjukdomar som den aldrig helt lyckades bli kvitt och bilprovningens besiktningsresultat skvallrar om en bil långt sämre än snittet.

Framför allt är det diverse elfel som förmörkar tillvaron för 440/460-ägaren, fuktkänsliga kontaktstycken och trasslande styrdon är ett par exempel. Dessutom har rosten farit ovarsamt fram med 440/460.

Fördelar då?

Jo, komforten är hög med välavstämd fjädring och rejäla stolar.

Och modellen blev bättre med åren, en större 2-litersmotor kom 1993 och vid ansiktslyftningen 1994 förbättrades även en hel del under skalet.

Grundtipset är därför enkelt: ju nyare 440/460, desto bättre. Men knappast alldeles bra?

Att köra: Okomplicerad och lättkörd och fullständigt befriad från vad som brukar kallas körglädje. Renaultmotorn är trött och trist, växellådan trög och grötig. Vägegenskaperna är dock stabila och trygga, framhjulsdriften gör lilla Volvon överlägsen 240 och 740 vintertid.

Att äga: En Volvo brukar alltid vara toppen att äga i Sverige eftersom service och verkstad finns runt hörnet och eftersom andrahandsvärdet brukar vara gott. Men icke vad gäller 440/460, priserna står bottenlågt till följd av modellens skräpiga rykte. Dessutom var 440/460 relativt gammalmodig redan när den lanserades, vilket knappast stöttar prisbilden. Fast det låga andrahandsvärdet är ju snarast en fördel för begspekulanten...

Komfort: Modellens starkaste kort. Stolarna är stora och rejäla och håller nästan Volvos traditionella världsklass. Fjädring och stötdämpning är bekvämt avstämda och tillsammans med en relativt låg ljudnivå är 440/460 en av de angenämare långfärdsbilarna i sin storleksklass.

Utrymmen: Stor som en Opel Vectra utvändigt, liten som en Golf inuti. Redan vid debuten 1989 kunde man se att Volvos holländare var smått ålderstigen. På bilbranschspråk kallas det ”låg packningsgrad”. Många ägare är kritiska till utrymmet i baksätet. Bagageutrymmet imponerar inte heller.

Säkerhet: Enligt Folksams undersökningar är 440/460 lika bra som medelbilen. Förarkrockkudde var tillval från 1992 och blev standard 1993. Passagerarkudde tillval från 1995. Låsningsfria bromsar gick att få redan från starten 1989.

Känsla: Smidigare och mer lätthanterlig än storebror 240, bekvämare än många konkurrenter i klassen – förutsättningarna finns men schabblas bort av driftstörningar och kvalitetskrångel. Dessutom finns ingen Volvokänsla alls i bilen.

VOLVO-SPECIAL

Staffan Borglund (-)

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar

Biltester

Volvo