Med Opel Rekord på vägar som tystnat

MOTOR

Det finns alltid något nytt i södra Dalarna

1 av 7

Varje meter är bekant; rakor, krön, skymda kurvor, tjälskott, korsningar, spärrlinjer… Jag känner dem alla. Jag har kört den här vägen tusentals gånger och alltid med samma mål: att komma fram till sommarstället fortast möjligt. Idealtiden är två timmar i ett sträck, att tvingas rasta är ett nederlag.

Den här gången är idealtiden två dagar. I?stället för att hetsa fram längs huvudvägen ska vi kryssa fram lite vid sidan av, ge efter för impulser och nycker, stanna så fort något lockar. Ska det gå att jaga hetsen ur kroppen? Till min hjälp har jag kollegan Claes Johansson, specialist på omvägar och stickspår.

Kodnamn: Bertil Blå

Vårt redskap är redaktionens Opel Rekord. Inköpt i höstas förra året ersatte den en lätt bedagad MGB GT som projektbil. Under vintern och våren har Bertil Blå, som han döpts till, fått vara med om en hel del. De nedsuttna och trasiga stolarna har bytts mot en renoverad framsoffa, den morrande bakaxeln har ersatts med en något bättre och vi har genom testkörning på rullande landsväg lyckats locka tillbaka flertalet av de 60 originalhästarna. När vi började var det bara 29 kvar. Dessutom har vi försett Bertil med lösa vita däck­sidor och breda snobbringar. Flott värre.

En sedan länge planerad lång­resa med Bertil Blå till hemlandet och den stora Techno Classica-mässan i Essen blev inte av på grund påskens snöoväder. Det fick bli flyg i?stället, mässan ville vi inte missa.

Claes tar ratten och när vi taxar ut från villa-kvarteret norr om Stockholm med den spetsiga Opelnosen diffust riktad mot södra Dalarna har en av de allra första, riktiga vårdagarna just börjat gry. Det råkalla vädret har äntligen släppt taget och solen värmer skönare än på mycket länge. Fågelkvittret är nästan öronbedövande.

Eller förresten, fågelkvitter? Nej det är ju Bertil Blå som låter. Aldrig har vi träffat på en bil med så mycket ljud i. Det gnäller, gnisslar, visslar, gnekar, drillar, tickar och klickar från alla möjliga håll. Hastighetsmätare, gummibussningar, stolar, fjädring, avgassystem – allt har ett eget ljud. Dessutom har den nybytta bakaxeln börjat låta igen. Eller vad det nu är som durrar så konstigt.

Shackrutig folka

Ett av alla dessa landmärken längs vägen som jag undrat över men hittills bara blåst förbi är den schackrutiga folkan på den intetsägande sträckan mellan Rotebro och Stäket. Med åren har den blivit allt mer inklämd mellan väg, golfbana och nu senast en gångbro.

Hur länge har den stått där som skylt för bilverkstaden innanför?

–?I gott och väl 25 år, säger Mats Norell på Norell & Nilsson Bilskador AB.

–?Fast det är inte samma folka, den har blivit utbytt några gånger. Den senaste är en -66:a och den är ordentligt iordninggjord så den ska kunna stå där länge till. fortsätter han.

Idén med att skapa reklam med en rutig Volkswagen Typ 1 kom när verkstaden var nystartad, då var huvudsysslan just folkor. Sedan har den blivit kvar och nu är den företagets logotyp.

–?McDonalds försökte ta skyltplatsen från oss nyligen men vi har bra kontakt med kommunen så vi fick ha bilen kvar, berättar Mats.

Vägen passar Opeln perfekt

Vid Stäket brukar det vara motorvägen som gäller för snabbast möjliga transport till Enköping men nu kör vi över den breda E18 och snirklar oss i? stället ut på längs gamla Enköpingsvägen, den som en gång hette Riksväg 12. Över gamla Stäketbron med den imponerande tågbron på höger sida. Märklin in real life.

Takten på gamla Enköpingsvägen passar Opeln bra. Den nya bakaxeln kommer från en treväxlad Rekord och det gör att utväxlingen är ännu lägre än den ursprungliga. Därmed visar hastighetsmätaren absurt för mycket. Vi tar rondellerna i 70 blås som inget.

Strax för Bålsta ligger Kalmarsand lite inträngt mellan Mälaren och motorvägen. Men här finns både sandstrand och campingplats och en känsla av semester året runt. Vana badare har lärt sig var på stranden man slipper skuggan från den enorma silon som står alldeles bredvid.

Hoppas på Lasse Åberg

I Bålsta är Lasse Åberg kung och hans slott heter Åbergs Museum. Här blir det lunch i den konverterade ladan som inrymmer utställningshall fylld av seriekonst, Trazankoja och shop. Sevärt och underfundigt, inte dåligt käk heller! Alla som sitter till bords tittar upp varje gång det rasslar till i entrédörren. Kanske är det Åberg själv som kommer? Men det är bara andra besökare som också de spanar efter en mysig killfarbror i mustasch.

Ut ur Bålsta och över E18 igen. Vi håller oss på gamla E18, numera benämnd 263. Det är fortfarande tydligt att detta var ett stråk, en pulsåder med trafik dygnet runt. Vägen är för bred för dagens trafikmängd och orterna vi far igenom känns påfallande tysta. Loppisen i Övergran är tyvärr stängd och någon vinkande cowboy vid kyrkan ser vi inte heller till. Han stod här när det fanns någon att vinka till.

Tydligast är tystheten kanske runt Sävsta Motell. Startat i början av 1960-talet med servering och mack med verkstad och under flera årtionden en självklar rastplats mellan Enköping och Stockholm.

Sedan drogs vägen om.

Boppersmedlemmen Peter Jezewski byggde på 1990-talet om Sävsta Motell till Chiefland Bar och ett tag hände det mycket skoj här. Nu är det tyst igen.

Utanför den nedlagda macken står bilar från motellets glansdagar uppradade. Peugeot 404, Ford Prefect och Taunus, Hansa 1100 (två stycken!), Morris Minor, Volvo Duett. Spöklikt, som om gästerna aldrig checkat ut.

En handtextad skylt i fönstret till den gamla smörjhallen lovar att verkstaden ska öppna inom kort och i en Volkswagen 1302S sitter en tillsaluskylt. Vi går runt. Tittar och undrar.

Redationsbilen drar blickar

I Fjärdhundra stannar vi på den trevliga Shellmacken och ett par glassar och en pratstund senare styr vi mot Sala på Riksväg 70. Jag fick inte köpa Boschklockan den här gången heller. Vad vi inte vet är att det är sista gången vi besöker den, några månader senare är den nedlagd.

I landsvägsfart är det svårt att få något sagt, och så fort chans gives svänger vi av. Det blir grusväg och det dammar snyggt i backspegeln. Vad vi inte vet men kommer att erfara till kvällen är att det dammar fint inne i bagageutrymmet också. Listen mot luckan är snustorr.

I Sala kollar vi in utbudet hos antikaffären i centrum. Jag hittar en beige Volvo 244 från 1975 i plast, tillverkad i Finland. Fast jag sagt åt mig själv att sluta samla på sådana slår jag till efter lite prut.

Utanför antikaffären träffar vi en Opelentusiast. Han håller just på med renoveringen av en likadan som vi har, fast en Caravan.

–?Men den kommer inte att bli lika fin som den här! säger han. Fast samma färg.

Vår redaktionsbil har den effekten på många, att de nästan tycker att den är för fin för att vara ute på vägarna. Då pekar vi på rosten som börjar krypa i hjulhusen, på de krokiga stötfångarna, reporna och de obefintliga gummilisterna. Så fin är den inte faktiskt, men ändå trivsam.

Kaffe i eftermiddagssolen

Vid sjön Långforsen i Salas utkant ligger utvärdshuset Måns Ols. Här kan vi njuta av eftermiddagssolen och en kopp kaffe vid vattnet. Badanläggningen och kägelbanan precis bredvid har inte öppnat för säsongen, en anledning att återkomma.

Vi fortsätter längs Riksväg 70 ut genom Sala, förbi Silvköparen där det finns camping och ett gatukök i 1960-talsstil, i alla fall om man tittar noga. För länge sedan låg det en Caltexmack här. Det är en vacker sträcka, emellanåt med vatten på båda sidor. Snart kommer trafiken att tystna även här, en ny vägsträckning som går förbi Sala helt byggs just nu för fullt.

Innan Brovallen svänger vi av och åker den gamla vägen igen. Erik-Larsgården med sin trevliga kaffeträdgård har inte öppnat för säsongen men snart flödar kaffet ur kopparkannorna igen.

Vi kör genom Brovallen och in längs den en gång väldigt pampiga huvudgatan i Krylbo. Det ståtliga tingshuset på höger sida står tomt men det enorma stationshuset är värt ett besök även om du inte ska med tåget. Spårområdet som delar orten har med åren vuxit och vägen har fått dras om, ett hus som då hamnade lite utanför inrymmer i dag Hedlunds Radio & TV.

–?Farsan startade firman 1934, berättar sonen Per-Olof Hedlund. Vi flyttade hit för snart 30 år sedan, kåken var för dyr för att riva. Den är från 1903 och här har varit manufakturaffär och apotek.

Reklamskyltarna för Luxor har fått sitta kvar, kanske som en hyllning till det en gång största svenska tv-märket med fabrik i Motala.

Avesta och Krylbo har sedan länge vuxit ihop och när vi rullar ner för backen mot centrum är det omöjligt att inte stanna upp vid det blåskimrande Aalto-huset på höger sida. Den finske designern och arkitekten Alvar Aalto (1898?–1957) hade en stark koppling till södra Dalarna, han och frun Aino hade till och med planer på att flytta hit.

Aalto-huset, också känt som Sundhcenter, byggdes 1960 av byggmästare Ernst Sundh. Den är en av endast två Aaltoritade byggnader som finns kvar i Sverige, den andra är Vedala nations hus i Uppsala.

Vill återställa Alto-huset

I Sundhcenter hade Ernst Sundh kontor och högst upp en etagevåning på drygt 220 kvadratmeter en elitbostad enligt tidens uttryckssätt. Här fanns ytterligare 35 lägenheter, en Mobilmack, försäljning av Ford med mera. I dag har Mobilmacken ersatts av en fotvårdsinrättning och en del av kontorsytan står outhyrd. Men nuvarande ägaren Stefan Sundh som för fyra år sedan köpte tillbaka fastigheten efter decennier av andra ägare satsar på att återställa Aalto-huset till originalskick.

–?Ernst Sundh var min pappas kusin och släkten kommer från Avestatrakten, berättar Stefan på telefon.

­–?Därför betyder huset mycket för mig och när jag fick erbjudande om att köpa det slog jag till.

Sedan köpet har Stefan Sundh låtit renovera fasaden genom att byta ut ett par tusen av de blå keramikplattorna som pryder den. Det fanns fortfarande en del reservplattor i källaren men nya kunde också beställas från porslinsfabriken i Finland som levererat de ursprungliga till bygget.

–?Etagevåningen hade gjorts om till två lägenheter men den har vi återställt till originalskick, berättar Stefan. Där bor nu ordföranden i det kommunala bostadsbolaget.

Från början var hela byggnaden möblerad med Aalto-möbler men de är borta i dag. Men i huset finns ett litet Aalto-museum som kan besökas efter överenskommelse med turistbyrån.

Även i grannstaden Hedemora finns kopplingar till Alvar Aalto. Till stadens 500-årsjubileum 1946 byggdes en utställningspaviljong i Sveaparken, ritad av Aalto. Den revs efter utställningens slut men det finns krafter som vill att den ska återuppföras och att den ska inrymma ett skandinaviskt Aalto-center. I Hedemora tillverkade dessutom företaget Artek Aalto-ritade möbler och de lokalerna finns också kvar. Där skulle det kunna bli designskola, hoppas politikerna.

Helt olika syn på skrot

Vi har inte bokat något boende men när det börjar skymma söker vi rum på Hedemora Stadshotell. Det lågbyggda huset mitt i staden utstrålar småstadscharm och Opeln passar bra på kullerstenen utanför entrén.

Rummen är tyvärr inte lika charmiga som fasaden men det finns två lediga och det räcker. Vi har rest i tolv timmar och kommit 17 mil. Vi är griströtta av alla intryck. Ändå kan vi inte motstå lite ensamcruising och neonspaning före läggdags. Dalarnas äldsta stad är ju trevligt upplagd. För att inte tala om Vikmanshyttan ett par mil bort. Det blir sent.

Dag två inleds med ett besök på en klassisk allskrot på Ivarshyttevägen, Åkerbloms Skrotaffär. Länge gick det att hitta bilvrak från 1930-talet och framåt här, nu är det mesta borta. Men det finns mycket annat att glo på och vi kan konstatera att vår syn på skrot är väldigt olika. Jag ser vad det har varit och Claes ser vad det kan bli.

Byter fälgar i Hedemora

I en lada inte långt från Hedemora står en Saab 95 Husbil och väntar på att bli utsläppt för våren. Klassikers rullande redaktion blinkar ovant mot dagsljuset när vi svänger upp porten men får finna sig att bli uppallad och befriad från sina hjul. Claes ska sko om fälgarna med lite bredare svålar och alla fyra femtontummare ryms ledigt i Opelns bagageutrymme utan att vår packning behöver flyttas till kupén. Sedan är det dags att vända söderut igen.

På hemvägen stannar vi hos Ronny Johansson i Södra Rudu i By nordväst om Avesta. Här är det de fyra ringarna som gäller, på ägorna står 23 stycken DKW och Audi.

–?Grabben hade en Toyota Celica också men den körde vi på skroten häromdagen, säger Ronny.

För dagen är det en bränslepump i åk-Audin som ska fixas men annars är det DKW i första hand. I ett av garagen står en turkos 1000 SP Coupé med vitt tak.

–? Jag är tredje ägaren, berättar Ronny. Och det är ovanligt, de flesta som finns kvar har passerat genom många fler händer än så.

Central i DKW-kretsar

Totalt byggdes 5?000 exemplar av denna goding i Coupéutförande mellan 1958 och 1965. Ett drygt hundratal kom till Sverige.

–?Jag har försökt spåra allihop och har nästan lyckats, säger Ronny. Bara några få är spårlöst försvunna.

Ronny är en central figur i DKW-kretsar, han har hjälp många märkesbröder med kunnande och delar genom åren. Han är också duktig på bilsadelmakeri och en del av verkstaden är avdelad för denna verksamhet.

Det finns en del att titta på och prata om hos Ronny. Eftermiddagen går. Det börjar närma sig kväll. Vi måste hem och tidsnöd är inget vi vill hamna i, särskilt inte i en Opel Rekord med allt för lågt växlad bakaxel. Det finns ju så mycket att upptäcka längs vägen nu när vi hittat det rätta tempot.?? n?

Text: Carl Legelius
Foto: Claes Johansson

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar