Collin: Nya fartkameror – istället för säkrare väg

Av: 

Robert Collin

Trafik

Jag kör via Appia och är glad att romarna hann bygga den innan våra svenska skattepengar kom in i budgetarbetet. Den går från Colosseum mitt inne i Rom till Lecce nere vid den italienska stövelns klack.

Sugen på mer nyheter? Följ Aftonbladet Bil på Facebook

Första biten, vid den stora arenan, är fortfarande ”original” med stensättning som liknar den antika och gågata. Men snart blir den ”stora landsvägen”, SS7 där alla lastbilar kör för att slippa betala på motorvägen. Sen dyker den upp här och var, som bevarade vägsträckor med lokaltrafik.

Italiens svar på vår Riksetta, eller Route 66 genom USA.

Fast äldre, över 2 000 år.

Så plötsligt, några mil söder om Matera, söder om Neapel, känner jag igen EU-bidraget för att göra byborna på bra humör: Avfarten till Laterza (där de främsta näringsgrenarna efter arbetslöshet är bröd, chark och porslin).

Laterza är ingen märkvärdig ort, det är inte mycket trafik vare sig dit eller därifrån. De som ville röra på sig har redan rest.

Men avfarten är magnifik. Planskild och ståtlig.

Ett monument över EU:s vilja att alla ska ha det lika bra. Att alla ska ha en planskild korsning.

Eller som vår förra näringsminister Maud Olofsson sa: Jag är stolt att vara med och bygga infrastruktur i södra och östra Europa.

Behöver Laterza-borna en planskild korsning för att komma hem säkert efter en tur på Via Appia? Knappast.

Men borgmästaren grät en skvätt, länsstyrelsen begärde pengar och EU öppnade börsen.

Färdig men inte invigd

Inte långt därifrån, söder om Manfredonia vid Adriatiska kusten samma sak. EU bygger en stilig ny vägsträcka förbi ett par badorter med samlingsnamnet Södra Rivieran.

Här är det visserligen bara rondeller, inte planskilt. Men stort, flott och brett.

Vägen är inte invigd än. Borgmästaren har väl haft annat för sig. Så vägen är avstängd för trafik. Eller som italienarna ser det, nästan avstängd. Annars får de ju köra en omväg på flera kilometer, bara för att borgmästaren inte hunnit ut och klippa det stjärnbeströdda EU-bandet.

Ett tiotal mil norr ut, och en bit in i landet, vid den lilla staden Isernia uppe i Apenninerna har EU slagit nytt världsrekord i onödiga vägsatsningar.

Det är 23 kilometer av vägen SS 17 som ersatts med en helt ny vägsträcka. Det är ett tjugotal broar och viadukter, alla lika vackra, och ännu fler tunnlar. Det är brett, stiligt, byggt helt utan ekonomiska begränsningar.

Körfälten, oftast två, ibland tre, är 3,75 meter breda, vägrenarna 1,5 meter.

Det är planskilda korsningar och makalösa avfarter till, ja, jag undrar. Till vad då?

Jo, ett antal byar som gud glömt bort för länge sedan.

Mycket EU-pengar

Jag kör ett par gånger fram och tillbaka. Försöker få en uppfattning om trafikmängden. Det är en dag mitt i veckan, det är inte siesta, det är trafik på andra vägar jag kör samma dag.

Men inte på SS17. Här är jag nästan ensam.

Bara den andra etappen på åtta km som blev klar 2011 kostade 70 miljoner Euro. Hela sträckan bör ha kostat det tredubbla, cirka 2 miljarder kronor (jag har inte hittat siffrorna).

Runt hälften var EU-bidrag.

Och jag funderar på hur vi i Sverige använder våra skattepengar.

Jag funderar på väg 77 mellan E4 och E20 från Knivsta till Norrtälje.

En väg med många dödsolyckor. Med mycket tung trafik, som bara blir tätare för varje år. Med långtradare i långa konvojer till och från färjorna i Kapellskär.

Det är den väg jag kör hemifrån när jag ska till Arlanda, till Uppsala eller till E4 norr ut. Jag och alla andra. Personbilar, bussar och långtradare.

Jag har själv sett bilar i diket, frontalkrockar och ett par dödsolyckor när jag kört där.

Var är EU-pengarna? Eller åtminstone – våra egna skattepengar.

Jag vill gärna vara solidarisk. Jag är också stolt att vi bygger infrastruktur i södra och östra Europa. Men jag blir upprörd när vi bygger vägar som inte behövs. Som i varje fall borde ha långt lägre prioritet än många svenska vägprojekt.

Gråter till sig vägar

Jag har redan skrivit om Autopista de la Plata genom Spanien.

Spanien har precis som Italien, Frankrike och en del andra länder privat finansierade motorvägar där bilisterna måste betala en avgift.

Är Autopista de la Plata en sådan motorväg?

Nej, för det finns ingen ekonomi i den.

Vägen börjar vid Sevilla och går mot Madrid och vidare norr ut genom obygder utan hopp. Det finns ingen industri, inga mineralfyndigheter, ingen skog. Bara olivträd och får.

Behövs det en motorväg? Nej. Vill någon bygga en betalmotorväg? Nej, det är ju ingen som kör där. Och ingen som vill betala.

Men, om tillräckligt många borgmästare gråter en skvätt så tar det inte lång tid innan EU öppnar pungen.

Autopista de la Plata är säkrare, snabbare och stiligare än någon svensk motorväg. Avfarterna är lika pampiga och rondellerna som avslutar avfarterna är planterade med palmer, andra träd och buskar. Och sen går det grusvägar ut till byarna intill.

Autopista de la Plata trafikeras av långt färre bilar än väg 45 från Göteborg och norr ut genom Sverige till Karesuando vid finska gränsen.

Var är är EU-pengarna för att bygga om väg 45 till motorväg. Hela vägen till Karesuando!

Ja, så stollig är Autopista de la Plata. Som Maud Olofsson var så stolt att få finansiera med svenska skattepengar.

Sverige är tillsammans med Tyskland de största nettoinbetalarna till EU. Vi betalar mest per invånare. Men medan Tyskland fortfarande har pengar kvar att bygga nya vägar, renovera och rusta befintliga vägar och till och med satsa på järnväg har vi i Sverige inte ett öre kvar när EU fått sitt.

Det lilla vi har kvar räcker bara till nya fartkameror.

Fartkameror istället för bättre vägar. Det är den svenska politiken när det gäller infrastruktur.

ANNONS EXTERN LÄNK

Sänk din månadskostnad och samla dina lån med Lendo - ansök enkelt här.

Lendo

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Trafik

Bilar

Robert Collin

MER OM MIN BIL

Robert Collin: Här är Sveriges farligaste vägar

Karta: Fartkamerorna som fångar flest fortkörare

Löfvens lyx-limo i ny superversion