"Hej, jag heter Sandra och jag är autoholic"

Publicerad:
Uppdaterad:

Bor vid tunnelbanan – men är helt bilberoende

"Jag älskar allt som har motor", säger Sandra Lydebring. Hon jobbar som stylist och skribent men drömyrket vore att testköra nya bilar och motorcyklar.
Foto: KATARINA JOHANSSON
"Jag älskar allt som har motor", säger Sandra Lydebring. Hon jobbar som stylist och skribent men drömyrket vore att testköra nya bilar och motorcyklar.

Sandra Lydebring älskar sin bil. Toyotan är hon trogen trots att hon bor alldeles nära Stockholms tunnelbana.

– Jag avskyr att vara beroende av någon annan, då kan jag nästan få panik, sägen hon.

Foto: KATARINA JOHANSSON
Egentligen hade Sandra Lydebring velat ha en stor amerikanare men med bensinpriset föll valet på en mindre törstig variant.

Sandra Lydebring kör uppskattningsvis fem mil om dagen till vardags. Hon lägger ungefär en fjärdedel av lönen på sin bil. Även om hon tidigare bara hade tio minuter till jobbet till fots tog hon ändå alltid bilen. Ibland blir sträckorna så korta att det tar längre tid att hitta parkeringsplats än att köra.

– Jag kör fruktansvärt mycket. Bilen använder jag dessutom som mobil garderob, hundkoja och som taxiservice för mina vänner. Den är så bra att ha saker i så man slipper kånka. Ibland ska man vidare någon annanstans efter jobbet och ibland ska man hämta barn. Fast egentligen går ju spårvagnen precis utanför dagis.

Curlingmamma

Sandra Lydebrings passion för bilar och motorcyklar började tidigt. Hon tror sig ha präglats av sin mor som också är en utpräglad autoholic.

– Hon var en riktig curlingmamma som alltid skjutsade mig till skolan och tunnelbanan. Som tonåring var sedan mitt primära krav på pojkvänner att de hade körkort och bil.

Som autoholic har Sandra Lydebring full koll på hur lång tid det tar att köra från ett ställe till ett annat, vare sig det är rusning eller inte. Däremot har hon tappat känslan för hur lång tid det tar att åka kollektivt. Det är något hon bara gör undantagsvis då hon verkligen inte har tid att fasta i en bilkö. Fast såklart tar hon bilen till tunnelbanestationen.

– Jag är en motortjej och jag är beroende av frihet. Hela motorgrejen är en del av min personlighet. Jag avskyr att vara fast någonstans och vara beroende av någon annan, då kan jag nästan få panik.

Blundar för miljön

De problem som den ökande bilismen för med sig för miljön är något som en autoholic ofta väljer att inte se.

– Jag resonerar med mig själv att jag gör så mycket annat som är bra, handlar gärna ekologisk mat och rättvisemärkta tyger. Men ska jag vara ärlig så blundar jag lite för de problemen.

Varje vår tänker Sandra att hon ska börja cykla. Ett par gånger går det men sen blir det krångligt med matkassar och barn.

– Snart är jag ”back to the car”. Det är latmasken i mig som vinner.

Dottern ska heta BMW

Men fortsätter bensinpriset att öka måste Sandra Lydebring snart byta rutiner för att få ekonomin att gå ihop.

– Jag behöver verkligen inte bilen men att sälja den är som att göra slut med någon jag älskar bara för att någon annan tycker att jag borde. Jag älskar ju verkligen min söta lilla bil.

Sitt stora motorintresse hoppas hon kunna föra vidare till nästa generation:

– Får jag en son till ska han heta Harley Dante (HD) och en dotter ska heta Bonnie Matilda Wilda (BMW), säger Sandra Lydebring.

Katarina Johansson

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN