Test: McLaren – den perfekta supersportbilen

Av: 

Johannes Collin

Bilar

Johannes Collin testar McLaren MP4-12C

625 hästkrafter, bakhjulsdrift och formel 1-teknik.

Toppfarten är långt över 300 kilometer i timmen och 0–100 km/tim går på 3,1 sekunder – fortare än det går att uttala bilens krångliga namn: McLaren MP4-12C.

Varm luft och praktiskt taget vindstilla gör inflygningen skumpig och än skumpigare blir det när piloten sätter ned det lilla tvåmotoriga propellerplanet på gräsfältet i Goodwood. Hettan dallrar när jag kliver ur planet och det luktar flygbränsle och bensin. Kanske kommer bensindoften från den Spitfire som står parkerad bredvid oss, eller så kommer doften från racerbanan. För Goodwood är inte bara ett litet flygfält med världens enda Spitfire-flygskola, det är också en klassisk racerbana där det tävlats sedan 1940-talet.

En McLaren MP4-12C står och väntar på mig i depån. Den har precis varmkörts av min co-driver (eller kanske snarare "handbroms”) Stuart Moseley, en brittisk racerförare som kört 24-timmars på Le Mans många gånger. Han ska vara med mig hela dagen, både på banan och ute på landsvägen. Det knäpper om motorn under motorkåpan bak och luktar från bromsarna, Stuart har lagt några snabba varv för att få upp temperaturen i däck och motor åt mig.

Dörrarna till 12C, det räcker att kalla den så, öppnas inte med handtag utan mer som man låser upp en Iphone. Dra handen under karossvecket på dörren och någon slags hightech-grej känner av din hand och öppnar dörren. Kul, men vad är det för fel på ett vanligt handtag? Det tar en, två, ja flera gånger innan jag får upp låset, men sedan är det bara att fälla upp dörren och kliva in.

McLaren är i grunden ett framgångsrikt formel 1-team men i slutet av glada 80-talet ville företaget mer och 1992 visades McLarens första civila bil, F1. Praktiskt taget en formel 1 klädd i ett skal av kolfiber och med plats för tre personer och ett par små, formsydda väskor.

F1 var länge världens snabbaste standardbil med en toppfart på nästan 400 kilometer i timmen, och den var svindyr. Trots att det är 20 år sedan McLaren F1 kom till jorden räknas bilen än i dag till en av världens bästa sportbilar. Men F1 var mer racer än gatbil, till exempel satt föraren i mitten, med båda passagerarna snett bakom. Perfekt för viktfördelning och sikt – värdelöst för snygga i- och urklivningar. 12C är mer normal, två personer ryms och föraren sitter till vänster, åtminstone i de delar av världen där man kör på rätt sida vägen. Tröskeln (som också är sidokrocksydd) i kolfiber är bred, ändå är det hundra gånger lätt­are att kliva in i 12C än i F1.

Jag sätter mig till rätta, drar igen kolfiberdörren och blir lite överraskad. 12C känns inte alls så spartansk som jag väntat mig. Interiören är förvånansvärt ombonad, mer sköna vandringskängor än stenhårda slalompjäxor.

Jag startar motorn som inte heller låter som det åskmoln jag förväntat mig, får en snabb genomgång av bilens 300 olika inställningsmöjligheter och skickas ut på banan.

Goodwood circuit är 3,8 kilometer lång och snabb. Asfalten är ny och sidomarkeringarna nymålade men säkerheten är ungefär som den var på 1940-talet då banan var ny. Det är ungefär tio meter gräs från asfaltkanten till stålräcket, eller i vissa fall betongmuren.

Luftkonditioneringen pumpar in kall luft i kupén men det hjälper inte. Spänningen, den obligatoriska hjälmen och hjälmluvan gör att jag svettas ymnigt ändå.

Jag kör första varvet på komfortläget, försöker skaffa mig en uppfattning av banans många blinda krön och snabba kurvkombinationer. Den 3,8 liter stora V8:n med dubbel turbo bakom ryggen på mig gör inte mycket väsen av sig och den sjuväxlade dubbelkopplingslådan smyger i växlarna sömlöst. Det går fort men det känns inte särskilt rejsigt. Jag lämnar bilens normalläge och ställer in motor, växellåda och fjädring på track (banläget). 12C förvandlas på ett ögonblick till den supersportbil den är, högljudd, blixtsnabb i reaktionerna, växellådan kastar i växlarna och fjädringen blir stenhård. Lite för hård till och med, så jag ställer chassit på sport i stället.

Nu vrålar motorn inne i kupén, ja mest där, utifrån hörs ingen skillnad. Och 12C är fortfarande blixtrande snabb runt banan. Allting­ känns så exakt men mest imponerande är hur lättkörd bilen är. Det går fortare och fortare och min co-driver försöker inte få mig att sakta ned, snarare gasa tidigare och bromsa senare.

Kurvan kommer rusande mot mig. 0–200 kilometer i timmen tar 8,8 sekunder och det behövs bara ett ögonblicks hjärnsläpp för att avsluta dagen i räcket. Skylten med 200 meter till kurvan blixtrar förbi och skylten med 150 meter – och jag kliver på bromsen. Bromsarna suger tag i de breda däcken. Samtidigt reser sig spoilern upp vertikalt och blir ett luftankare. 12C åmar sig en aning och farten minskar vansinnigt snabbt, från 200 stannar bilen på 123 meter. Jag fegar och bromsar för tidigt i varje kurva.

Efter några varv börjar jag inse hur fort det går att köra med 12C och hur lätt det är. En sen inbromsning till en tvär kurva får baken att tappa fästet. Jag korrigerar med ratten och återfår spåret snabbt och helt utan dramatik. Full gas ut ur kurvan får antispinnsystemet att gå in men det sker så mjukt att det knappt märks och låter rumpan glida ut en aning.

Den kritik 12C fått för att bilen är opersonlig och inte tillräckligt körglad har jag ingen förståelse för. 12C är som en förlängd del av dig själv på banan och precis som det sas om Spitfire under andra världskriget: ”Du flyger inte en Spitfire, du klär på dig den”. McLaren 12C är inte opersonlig. Den här bilen kanske inte är lika sugen på att åka på bredställ som Ferrari 458 Italia men den är snabbare i de flesta fall, till exempel på Nürburgring.

Och medan många andra supersportbilar är just supersportbilar jämt – stenhårda, bröliga­ och bråkiga – byter 12C kostym när jag lämnar banan för några mil på landsbygden.

Med fjädring och drivlina inställd på normal är det här en riktigt komfortabel bil. Det går att samtala även i hög fart och fjädringen sväljer ojämnheter bättre än en Audi med sport­chassi.

Hemligheten bakom den fina fjädringskomforten är att 12C saknar krängningshämmare. Krängningshämmare finnsi princip på alla bilar och de ser till att bilen inte kränger. På en småbil är den ett lillfinger tjockt stag som går mellan hjulen, på en sportbil är staget betydligt grövre. Men funktionen är densamma. Så, även om man har mjuka stötdämpare blir komforten lidande av hårda krängningshämmare.

12C använder ett fjädrings­system ganska likt Citroëns gashydraulik med gasklockor och ledningar till stötdämparna som hämmar krängningarna utan metallstag. Om 12C är på väg att börja luta i en kurva ökar fjädringsystemet trycket i de yttre stötdämparna så att bilen håller sig platt på vägen.

Avancerad teknik gör McLaren 12C till en fantastisk bil som klarar­ allt, från snabba varv på racerbanan till söndagsåkning på småvägar eller semester­trippen till Rivieran. Vad mer kan man begära? För knappt två miljoner?

ANNONS

Tävla om bensinpengar och byt bilförsäkring!

Extern länk från Compricer

Jämför och byt nu

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Bilar

Biltester

McLaren

MER OM MIN BIL

Test: McLaren 12C Spider

Renault Mégane RS - ett vitaminpiller

Lexus menar allvar med supersportbil

Volvo i världsklass utmanar tyskarna

En osannolikt billig och rolig folksportbil

Bildfrossa: Porsche 918 Spyder

Renault Clio RS provkörd: Busig smällkaramell!

Test: Fyra heta dagis-racers

Robert Collin testar Ferrari

Ferrari 812 Superfast – en raket med ylande motor

Ferrari vs McLaren i Top Gear-duellen

Eldfängda banspjut

GTI-fajten bjuder på en skräll

Ford Fiesta ST är – busbillig!

Test: Nya Porsche 911 Turbo

Test: Jaguar F-Type

Supersportbilen som gör dig till en bättre förare – med 570 hk

Brittisk BEST

M6 ger mersmak

Collin: Ferrari F12 är gudomlig

Stjärnan som är få förunnad

Test: Nya Volvo S60 Polestar

Audi SQ5 – muskelmonster

Byråkrat i löpartajts