Gammal kärlek rostar

MOTOR

Peter Perssons slitna motorcykel får fantasterna att rynka på näsan

1 av 5

Falkenbergs rostigaste motorcykel kommer aldrig att lackeras, åtminstone inte så länge Peter Persson äger den. Han gillar grejer med patina. Polera lack och krom får alla andra hålla på med.

I dag är det svårt att tänka sig hur denna slitna och rostiga maskin en gång i tiden lämnade fabriken i Huskvarna med lacken blänkande i vinrött och svart med krämgula fälgar. Förste köparen skrev under kontraktet den 30 juni 1933. Det var en hemmansägare med den helsvenska adressen Järnvirke, Tvååker. Sedan dess har bågen bara bytt ägare tre gånger och alltid funnits i trakterna runt Falkenberg.

Två problem med renoveringen

Motorcykeln hade legat lutad mot en jordvägg i ett uthus när Peter hittade den. Kärlek uppstod från första ögonblicket, både på grund av den jämnbruna patinan och de härliga formerna, ramen var ovanligt lågbyggd för sin tid.

– Lite av stuket försvann tyvärr när fick hem cykeln och påbörjade en var

sam renovering. Ramen var nämligen av på två ställen och efter ihopsvetsningen såg den ju ut som en vanlig knarr!

Ur Peters synvinkel fanns det bara två riktigt stora problem med renoveringsobjektet. Dels var tanken borttagen och målad i en klar röd nyans och dels var ljusomkopplaren utbytt mot en sprillans ny sak. Säljaren hade dock sparat den gamla trasiga omkopplaren och efter lite pyssel var den åter på plats och i funktion.

– Det hade ju skämt ut hela cykeln med en ny blank omkopplare!

Tankens röda färg gnoddes bort med hjälp av T-röd, men hade ändå inte rätt patina. Ersättaren inköptes på en veteranmarknad och är minst sagt porig i plåten, med fungerar numera utmärkt efter invändig tätning med någon sorts ”tankgegga”.

Motorn är en 250 kubiks toppventilare från JAP. Vid denna tid var toppventiler synonymt med sportmodeller. Budgetmodellerna andades genom sidventiler och var marginellt tröttare. Ty med sina elva hästkrafter är inte heller toppventilsmotorn någon racer. Vid första startförsöket fanns det inte många av hästarna kvar överhuvudtaget. Det lät desto mer och Peter var rädd för att någonting när som helst skulle komma utfarande genom vevhuset.

Originaldelarna passade inte

Obduktionen blev en riktig rysare. Vevlagrets rullar hade lagt sig på tvären och liknade små böjda korvar. Allting utom kolven var så slitet det bara kunde bli. Och hela ventilsystemet var så slut att de nya delarna fick plockas från Volvos och H-D:s reservdelshyllor. Originaldelarna passade inte.

– Egentligen är allt material utmattat, varje resa är ett äventyr och de skruvar som inte vibrerar loss går i stället av. Att skaka liv i detta lik var ungefär lika lyckat som att sätta en pacemaker på Bockstensmannen!

En normal människa skulle antagligen ha låtit närmaste skrothandlare

smälta ner hela bågen till armeringsjärn. För Peter är det i stället ett äventyret med en maskin som lever på lånad övertid. Det blir som förr i tiden då varje längre resa och efterföljande reparation var en utmaning. Ett par månader efter besiktningen pajade exempelvis kolven. Peter valde mellan att både byta kolv och cylinder. Eller att borra cylindern och plocka dit ”fel” kolv. Eller att gjuta upp en ny kolv av gammal modell. Till slut hamnade en modern kolv från Suzuki i motorn.

– Det hade naturligtvis varit roligare med originalgrejer, men man sover ju inte bättre på nätterna för att det är en originalkolv i motorn!

En del veteranfordonsfantaster tycker att Peter förstör cykeln genom att blanda in ”oäkta” delar. Men det gör ju även originalrenoverarna! Ty en riktigt äkta renovering borde ju innebära att även bensinen i tanken och luften i däcken har exakt samma sammansättning som när fordonet var nytt!

Huskvarna modell 30A

Bosse Andersson ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar