Dubb inte huvudskäl till den dåliga luften

MOTOR

"Det är skillnad på folk och folk. Och på luften de tvingas andas in."

Att dubbdäcken är huvudkällan till den höga halten av farliga partiklar just i Stockholmsluften är en politisk blåsning.

Foto: Robert Collin.

Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på dem som kör tunnelbanan och dem som bor på Södermalm, och som är tunnel­banans passagerare. Det är skillnad på dem som bor på Södermalm och som går till närmaste kafé och tar en latte, och på dem som plockar kaffebönorna. Det är skillnad på dem som bor på Södermalm och vill ha den senaste elektroniken, och på dem som bygger telefonen eller läsplattan i Kina.

Ja, det är skillnad på folk och folk. Och på luften de tvingas andas in.

På Söder skyddas invånarna från att andas in ohälsosam luft. Det finns stränga regler för luftkvalitet. Det gäller kväveoxider och partiklar och  det finns gränsvärden från EU som inte får överskridas.

Fast bara ovan jord. Under jord finns inga gränsvärden. Men mycket partiklar. I tunnel­banan sliter tunnelbanetågens metallhjul loss metallflagor från rälsen och broms­beläggen alstrar ännu mer partiklar. Som virvlar runt där nere under jorden, utan att någon bryr sig. Det är tunnelbaneförarnas arbetsplats. Söderborna behöver ju bara vara där nere i underjorden fem, tio minuter morgon och kväll.

De som jobbar med kaffebönorna i Colombia står i en dammig miljö som få söder­malmare skulle acceptera. Men värst är det kanske med elektroniken.

Först ska de speciella jordartsmetallerna upp ur primitiva gruvor, och sen ska elektroniken byggas i fabriker i Kina. Ingenting som förbättrar luftkvaliteten. Det vi brukar kalla damm, det är det som är själva partiklarna.

PM10, de lite större partiklarna som bland annat orsakas av dubbslitage på gatorna men framför allt har andra källor, får enligt EU-direktiv inte överskrida 20 mikrogram per kubikmeter luft som årsmedelvärde. Sju gånger om årets tillåts halten överskrida 50 mikrogram. Sen blir det böter.

De flesta förstår att dubbdäcken bara orsakar en mycket liten del av PM10. Ändå är dubbdäckförbud det som alla miljödebattörer och politiker pratar om. Förbud eller avgift.

I Sverige pratar vi om elektricitet som ”ren” energi. Politiker och miljödebattörer vill ju skrota (helst förbjuda!) bensin- och dieselbilar och gå över till el.

Men i Kina är elektriciteten långt ifrån ren. Den alstras till nära hundra procent i kolkraftverk.

Kolkraftverken finns överallt, men naturligtvis oftast nära de stora städerna där energibehovet är störst.

Den tunga industrin i Kina använder också kol i sina processer. Det är kolgruvor och det är kolkraft. Och det är partiklar i en mängd som vi i Sverige knappt kan föreställa oss.

Vårt gränsvärde för PM10 är alltså 20 mikro­gram per kubikmeter luft. I Peking är man aldrig under det värdet. Aldrig ens i närheten.

I Peking får man vara glad om PM10 ligger under 50, då är himlen blå och luften känns frisk. Peking når aldrig under det som är vår smärtgräns och som bara får överskridas sju gånger om året.

Jag var i Peking ett par veckor i oktober. Ett par dagar låg PM10 under 70. Då var himlen blå. Men två dagar närmade sig partikelindex 400! Då var sikten usel och folk uppmanades att hålla sig inne. Vilket inte påverkade trängseln på trottoarerna. Kineserna måste ju till jobbet.

Utlänningarna som jobbar i Peking har det bättre. Till exempel kör de sina ungar till internationella skolan i bilar med extremt god luftrening och släpper av barnen i ett tält med ett övertryck av ren luft, en gigantisk luftsluss alltså, så att barnen aldrig behöver ta ett andetag av den hälsovådliga luften. Men majoriteten av Pekingborna får nöja sig med ett symboliskt munskydd i papper.

Men partikelindex 400 i Peking var ändå ingenting jämfört med den nordkinesiska tiomiljonersstaden Harbin, där partikelindex låg över 1 000 i flera dagar i oktober. Sikten var tio meter.

Kör kineserna på dubbdäck? Nej. Men de bygger och river, precis som i Stockholm, och det blåser in stoft från slätterna i norr.

Att dubbdäcksslitaget skulle vara huvudkällan till PM10 just i Stockholmsluften är en politisk blåsning.

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar