Kollektivtrafik

Publicerad:
Uppdaterad:

Fred, kärlek och folkabuss

1 av 24

Vi kan, vi vill, vi törs – ta en penselmålad hippiebuss med skral värme till Jämtlands fjällvärld för att utforska Sveriges­ just nu coolaste kapitalistfäste.

På vägen möter vi äventyr som trasiga säkringsdosor, en trimmad Ford Victoria från 1956 och ett spökhotell.

Vilken konstig resa!

Ingen hinner riktigt reagera när Solbackakollektivet blir avsnutet sitt främsta propagandavapen. En i grunden mörkröd folkabuss. Tillgreppet sker mitt under uppladdningen inför dagens manifestation och det sista som hörs när vi gasar iväg, genom den otäta, Yin och Yang-bemålade skjutdörren, är ett taktfast: ”Palme och Geijer – Nixons lakejer!”

Bara någon mil västerut från Östersund räknat ramlar den där speciella folkakänslan över oss. Orubbligheten. Segheten. Så försynt förpackad i den snällaste av skepnader, jordens mesta multibil, med plats för verktyg, bröd, skolbarn, polare, luftmadrasser, kramkalas eller vad det nu kan vara. Men kanske framför allt, för drömmar. Naivt eller inte. Strävan efter en bättre värld blir aldrig omodern. Och att göra saker tillsammans är alltid roligare än att sitta ensam.

Mot en god fond av avgaser stiger en stickande doft av bensin. Det hör också till bilden av en folkabuss och den stämmer dessvärre alltför väl. Den väldiga luftvolymen i kupén når endast lokalt och stötvis upp till något som kan beskrivas som dräglig temperatur.

Det är lite kärvt, men vackert, när Jämtland visar upp sig i sin allra vackraste vinterkappa.  Och ska sanningen fram tillhör bussen länsmuseet Jamtli i Östersund. Den har högst medvetet klassificerats som ”rekvisita” och inte ”musei­föremål”, en distinkt skillnad som också vidimeras av en inventarieskylt i motorutrymmet. Ett museiföremål kräver konservering och bomullshandskar.

Rekvisita kan användas som tänkt, kanske en smörkärna för att få dagens människor att häpet bevittna när mjölk stöts till smör, hur det smakade och luktade. Eller en hippiemålad folkabuss för att visa hur svindlande annorlunda världen kunde vara inrättad för bara 40 år sedan. Det är att ta sitt uppdrag på allvar. Det är också på tiden att någon balanserar dessa miljoner undanstoppade smörkärnare som prompt ska bevaras till eftervärlden.

Museum med tema 1970-tal

Bussen köptes in och målades efter noggrann efterforskning, men lika mycket i stundens ingivelse. Tilltaget är bara en liten del i museets stora och nyskapande temasatsning på 1970-talet. 2012 ska museibesökaren kunna gå in i en fullt utrustad, nybyggd mexitegelvilla eller ta en capriciosa på en i minsta detalj återskapad pizzeria.

Den nya stadsdelen på museets område kommer också omfatta ett gröna-vågen torp, diskotek och ett ockuperat rivningshus. Allt inom synhåll från 1700-talets härbren och fäbodar.

– Kolla i handskfacket får du se, säger Jamtlis Henric Tungström bakom ratten.

Där ligger ett A4-papper som visar sig vara en autentisk köks- och disklista från ett alldeles äkta kollektiv.

Ett av många föremål som just nu samlas in. I all sin enkelhet ett svindlande vittnesbörd från den tid då efterkrigsbarnen klev ut i världen och under några år formade helt andra livssätt, på tvärsen mot kärnfamilj och strävsamhet; en omvälvande tankeförändring som hämtade kraft ur musik, politik och p-piller. Ur världsmedvetenhet föddes miljörörelsen som sedan dess gjort upp med det mesta. ­Utom kanske just kärleksmålade folkabussar.

– Första stopp: Sevärd mack! hojtar Henric.

Efter alla dessa resor hit och dit kan det här med mackar ibland kännas lite idisslat. Men i Mörsil rinner det till ordentligt. En liten sittande hund, mitt i centrala samhället! Lite hudflagad står den på pass i snödrivan, en Nynäs! Henric Tungström som lagt flera år av sitt yrkesliv på att bygga upp och utrusta en detaljtrogen Shellmack på Jamtli, fylls av museal beskyddarinstinkt. Bara några mil tidigare – i Dvärsätt – tar samma geist ett helt annat uttryck, då vi öga mot öga hamnar framför den tidigare så intakta Shellstationen, nu morfad till någon slags villa. Endast ett tränat öga kan notera en sista motsträvig rest, ett smidesarbete i staketet i form av en sirlig shellsnäcka.

Tystnaden i bussen släpper först efter den godaste raggmunken någonsin. Det går inte att slå den, på gemytliga Kretsloppshuset i Mörsil. En gudomlig enklav i en hotfull värld av snabbmat.

Redan här känner vi av resans undflyende karaktär. Vi kör en bil som har sin grund i diktaturens idévärld, men som kom att bära det kapitalistiska underverket Västtyskland på sina axlar. I USA programmerades dess väsen om att bli en fritidslåda för surfare och åsiktsmaskin för unga, radikala, kärlekssökande halvnarkomaner, själva rekryteringsbasen för dagens intellektuella elit med foten i pensionsåldern. Symbolerna lever kvar men får ständigt ny innebörd. I dag är en folkabuss ett investeringsobjekt. Snurrigt.

Det som förvrider bilden än mer är resans mål, fjällvärlden. Exkursionen är tänkt att omfatta friskusidealens 1930-tal med furutunga inslag av 1970-talet och det senaste skriket i Åre. Vi hinner lagom trassla ihop tankarna då vi på en sidoväg i Mörsil för ett ögonblick får skymt på en rostig Ford Customline 1955.

Spökhotell för 75 000 kronor

I Mattmar står ett spökhotell. Det ser verkligen ut så, som en attraktion på Disneyland. Erik Sätre i Östersund äger stället och han kommer pulsande i den ljumskhöga snön. Erik­ är en 33-årig utbildad byggnadsingenjör från Stockholm, med fästmön Kristina och lilla Astor. Han är djupt förälskad i hotellet, det står klart väldigt snabbt.

– Första gången jag såg det ville jag äga det! Jag tog reda vem som hade det men telefonnumret blev sittande på kylskåpsdörren i flera år. Under tiden bytte hotellet ägare, men när det en dag kom ut på annons var det bara att slå till.

– Sjuttifemtusen!

Ett rimligt kvadratmeterpris. Hotellet som stått tomt sedan 1960-talet mäter 500 kvadrat. Det har 13 rum och två matsalar. Dörren stretar, men till sist kliver vi in i en – sagovärld. De till stora delar masonitklädda väggarna glimrar av frost. Det knäpper och knakar när vi går från rum till rum. I resterna av storköket står fortfarande kopparkastrullerna beredda i den enorma gjutjärnsspisen.

Här har generationer mattmarianer och tillresta bott, ätit, harklat fram bröllops­tal och minnesord. Tiden går nästan att ta på och husets själ lägger sig som välgörande balsam över ett fysiskt, svidande renoveringsbehov vart än blicken landar.

– Jag får alltid en klump i magen när man ser det enorma huset torna upp sig. Men det går över ganska fort, skrattar Erik.

Delar av taket är åtgärdat och det läcker inte längre in. Målet är att få en beboelig del i huset i år, för att på allvar kunna arbeta med resten. På sikt ser familjen ett liv här i Mattmar, med någon form av gästverksamhet.

Henric hittar och tigger till sig en mattborstmaskin, ”Amanda Exclusive”, mönstrad i brunt och orange. Ska stå i städskåpet i mexivillan. Rekvisita eller föremål blir en senare diskussion.

Kändes som "The Shining"

På väg upp mot Kolåsens fjällhotell ser vi en älg bara två meter från vägen. Tänk, både raggmunk och älg på en och samma dag.

Svenskheten slår nästan i taket när vi når Kolåsen vid vägs ände. Skäckerfjällen ruvar i fjärran och det är vakuumtyst. Tjugo grader kallt. Turisthotellet är enkelt, familjärt och lågmält elegant, byggt 1934. Den strama friluftsstilen går armkrok med en märkvärdigt passande 70-talifiering, eller är det 1960-tal? Det är inte helt lätt att säga vad som är vad, något som värdfamiljen håller med om. Anna Romare­-Blyckert med maken Michael och barnen Julia och Axel kom hit för sex år sedan. En slump och ingivelse. Förälskelse.

– I början var det fantastiskt kul, det kom vänner upp hit och vi väckte hotellet ur sin slummer. Sen skulle jag hem till Stockholm och jobba och Micke blev kvar, säger Anna.

– Det blev väldigt tyst, lite ”The Shining”-varning, säger Michael. Då började man fundera på vad vi gjort.

Motigheterna kom slag i slag och det var väldigt nära att projektet stjälptes av en fet elräkning.

– Då skrev vi brev till precis alla vi kände. Vi var bara tvungna att få hit gäster och fylla hotellet och stugorna.

Sedan familjen tog steget fullt ut och sålde villan i Stockholm har det gått bättre, men att arbeta, bo och driva företag under samma tak är en utmaning, varje dag. Under perioder har Anna arbetat extra som lärare i Järpen, där familjen bor i en lägenhet när hotellet är säsongsstängt.

– Nu kan vi inte tänka oss att leva någon annanstans, säger Anna innan hon leder in på en omgång tygprover för nya gardiner och soffdynor.

Detalj-Henric är strax djupt engagerad.

I trappan upp till rummen möter det som sannolikt måste ha varit fjällvärldens mäktigaste radiator, flera meter, lodrätt monterad. En centralvärmereligionens altartavla med ett obetydligt fjäll i bakgrunden.

Inte startar fredsbussen morgonen efter. Grötfrukost följs av bogsering. Till slut ruskar boxern igång, kvittrande, och vi slingrar oss ner i dalen och över på den andra och inte fullt så fridsamma sidan av Åreskutan.

Åre är surrealistiskt. Från gruvby till relax-armageddon på drygt hundra år. Till skid-VM nummer två, 2007, trycktes överväxeln i ordentligt. Järnvägsstationen är till dimensionen en flygterminal. Byn designjäser åt olika håll utan att översiktsplanen belastas av några djupare tankar än korta glidsträckor till första liften.

Den höga densiteten av privat kapital styr, ställer och bökar. Och ger jobb. En betongbrutal byggnad mitt i byn berättar en annan historia, den om Åre som stödområde där 74 statliga miljoner byggde Sveriges första och enda kabinbana. Den ingick i ”Åreprojektet” där ett av målen var att skapa skidåkning för normalinkomsttagare. Satsningen sammanföll med kuslig precision med Stenmarkvågen som nådde in i varje svenskt skrymsle, varje skola, varje arbetsplats. Utom möjligen grönavågarnas strömlösa torp.

Upp för skutan – i en Volvo 164

853 meter högre upp kliver vi av. Henric den enda i kavaj och lågskor. Kabinbanans slutpunkt är en kloss som skulle få kooperationens betongvaruhus i landsorten att rodna. Effekten med snöpiskade slutna fasader är dramatisk, ett örnnäste. I restaurangen, landets högst belägna, trängs vi med rosiga skidåkare. Väggarna är täckta av slalomnostalgi men två bilder sticker ut. Den första på någon som åkt upp till Skutans topp i en Volvo 164. Den andra på en som åkt ner, på skidor, helt naken.

Känslan av kabinlift hänger kvar när vi en timme senare tuggar oss upp för Törberget i folkan. Varje serpentinböj innebär en trivsam möjlighet till sladd och ett kliv upp i taxeringskalendern. De pågående husbyggena blir bara större och mer glasiga för varje ny nivå och högst upp på toppen ligger Copperhill Mountain Lodge. Med egen helikopterplatta.

De holländska investerarnas idé om superexklusiva borätter stöptes om till ett femstjärnigt designhotell. Det öppnade efter viss möda 2008. Första intrycket är så massivt att vi helt kommer av oss i utrullandet av demonstrationsbanderoll. Interiören tar andan ur oss.

Samtiden har alltid svårt att förlika sig med skrytbyggen, men på det sätt som vi i dag värnar om slott och herresäten kommer framtida generationer storögt vallfärda hit för att se vad höga ambitioner och högvis med pengar kan åstadkomma.

– Bara någon idiot inte får för sig att ”modernisera” år 2055, som Henric säger.

På två våningar av betong ligger sex våningar byggda i trä. Begreppet ”öppet upp till nock” får här nästan en parodisk tolkning, med en 310 kvadratmeter stor kopparklädd vägg i ena änden, rest med samma stolthet och tro på framtiden som praktelementet på andra sidan fjället 76 år tidigare. Men om Kolåsen i sin modernitetsiver slopade alla eldstäder valde den amerikanske arkitekten Peter Bohlin – som också ritat Bill Gates villa – att pumpa upp den centrala eldstaden att rymma både en och två folkabussar. Copperhill kostade 750 miljoner att planera, bygga och inreda. Mötet med lågkonjunkturen blev skoningslöst. Det såldes förra året på randen till konkurs till en norsk hotellmiljardär för reapriset 200 miljoner. Men då återstod en och annan list att spika på plats.

En slät kopp kaffe räcker länge, länge i den här hotellfoajén.

Busar på sjöisen

Hittills har bussen inte ägnats mer än en förströdd tanke och några skopor bensin. Men uppåt Trillevallen börjar laddningslampan att lysa. Vi vänder om och söker oss mot Järpen, kanske hinner vi till en verkstad före stängningsdags. På Pe-Ges Bilverkstad förstår man den djupare innebörden av ordet service. Tre minuter före hemgång tar man in bussen och sedan följer en dryg timmes felsökning.

Det är något med säkringsdosan. Tyvärr pulvriseras densamma i ett litet cannabisliknande moln vid urtagning. Lagret är tomt på 1970 års säkringsdosor och våra försök att lokalisera en ny eller begagnad via telefon misslyckas. Det blir pizza och ännu mer ringande. Vi har till i morgon på oss.

För att inte kvällen ska bli helt bortkastad ringer Henric upp Bengt Lyrén i Undersåker. Han hämtar upp oss på momangen med Volvo Duett. Inga säkringsdosor har han, men väl en fläckfri Ford Victoria 1956 parkerad i ett märkligt uthus med något som liknar en chaufförsbostad ovanpå. I meckgaraget står busåket.

En Ford Customline 1955.

Där inte ytrosten tagit överhanden blandas den torrbruna ytan med en oblyg puderrosa originalkulör. Taksökaren bekräftar att det var Bengt vi såg häromdagen.

När motorhuven far upp blottas djupare ambitioner än bara en rå yta. En borrad 460 V8 med 429-toppar och väl valda kammar från Edelbrock berättar om ett sökande efter vridmoment i brottarklass. En C6-låda med shift-kit leder kraften till en nio tums bakaxel. Så långt kom Bengt den första vintern med sitt impulsköp på Ebay. Följande vinter blev det trimmade hjulupphängningar och kuggstångsstyrning.

– Vi brukar gasa en del på sjön om vintrarna. Min bil är den nyaste.

Bengt backar ut och det är då vi ser däcken. Spinkiga men elaka. Rallydubb.

– Jag har bara tre på just nu, fick punka häromdan. Det är lite synd.

Hur karln kör med fyra fulldubbade sulor vill vi helst inte veta. Redan med tre skrämmer han slag på oss när vi i en stor cirkel rör oss upp mot Trillevallen, det klassiska fjällhotellet byggt 1938. Sista biten tar jag ratten och får bilen att liksom gå upp i plan på kanske två decimeter nysnö. Taksökaren skär genom mörkret och granarna bildar en smal korridor upp till ett nästan öde hotell. Det känns Colorado och uppkavlat tufft.

Orörd hotellfoajé

Lite lätt rusiga ramlar vi in i en fantastisk liten hotellfoajé i oförstört originalskick. Väggarna är klädda med mörkbetsat trä och man förväntar sig att möta gäster som förespråkar ylle, anorak och telemarksbindning.

– Åhh va fint ni har det, säger vi unisont.

Receptionisten ler lite besvärat och svarar att allt ska rivas ut och att vi är de sista gästerna innan renoveringen påbörjas. Våra påståenden om unik, klassisk fjällturistkänsla faller lite platt.

Efter frukost på Sundings konditori i Järpen kan vi hämta upp vår kompis folkan. Verkstan har gjort några magiska förbikopplingar och därmed är det fri lejd. I Kläppe tar vi vänster ner mot Storsjön och färjeläget för att ta isvägen in mot Östersund. Det måste varit här någonstans som min mormor högljutt krävde att få ha dörren vidöppen tills morfar nått land.

Mitt på isen försvinner vår taniga Volkswagen nästan helt i diset.

Men lyssnar man riktigt noga kan man vara helt säker på att två mansröster skrålar med i kassettbandspelarens svajiga refräng: ”Ååhå tjejer, åååhå tjejer. Vi måste höja våra röster för att höras…”  

TEXT & FOTO: CLAES JOHANSSON

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN