Med VW California till Lofoten

...i 2 rum & kök

VW California är en liten tvårummare med sovloft, uteplats och allt man kan önska sig, utom möjligen toalett. Vi ­körde till Lofoten för att testa Compact Living på riktigt.

Jo, jag kan nog erkänna att jag blev lite orolig när jag såg hur liten den faktiskt är. Hur skulle vi få med packningen?

Förra gången jag körde husbil var det med Kabes flaggskepp Travelmaster 750 som är just 7,5 meter lång, bred som en lastbil och med hur mycket plats som helst, och både dusch och toalett.

California är 490 centimeter lång och 190 centimeter bred.

Allt går in utan problem

Förvaring för husgeråd bakom några skjutluckor under spis och diskho, hmm, inte mycket. En märklig garderob med möjlighet att hänga lite kläder på galgar, och lägga mer kläder i botten, tja, kanske kan funka.

En jättelåda under baksätet för mer kläder, men va fan, det kan gå.

En packlista var redan gjord, den fick tittas över, men behövde knappast bantas alls, den var ju redan minimal. Husgerådet fick plats utan problem, ett par kastruller och en stekpanna. Stora tallrikar, assietter, djupa skålar, vanliga glas och vinglas, två av varje, bestick, ett par skärbrädor, näskaffe, te, salt, peppar. Diskborste och diskmedel i plastbaljan som ligger perfekt i diskhon. Tja, mer än så behövs ju inte. Och allt går in utan problem.

Kläderna, inga problem det heller. Massor av plats över, och så hittar jag en ny förvaring uppe ­under taket. Den behöver vi inte alls, men den får ta hand om en extra fleece-pläd och varma tröjor.

Jag måste titta i broschyren innan jag hittar gasolflaskan, gömd längst bak, längst ner men ändå lätt att komma åt genom den öppna bakluckan. Hmm, så liten, den också. Jag har en likadan hemma som fylls och följer med i fall det blir mycket matlagning.

Sängkläderna packas längst bak, ovanpå ett galler i bagagerummet. Perfekt. Där får också en extra bäddmadrass plats, för baksätet, som fälls och blir säng, är lite hårt och inte helt slätt.

25 meter sladdvinda, karta över Nordland fylke där Lofoten ligger, KAK-kartan över Sverige, Tomtom-navigatorn och packningen är klar.

Bäst att packa nödproviant

Nej, inte riktigt. Norge är DYRT! Jag stoppar in ett par ­paket korv, några ostar och salami, Bregott och en burk potatissallad i kylen, och ett gäng öl och en box rödvin som får plats i lådan under baksätet.

När vi kör iväg norr ut ligger ingenting framme, allt är stuvat i skåp lådor och andra förvaringsfack och vis av tidigare husbilsresor ligger ingenting och skramlar den här gången.

Volkswagen California var populär bland Kaliforniens hippies på 1970-talet men har äldre anor än så, och det är väl mest här i Sverige som bilen aldrig blivit någon större succé och dessutom försvunnit helt under senare år.

Men nu är ikonen tillbaka, för en ikon är det. Folkabussen i husbilsutförande. Och med det klassiska uppfällbara taket med tältduksväggarna.

Räddad av stängt hotell

När vi kör norr ut på E4 är det som att ratta vilken VW Transporter som helst. Och vi är i gott sällskap med hantverkare, taxi och skolskjutsar. Och bärplockare från Öststaterna, men deras Folkabussar är äldre, en del till och med med svansmotor och bakhjulsdrift.

Fast husbilsfolkorna är få. Vi ser knappt någon och känner oss utvalda. Men är vi egentligen husbilsmänniskor? Vi trodde det, men det är första dagen och vi vet inte riktigt. Så vi beställer lunch på campingen i Moskosel, gräddstuvad renskav på bryggan. Gott, och så slipper vi disken.

Framåt sena kvällen är vi fortfarande inte säkra på om vi är äkta husbilsentusiaster och ringer STF-hotellet i Abisko. Men vad ska man säga, att vi kanske har tur, och räddas av gonggongen. För växeln är stängd!

Inga färdiga bäddar

Vi tankar fullt på Såifa i Kiruna (allt är dyrt i Norge) och spolar av lite vägdamm och tiotusen insekter på OK. Och sen kör vi ett par mil och svänger ner mot Torne Träsk.

Där nere vid vattnet står redan ett gäng bilar vid båthusen. Vi klämmer oss in mellan en pickup och ett båtsläp och lagar en sen middag.

Sen är det dags att bädda. Nej, det här är ingen Kabe 750 där bekväma bäddar med spiralbotten står färdiga att krypa ner i. Här ska arrangeras. Taket har vi redan hissat upp, enkelt med en knapp och elmotor, vilket ger full ståhöjd i bilen. Nu ska alla sängkläder fram, en del ska upp till överslafen, en del ska läggas ut över sängen nere som fixas genom att skjuta fram sätet och fälla ryggstödet.

Det är inte så komplicerat som det verkar, och med lite övning går hela proceduren på mindre än tio minuter.

I andra husbilar använder tillverkarna färdiga komponenter. Fönster, rullgardiner, kylskåp, spis, diskho, allt är standard från olika underleverantörer.

California är så kompakt och standardgrejerna skulle skrymma för mycket. Allt är specialgjort med exakta mått. Extremt dyrt, förstås, men extremt effektivt.

Gardinerna är dolda inne i dörrarna och bilsidorna. Gardinerna över vindrutan sitter i vindrute­stolparna och fästs i mitten mot backspegeln. Framdörrarnas rutor som ju inte är så fyrkantiga täcks med gardiner i en spännram, elegant!

Inget krångel i onödan

Det enda vi inte riktigt förstår är varför det är så många bilar runt omkring oss där nere vid sjön. Om de ägs av Kiruna-bor som varit ute på träsket över helgen borde de ju vara hemma i Kiruna nu på söndagskvällen.

Nästa morgon kommer en båt över sjön och jag frågar. Jo, bilarna, och båtarna, tillhör lapparna i två samebyar på andra sidan sjön. Mannen jag pratar med är ingift i Talma sameby och är på väg till jobbet på LKAB. Först körde han två timmar på fyrhjuling, sen båten över sjön och nu en knapp timme i bil till gruvan. Det finns mycket i Sverige som vi inte känner till. Spännande.

Vi inser också att steget till att bli husbilsentusiaster var ganska litet. Men porslinet vi har med oss känns lite onödigt svårdiskat. Vi stannar på Konsum i Katterjokk och köper potatissallad, mer korv, en färdigskivad (jo, den är rätt smaklös) ost i stället för vår goda lagrade cheddar – och så slår vi till på ett paket papperstallrikar ... Husbilslivet ska inte krånglas till i onödan.

Lågt tempo – och förbrukning

Vi kör vidare, passerar gränsen, lämnar de ödsliga svenska nationalparkerna och kommer in i ett stugområde som inte tar slut förrän vi är tillbaka i Sverige efter fyra dagar. Norge har en levande landsbygd på ett helt annat sätt än Sverige. Det är levande jordbruk, småbyar med skolor och butiker, och hytter.

Nerfarten till kusten tar en timme med fikapaus på en rastplats med vattenfall, sen följer vi E6 norrut en knapp mil och sen bär det av ut mot Lofoten och slutpunkten på E10 i en by som heter Å. På kartan, i synnerhet på Europakartan, ser Lofoten ut som en ganska liten halvö. Men på vägskylten står det Å 340 km, och i verkligheten ska vi ut på ett otal öar förbundna med broar och tunnlar. E10 som i Norge har namn efter kung Olav är bred, fin och vacker. Betydligt bättre än i Sverige. Kungen, kan du inte göra något?

Sen vi kom in i Norge har tempot sänkts betydligt, transportsträckan är avklarad, nu är det semester. Det märks också på förbrukningen som sjunker från litern i tempo 120 till sju, åtta deciliter milen.

Svenskarna kör småbilar

Och visst hade vi sällskap av en hel del husbilar även på väg 45 genom Sverige, men här är var och varannan bil en husbil. Och många är faktiskt VW California. Var kommer de från, plötsligt? Tyska skyltar, jo, men ändå.

Det är mest tyskar och italienare på Lofoten, och de få svenskarna kör av någon anledning (som vi förstår senare) småbilar. När jag tilltalar en ”svensk” är han tysk från Stuttgart (jo, han jobbar på Mercedes, är extremt grundlig och kan namnet på alla ställen i svenska och norska Lappland dit han ska med hustrun under tre veckors rundtur) och har hyrt bilen på flygplatsen i Kiruna. Några riktiga svenskar träffar vi inte på.

”Haddock” till middag

Svolvaer är huvudstad på Lofoten. Vi kommer dit sent, men Konsum-hallen är öppen med en fin fiskdisk och vi köper dagsfärsk hysefilé och fiskburgare som tillverkats lokalt.

Vad är hyse, undrar vi, och får bara det engelska namnet haddock, som efter en koll på google visar sig vara kolja.

Vi tittar på kartan och söker oss västerut för att hitta någonstans att ställa husbilen över natten där vi får kvällssol till middagen.

Men när vi kör över från östra till västra sidan av ön täcks himlen av en molnbank. Vi kör vidare och hoppas att solen strax ska titta fram igen, och hittar ner till fiskeläget Hovsund. Nere på hamnplan står redan en tysk och en fransk husbil så jag kör ut på en långa smala piren tills den inte är farbar längre.

Kanske blev tyskarnas och fransmännens utsikt lite mindre pittoresk, men det gör inget, strax rullar dimman in. En mistlur går igång och det gröna skenet från fyren intill syns bara ibland.

Men koljan är god. Lättstekt över gasspisen. Sen somnar vi sött.

Lofoten har funnits på ”måste-se-listan” i många år. Och det är bedövande vackert. Omväxlande, varje ny ö är på ett annat sätt, och vi har tur med vädret. Molnen och dimman tillhör vardagen på västsidan, lär vi oss, men på den sida som vetter mot norska fastlandet är det sol varje dag, i alla fall på vår resa.

Å är verkligen slutpunkten. Byn består egentligen bara av en stor vändplan efter en tunnel. Här står säkert hundra bilar, de flesta utlänningar, många i husbilar och det trots att det inte är riktigt säsong.

Vi går en promenad mot sydspetsen, där världens starkaste havsström drar förbi. Andra är mer ambitiösa och har vandrarkängor och ryggsäck. De ska säkert se något ännu vackrare, ännu mer exotiskt, men vi är nöjda.

Bordet döljs i dörren

Vi vänder tillbaka, kör ett par kilometer och handlar mer dagsfärsk hyse och valbiff som jagas runt Lofoten och stannar i Sörvågen. Hittar en perfekt plats nere i hamnen som är hårt exploaterad med rorbuer (flotta sjöbodar byggda på pålar i vattnet och som hyrs ut till turister) och fritidsbåtar.

Nu är vädret bättre och vi tar fram utemöblerna.

Nej, nej, inte utemöblerna från Jysk eller ens Ikea, utan de special­byggda utemöblerna som har sina platser integrerade i bilens inre. Bordet sitter dolt i den stora skjutdörren, stolarna inne i bakluckan! Och de är superstabila, trots att de inte väger någonting. En glädje både att titta på och att använda.

Längtar redan tillbaka

Sista natten på Lofoten är sval, men fast vi åter är på västsidan har vi tur med molnen som håller sig borta. Det är en bedövande vacker kväll, igen.

Det är en rastplats, utan någon skylt eller annan anvisning, bara smal grusväg till en grusplan med fin utsikt över en fjord och där står redan en husbil. När vi sitter där med vår stekta fisk, igen, kommer en liten skåpbil med en norsk hantverkare, han lagar mat på ett gasolkök ute och sover i bilen. Inte så bekvämt kanske. Sen kommer en liten hyrbil med fyra italienska grabbar. De bor i två tält och lagar mat på ett spritkök.

Ingen stör någon annan. Grusplanen skulle kunna ta emot ytterligare en husbil utan problem. Och alla sopor hamnar i den stora tunnan.

Sista dagen är frågan: Kommer vi tillbaka till Sverige utan att tanka. Och svaret är: Nej! Vi fyller i 15 liter i Björkvik. Det borde räcka med god marginal tror jag, men vi rullar in i Kiruna på ångorna.

Med full tank och medvind söderut trampar vi gasen i botten. någon gång, bara för att se hur snabb husbilen är, och med god momsad skylthastighet mil efter mil, inga problem med världens snabbaste husbil.

Vi är snart hemma, men vill redan tillbaka. Till Lofoten. Med VW California!

Publisert:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN