Med allah mot pyramiderna

MOTOR

Christer Gerlachs färd genom Sahara-öknen går vidare

1 av 7

Vår äventyrlige reporter på hjul Christer Gerlach kör en Volkswagen Tiguan till Egypten, får en glädjechock av diesel-priset och 65 öre i dricks, tar hjälp av en butelj egyptisk whisky och hittar ett par röda tangatrosor i Sahara.

Jag åkte båt till Egypten från Jordanien. Kaptenen hette Salah men högste chef var Allah.

När båten skulle avgå låg kapten Salah på alla fyra vänd mot Mecka och sa att Allah är stor.

Sedan styrde han till Nuweiba i Egypten. Nuweiba är ett kaos av mörka dammiga kontor med travar av gula hundörade pappers-högar från golv till tak. Nuweiba är en av världens jobbigaste hamnar när man kommer med bil.

Efter en stund hade jag en mapp med fjorton olika dokument.

Att komma in i Egypten kostade ungefär två tusen kronor i olika avgifter plus en muta till polisen som lotsade mig runt till de olika tjänstemännen som skrev signaturer, stämplade, skrev signaturer, stämplade, bläddrade, häftade med klammer, stämplade ...

Men efter den byråkratiska orgien kommer glädjen – en krona och femtio öre för en liter diesel.

Billigt?

Då skulle ni ha varit med förra året. Då kostade dieseln en spänn.

Jag körde mot Kairo och hamnade i en bunker.

Mitt ute i Sinai-öknen har egyptierna byggt ett museum över slaget vid Mitla mot Israel.

Det hängde en grov kedja på grinden men tre vakter tyckte det var en höjdare när jag kom. De hade inte haft en besökare sedan pyramiderna byggdes.

En dryg krona i inträde och sedan fick jag se en gammal israelisk bunker där man ställt skyltdockor i amerikanska hjälmar som föreställde israeliska soldater.

Sedan fortsatte jag ut i öknen och där stod fyra schweiziska turister med en punkterad Hyr-Hyundai. De fick inte av hjulet eftersom det inte fanns några verktyg i bilen. Men jag hade verktyg och hjälpte dem byta hjul och då sa jag på skämt att jag som alla egyptier ville ha lite backshish, lite dricks. De hade ingen växel så jag fick en sedel på 50 piastrar, värd 65 öre och det räckte till en halv liter diesel.

Jag körde under Suezkanalen i en tunnel och blev nästan arresterad av en soldat med hjälm och kalasjnikov.

– Militär hemlighet, sa han.

Man tjafsar inte med folk med kalasjnikovs.

Jag körde vidare och hamnade i Kairo som har världens värsta trafik.

Åsnekärror med sopor, tanter med nykokt cous-cous i kastrull, killar på cykel med nybakta bullar på en bricka på huvudet, kameler på väg till slakt, herrelösa hundar, skolbarn i uniform med slips och naturligtvis en miljon bilar varav hälften är taxibilar.

Och allt detta i ett inferno av avgaser, damm, partiklar, tutningar, skällsord och poliser med visselpipor. Ingen normal egyptier stannar för rött ljus om inte en polis står bredvid och kollar.

Naturvårdsverket har en del att göra i Kairo. Vad sägs om dubbförbud?

Inte en dag i Kairo utan att man ser ett par rejäla olyckor.

Alltså ställde jag Tiguanen i ett garage och åkte med Ahmed som körde en Peugeot 504-taxi som hölls ihop av lack, tejp och ståltråd.

Ahmed rökte hela tiden Marlboro medan han andades in Kairos avgaser, damm, sot, partiklar... Ahmed lät som ett ånglok, hade en hud som garvat älgskinn och tandfärg som gammalt diskvatten. Men han var ruggigt skicklig på att ta sig fram i Kairo. Han skällde på alla. Alla – inget undantag – körde sämre än Ahmed. Och ingen rökte mer.

Sedan fotograferade jag Tiguanen vid pyramiderna, torskade på en p-bot som jag snackade ned till tio pund, 14 kronor, och fortsatte ut i öknen i Sahara.

Vägen var rak, smal och tom så när som på en och annan lastbil och ett tåg med järnmalm. Ibland en korsning till någon oljeborr ute i ingenting.

I oasen Bawiti har de under de senaste tio åren hittat mer än två hundra mumier med guldringar i öronen och halsband och armband. Och de tror att det finns ytterligare tio tusen mumier i ökensanden.

Tio mil söderut var öknen vit som snö. Och full av champinjoner.

Den Vita öknen (självklart namn) är full av märkliga kritvita stenformationer, som vind och fräsande sand har skulpterat till stora klumpar som balanserar på smala stjälkar. Ser ut som champinjoner.

Lokalbefolkningen kallar stället för Morotsdalen, och det är det här som är Egyptens senaste stora turistattraktion.

När folk tröttnat på pyramider, playor och pilsner kommer de att åka till Vita öknen.

Sedan kom jag till Arizona. Stora ökenslätter med ensamma berg som tränger upp ur sanden.

Ett ställe för John Wayne och Clint Eastwood, men där var bara jag och bilen, mina egna hjulspår, kamelskit och en snustorr vind som ryckte i kläderna.

I fjärran en jättelik sjö som dallrade i horisonten. Men när jag kom närmre löstes vattnet upp och förvandlades till ännu en sandig horisont – en hägring.

Vägen var svart och smal och rak och någonstans i närheten av Gharb Mawhub fanns en korsning och jag tänkte att den prövar jag. Men asfalten tog slut i en sanddyn som var större än Globen och snart var jag tillbaka på huvudspåret.

Någon gång i timmen mötte jag en ensam gammal lastbil med ett moln av sand bakom sig.

Jag spelade huvudrollen i min egen road movie. I bakhuvudet nynnade Wille Nelson. ”I’m on the road again, going places that I’ve never been, seeing places that I may never see again ...”

Stora libyska sandhavet i västra Egypten är ingenting för folk med torgskräck.

Men för oss andra som gillar det stilla surret av en diesel och en tom väg är det perfekt.

Sedan kom verkligheten ikapp.

Plötsligt stod en kritvit kvast av rök ur avgasröret.

– Nu har topplocket gått!

Dryga sjuttio mil till närmsta VW-verkstad...Nä, bara vatten i dieseln som katalysatorn ångade upp.

Tiguanen brydde sig inte. Den bara rullade vidare.

Motvind med kladdig sand geggade ihop vindrutan.

Spolarvätskan tog slut, men jag fyllde på med en usel egyptisk whisky som var gjord på oljespill och hade en alkoholhalt på 43 procent. Det funkade bra och det luktade gott. Jag spolade rätt ofta den dagen.

Där ute i den stora ensamheten korsade vägen en järnväg oanvänd och igensandad men absolut inte rostig. Varthän, varifrån och varför?

Jag tog en promenad på spåret, balanserade på rälsen och där låg i sanden ett tomt paket Marlboro och ett par röda tangatrosor.

Bortkastade tangatrosor i världens största öken?

Vem var hon? Och kanske han? Och här långt ute i öknen vid en nedlagd översandad järnväg. Närmsta oas var över tio mil bort med några dammiga palmer, plastflaskor och konservburkar.

Mysteriet tätnade.

Nästan lika märkligt som när jag i södra Algeriet, inte långt från gränsen till Niger, hittade en pistol och en ask med skarpa patroner i sanden. Vem var det som sa att Sahara är tomt? Solen sjönk och jag var tvungen att fortsätta.

Efter ett tag stod en skylt som pekade mot Paris – inte Frankrike utan en oas söder om Al Kharga. Därefter Bagdad – inte Irak utan där vägen gör nittio grader rakt söderut mot Luxor.

Just där var jag så långt söderut från Stenhamra på Ekerö, där jag bor, som jag kunde komma på den här vägen – 916 mil och femton länder.

Efter Krokodilopolis vid Nilen och Luxor med en miljon turister som inte visste någonting om glädjen av att köra genom Stora libyska sandhavet var det lätt att hitta hem igen.

Bara att köra rakt norrut – ständigt mot norr i 703 mil.

On the road again ...?

Med bil till Egypten

Du kan köra din egen bil till Egypten. Vägens slut ligger vid gränsen mellan Egypten och Sudan. Dit är det från Stockholm ungefär 800 mil genom bland annat Turkiet, Syrien och Jordanien och sedan via Kairo och Vita öknen.

Det är asfalt hela vägen och man kan alltså

köra tvåhjulsdrivet utan problem. Ska man göra utflykter ut i öknen bör man ha fyrhjulsdrift. I Egypten kostar bensinen två kronor och dieseln en och femtio.

För Egypten behöver man registreringsbeviset och ett tulldokument som heter carnet de passage och som skrivs ut av Motormännen. Trafikförsäkring köper man vid gränserna.

Det finns gott om verkstäder för de vanliga koreanska och japanska märkena och Volkswagen, Mercedes, Peugeot och Fiat ,och i Kairo för de flesta andra europeiska märkena. Det kryllar av småskuttar som lagar en punka för tjugo kronor.

Fem favoriter i Egypten

Egypten har mängder av hotell från lopp till lyx. Kolla alltid rummet. På enklare hotell byter man inte alltid sänglinnet. Lyft på täcket och inspektera. Här är fem favoriter i Egypten:

Kairo: Mitt inne i röran ligger Hotel Windsor. Välkomna till trettiotalet.

Telefonväxeln är manuell med papiljotter. Hissen får bara skötas av personalen och manövreras med hjälp av en mojäng som ser ut som maskin-telegrafen på en ångbåt. Baren är lika gammal som Tutankamons grav men har bättre gin och tonic. Hotellet är en pärla från i förrgår – vaxa mustascherna, damma av damaskerna och njut. Men strunta i matsalen. Från 250 kronor.

Vita öknen: I oasen Farafra ligger Badawiya Hotel vars reception ser ut som en moské, en del av rummen är i två våningar, ingenting för rullstolar och en liten swimmingpool är Allahs gåva till ökenresenärer. Men vill ni ha en öl – ta med från Kairo. Från 270 kronor.

Dahab, Sinai: Tjugo meter från stranden ligger lilla charmiga Ghazala Motel. En nästan klosterlik enkelhet, men rent och snyggt och tillbakalutat orientaliskt tempo. Här är gästerna lika intressanta som motellet; pensionerade universitetslärare, 21-åriga surfare, bensinmacksägare från Skövde – allt är möjligt. Från 125 kronor.

Luxor: Det mesta på New Pola

Hotel är medelmåttigt utom priset och takterassen med magnifik utsikt över Nilen och solnedgång. Från 150 kronor natten.

Assuan: Ska ni bränna en massa egyptiska pund en enda gång i billiga Egypten är det här rätt ställe – Old Cataract hotel. Churchill, kung Farouk och Agatha Christie bodde här. Dra på er linnekostym och vita skor och damma av guldkortet från American Express. En dyr, men kul resa i historien. Om ni inte vill bo här gå in och svep en gin and tonic. Renovering på gång – ska de lyckas behålla atmosfären?

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar