Tråkig? Ingen Rizk

Publicerad:
Uppdaterad:

Top Gear testar hittills okänd bil

1 av 7

”Den är som ett barn, född på förhoppningar snarare än förväntningar, med kärlek – inte på spekulation”.  Top Gear-gänget drog till öknen för att provköra en bil som ingen tidigare hört talas om. En bil som inte liknar något annat och som får Porsche och Jaguar att framstå som småskit – Rizk DBR2.

När man kör genom Kalifornien, 1 000 mil hemifrån, i en Chrysler Town & Country minibuss, är det inte rätt tid att drabbas av ett förlamande anfall av självtvivel. Men det står klart, under samtalet med fotograf Justin, att vi har gett oss ut på en resa på andra sidan klotet för att köra en bil som ingen hört talas om, på en plats i ingenstans – som man tar sig till genom en ogästvänlig nationalpark. Och allt baseras på en webbsida och några nattliga mejl.

Det må låta som definitionen av en äventyrsresa, men jag har också en gnagande känsla av att vi kan komma fram till Palm Springs och hitta... ingenting.

– Så du har aldrig snackat med någon som har kört bilen, säger Justin med ett illa dolt stänk av misstro i rösten.

– Ehh. Nej. Inte, du vet, kört KÖRT bilen.

– Är du säker på att bilen verkligen finns?

– Ehh...

– Hur har du styrt upp det här då?

– Via sms...

Justin snörper ihop munnen runt hans femte Marlboro för dagen. Klockan är fem på morgonen och Kalifornien ser med ens lite mindre rosaskimrande ut.

Hjärtat klappar för bilar

Flera timmar senare står vi utanför det lågmält namngivna Hyatt Grand Champions Resort Hotel och ser ut som två slitna statister ur en roadmovie. Justin har solglasögon och en fiskarhatt, och röker aggressivt och avbrutet samtidigt som han stirrar på överkäcka kalifornier med tänder så vita att de verkar skapa ett eget ängalikt sken. Jag är inte lika lugn. Mobilnumret till killen som vi skulle träffa här funkar inte. Jag börjar svära monotont och undra om Top Gear vill ha ett knäck om Town & Country i stället. Justins enda svar är att blåsa ut två blå rökmoln ur näsan likt en drake som saknar tändstift. Sekunden senare stiger en man vid namn Wa-el Rizk ut genom dörrarna på Hyatt, och lättnaden sköljer över mig.

Först lite bakgrundsfakta. Wa-el är en egyptisk entreprenör som har jobbat med kompositmaterial, men vars hjärta klappar för bilar. Han är en lagom rund man, klarar med liten marginal att nå 150 cm över havsytan, har rakad skalle och ett brett leende. Han är också en av de mest engagerande människor jag träffat.

Innan vi hinner skaka hand hörs ett muller från infarten, och en silverkula kommer farande som en ögonblicksbild från svunna tider.

Brummandet dör ut och tystnaden lägger sig på nytt runt hotellen, enbart avbrutet av parkeringskillens låga, men tydliga, Herre jävlar!.

Med tanke på vad som just parkerat är jag benägen att instämma.

Byggd av rymddelar

På avstånd ser det ut som att någon rik tok kör en 10-miljoners Aston Martin DBR2 från 1957. Men när den kommer närmare ser du att den här bilen, Rizk DBR2 – trots att den har alla de rätta svepande linjerna från den riktiga 50-talaren – är både lägre, bredare och större. Det är som att någon har kidnappat själva själen i Aston Martin och förstärkt allt. Och det är exakt vad Wa-el Rizk har gjort. Men det är en förstärkning av episka mätt. Med Rizk DBR2 har han gått flera steg bortom att bara bygga en vräkig hyllning till ikonen. Den har byggts av rymddelar.

Ge mig lite svängrum här – för det kan bli lite snurrigt.

Trots att den ser antik ut har bi

len en kaross i kolfiber och är gjuten i ett stycke i en jättelik tryckkokare som normalt används för flygplan (i det här fallet Boeings). Den kurviga karossen är löjligt stark, men också ofattbart lätt. Rizk väger bara 800 kilo. För att ytterligare förstärka den märkliga berättelsen om bilen tillägger vi att värmeisoleringen runt motorn är Aerogel, ett material som togs fram av Nasa till Mars Rover, bilen de skickade till Mars.

Motorn från en Jaguar

Upphängningen är individuell både fram och bak, fjädringen är ställbar och den är utrustad med bromsskivor från Wilwood. Ändå är motorn, den där vrålande sköna motorn, en veteran – en rak 4,2-literssexa från Jaguar, samma som du finner i en E-type.

Föraren heter Ken Schutze, är över 180 centimeter, expert på exotiska bilbyggen och från Missouri. Hans kunnande har gjort Wa-els exakta spefikationer till verklighet. Hans smeknamn är förresten Cowboy, han bär en ståtlig Stetson-hatt och pratar som alla européer tror att jänkare snackar. Ni vet, den där släpiga dialekten som är så charmig.

Starkt karossmaterial

Jag stannar upp ett ögonblick och låter solen värma mina ögonlock. Här står jag med en egyptisk materialforskare och entreprenör, en cowboy och en kopia på en brittisk femtiotalsbil som är byggd med Nasa-teknologi. Jag behöver samla mig en gnutta.

En lätt skakning på huvudet – sedan är det dags att ta en närmare titt. För det första, man behöver inte vara speciellt försiktigt, vilket Ken bevisar genom ett slag med knytnäven. Karossmaterialet är ungefär 1 500 gånger starkare än traditionell metall, vilket innebär att du inte kan skada det såvida du inte går loss med hammare och stämjärn.

Ett snabbt tryck på startknappen följs av ett första morrande från avgasrören, sedan är vi på väg mot Joshua Tree National Park och lite extrema tester. Om bilen är byggd på komponenter från Mars-bilen ska väl inte lite hetta och damm vara något problem?

Motorvägen är underbar. Rizk glider fram märkligt lätt, utan att kränga eller vandra över vägbanan. Och det är inte förrän vi når 130 km/tim som de aerodynamiken i bilen börjar kännas otidsenlig. Den femväxlade manuella lådan är enkel att använda, om än lite slö. Å andra sidan har den gamla Jagga-motorn så stort vridmoment att man klarar nästan all körning på trean, och bromsarna tar ned farten på det sätt som utmärker moderna skivor.

Alla älskar Rizk

Det finns inte mycket skydd framåt, förutom den lilla flugfångaren till vindruta, men kupén är ändå så pass stor att man kan krypa ned och komma undan den varma vinden, som känns ungefär som värmevågen som slår emot en när man öppnar en ungslucka. Och när du är så exponerad märker du också att alla älskar den här bilen. Folk i gigantiska stadsjeepar som släpar på motor

båtar eller små hus vinkar, tutar och sträcker tummen upp. Man blir kändis på ett kick.

Efter 50 mil inser du att de sköna stolarna verkar bekanta. Förmodligen eftersom de är kontorsstolar som byggs om och försetts med fästen för att passa i Rizk.

Den fjädrande väven i sätena är bred och ger bra stöd, men ändå luftig och låter luften cirkulera runt rygg och rumpa. Det är speciellt tacksamt när termometern pekar mot 40 grader, och vi är på väg mot öknen.

Flyttbar ratt

Stolarna går att höja och sänka, men inte flytta i längsled. I stället är den fina träratten och pedalerna flyttbara för perfekt körställning. En del av detaljerna i interiören faller mig inte på läppen, men kunderna har fria händer att beställa hur de vill ha det. På något sätt tycker jag att en del av grejerna inte borde funka tillsammans, ändå gör de det – perfekt.

Slutligen, efter att långsamt ha rostats i solen kommer vi fram till nationalparken. Och vår Rizk ser ut som att den är hemma. Svängarna, lutningarna och potthålen i vägen bekräftar den individuella upphängningen, och gurglandet från den raka sexan är ljuv musik i våra öron. Men det är inte förrän jag tittar ned på hastighetsmätaren som jag inser, trots vad mina sinnen talar om för mig och vad informationen som når mina händer via ratten säger, trots att njutningen får mig att skratta, kör jag bara 100 km/tim.

En kärlekssaga

Rizk är snabb nog att skrämma dig, ändå välbalanserad nog att inte göra bort dig – och ändå så mycket mer!

Du bjuds en härlig, intensiv kärlekssaga inte bara med fart, utan med hela upplevelsen. Du hör det, känner lukten, vibrerar tillsammans med den och känner varje atom i bilen.

Du behöver inte köra snabbt, bara en liten sväng är som om du var med i ditt eget racinglopp. Plötsligt inser jag att jag kanske nått min egen 40-årskris. Skit i Porsche – det är en sån här jag vill ha!

Vi åker till de dammiga småvägarna i Joshua Tree och frågar försynt Wa-el och Cowboy hur vi får köra. Cowboy skjuter upp hatten i pannan och säger leende:

– Det finns inget på den där bilen som vi inte kan fixa om du har sönder det.

Så vi drar i väg.

Minnesvärd resa

De därpå följande timmarna är för alltid fastetsade i min hjärna. På smala sandvägar, mellan enorma klippor och dalgångar glider vi fram. Genom pittoreska öknar och på smältvarma asfaltsvägar dånar bilen.

Vi snackar med Wa-el och Cowboy och inser att, trots att världen i dag mest består av hårda storföretag, finns det mäniskor som bygger bilar bara för att de älskar det.

Cowboy är en sån kille som du vill dricka öl med; roliga historier, perfekt tajming, mycket humor och ofattbart pratisk. Wa-el är okuvlig. Han kan göra vad som helst. Han må vara kort, men när det gäller personlighet, charm och entusiasm skulle han kunna vara tre meter lång.

Underhållande och unik

Rizk har lite av dem båda i sig. Den är rolig, underhållande, unik, lite annorlunda, till och med lite naiv – ett rejält steg från det normala.

Den okuvliga detaljkvaliteten och den komplicerade konstruktionen gör att killarna knappast lär göra några pengar på bilen – och jag är inte ens säker på att det gör dem något. Den planerade produktionen är begränsad till 50 bilar, och när pengarna kommit in ska de fonderas för att garantera att bilarna lever vidare i evighet.

Det är då jag inser, under en klarblå himmel, att Rizk DBR2 inte är en bil. Den är som ett barn, född på förhoppningar snarare än förväntningar, med kärlek – inte på spekulation. Och när jag åter styr den långa fronten mot öknen finns en tanke i huvudet:

– Jag vill verkligen, verkligen ha en sån här.

Text: Tom Ford/Top Gear Magazine
Foto: Justin Leighton/Top Gear Magazine

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar