Med himlen som tak

1 av 5 | Foto: Magnus Lidén

avSvante Lidén

MOTOR

Aftonbladets Svante Lidén tar oss med på en resa från kostigarna i Sollefteå, via Lahore i Pakistan till Härkeberga kyrka.

När livet ställs på sin spets sitter man bäst i en knallgul cab med gräsliga fälgar.

Man kan hitta på hur många långsökta ursäkter som helst för att skaffa cab.

Och dra fram hur många krystade skäl som helst.

Men inga duger.

Varken ursäkterna. Eller skälen.

Fast å andra sidan.

Vem fan bryr sig? Egentligen.

För när det verkligen gäller handlar livet bara om en sak; att njuta av livet.

Så länge det går.

Jag hade förmånen att få sladda omkring i en lånad MG på kostigarna runt Sollefteå på 1950-talet.

Det var före bilbältenas tid, på den tiden rattstängerna gick rakt igenom folk – även om de krypkörde när det small.

Morsan körde. På den tiden var det en mindre sensation med en kvinna bakom ratten, åtminstone i min inavlade hembygd där – faktiskt – folk fortfarande åkte omkring med häst och vagn.

Så ett av mina första taklösa bilminnen är morsans blixtrande filmstjärneleende sen hon missade det där hölasset i trakten kring Tängstamon.

Det gav mig en känsla av intensiv närvaro och ja, odödlighet.

Jag har för mig att det satt hö i backspegeln också. Men det kan vara en efterkonstruktion.

Känslan fanns i alla fall kvar. Långt efter att begreppet ”odödlig” visat sig vara i allra högsta grad dödligt.

Tiden gick.

Man liftade runt värden.

Åkte nercabbat lite varstans. Kommer ihåg varenda meter.

Märkligaste liften var med några amerikanska rikemanssöner utanför Lahore i Pakistan.

Och hon i den gula folkacabben som plockade upp mig på skogen mellan Sollefteå och Ö-vik efter midsommarhelgen -76...

50-talscorvetten som vi lånade på Gotland.

Så där kan man hålla på.

Så kommer grannen hem med en svart

cabbad Jaguar.

– Finns inte dom där med dragkrok? frågar man lite töntigt.

Man tvingas gå förbi den där jävla bilen varje dag.

Och så upptäcker man den andre grannens taklösa fordon. Och den tredjes.

Plötsligt ser man cabbar överallt.

Men. Man står emot.

Stoiskt.

Så händer det plötsligt grejer. Hemska grejer.

Jag kommer i vägen för en fästing och blir en av de nära 300 svenskar som drabbas av TBE i fjol.

Det är ingen lek. Jag tror att jag ska dö och bryr mig inte.

När jag börjar vakna till efter några månader har mitt liv förändrats. I grunden.

I våras var det som om jag kände doften av vårblommorna för första gången, som om jag aldrig hört en näktergal tidigare. Färgerna var annorlunda och alla kvinnor så oändligt mycket vackrare än förr.

Soliga dagar såg jag liksom världen genom ett technicolorfilter från 1950-talet.

Snyggt.

Fick en ögonblicklig ingivelse och drog med mig en ung vacker kollega, som jag knappt kände, till Motorbörsgaraget bredvid tidningen för att kolla in vrålåk.

Fick syn på två Volvo C70. USA-import, Floridakörda. Bra priser.

– En sån skulle du kunna behöva, sa kollegan.

Jag instämde.

Men fegade ur.

Nämnde saken för en kompis i Uppsala ett par dagar senare.

Han är onkolog och log inte alls åt mina cabfunderingar.

I stället spände han ögonen i mig med ett allvar som bara en onkolog kan ha och sa:

– Om du bara så mycket som tänker tanken – köp cabben.

– Men ...

– Hörru, både du och jag har fått lära oss mer än väl vad livet har i beredskap. Och det är inga roliga saker. Så köp för helvete bilen.

– Men ...

– Du, i bästa fall har du 25 år på dig. I bästa fall. Och tänker du verkligen riskera att ligga där – när allt har blivit försent – och gräma dig över den här missade möjligheten också? Utsätt dig inte för det.

Så råkar jag köra förbi Motorkompaniet i Söderhamn. En fin inrättning med en större friggebod som kontor, ett par stolar och ett parasoll utanför där försäljarna kan ta igen sig i skuggan och spana ut på grusplanen där bilarna står.

Där får jag syn på Bilen.

En Saab 900, 2,0.

8 000 mil. 75 000 spänn.

Den är ohyggligt knallgul.

Rent ohyggligt knallgul.

– Skulle passa bra till hustruns ganska sydländska färger, tänker jag.

– Och till hennes solglasögon.

Jag känner hur altruismen formligen dränker mig när den ena anledningen efter den andra till varför min älskade Maria skulle passa så bra i just den här vagnen sköljer över mig.

– Fälgarna ser för jävliga ut, säger så plötsligt Kjell Lund borta vid parasollen.

– Du får den för 70. Men då får du fan i mig lova att byta fälgarna. Dom där kan du bara inte visa dig ute med.

Hur lång tid det tar att fatta beslutet? Fem minuter kanske.

När jag svänger in för att tanka på hemvägen frågar en tönt om ”inte dom där finns med dragkrok?”

Sen, efter en av mina många premiärturer – nyhetens ständiga behag liksom – stöter jag på min granne biskopinnan:

– Har varit ute med racerbilen? säger hon.

– Jag tog mig en tur till Härkeberga kyrka och tittade på Albertus Pictors målningar.

– Åh, kyrkan, måste ha varit trevligt.

– Det blir en andlig upplevelse i dubbel bemärkelse när man har himlen till tak, säger jag.

Ungefär så är det.

Och jag har fortfarande inte skaffat några nya fälgar.

Men vem tänker på det när jag drar iväg genom höstnatten och låter turbon yla mot månen?

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar