Markus Larssons lista: De 30 bästa billåtarna

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Bilmusik är en misshandlad genre.

Mycket skit har fyllt den tanken genom åren.

Därför listar Markus Larsson tidernas 30 bästa billåtar.

Med dem kommer din svenska roadtrip i sommar att låta bättre.

Det finns knappt en lika missuppfattad genre.

Med tanke på alla samlingar eller spellistor som har sålts med ordet ”car” i titeln verkar lite vad som helst passa i ett säte.

Inget kunde vara mer fel.

Den perfekta bilmusiken ska ha hög komfort, bra fjädring, ett lugnt temperament som håller hastighetsbegränsningarna, ett sound och en atmosfär med noggrant inställd ac. Automatlåda är ingen nackdel.

Musik som låter bra på festen, klubben och i hörlurarna behöver nödvändigtvis inte vara lika kul i en bil. Oväsen, larm och högljutt skrål får ta bussen i stället.

Några av Bruce Springsteens största låtar passar exempelvis bättre i stökiga storstadsmiljöer eller på fullsatta soulsprakande arenor. Detsamma gäller i princip för all hiphop, house, r’n’b och rockabilly. Man reser inte till det, man cruisar långsamt fram i större eller mindre städer.

Synthmusik? Mest för den som vill ragga runt i fulromantiska europeiska industriområden. Och ingen har fortfarande förstått hur man ska köra bil till reggae.

Alla låtar har besiktigats ordentligt

De 30 bästa billåtarna kommer från USA, eller låter som USA. Här är FM-rock eller AOR-rock inget skällsord. Hifi går före punk. Americana överträffar country. 70-talets classic rock är genrens Betlehemsstjärna. Dessutom måste sådana här listor alltid innehålla minst 30 procent Tom Petty, annars stoppas de av polisen.

Alla låtar har besiktigats ordentligt, var inte oroliga. De har spelats under tequila sunrise-färgade solnedgångar längs Highway 1 i Kalifornien. De har passerat nattöppna bensinmackar i ökenlandskapen i Arizona och Nevada. De har checkat in på motell i hålor som Gud glömde. De har försvunnit bort i polarnatten mellan Kiruna och Riksgränsen. De har klarat av en miljon fartkameror på Sveriges tråkigaste vägsträcka mellan Umeå och Skellefteå.

När det skymmer brukar tankarna bli blåa och vemodiga. Det måste finnas plats för dem och högoktanig melankoli i musiken också.

Att resa bort eller att komma hem förstärker illusionen att något kommer att förändras, framför allt i en bil. Men som Jocke Berg i Kent en gång sjöng i annan låt och tid:

”Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.”

Kör försiktigt.


1. ”Take it easy” (Eagles, 1972)

Jackson Browne kämpade med ”Take it easy”, 1971.

Meningen var att låten skulle vara med på Brownes debutalbum men den blev inte klar förrän Glenn Frey från Eagles, som bodde i samma hyreshus i Santa Monica, tjatade på honom att få hjälpa till.

Browne fick bland annat inte till andra versen, den som börjar med orden: ”Well, I’m a-standin’ on a corner in Winslow, Arizona..."

Frey lade till fortsättningen:

”Such a fine sight to see. It's a girl, my lord, in a flatbed Ford, slowin’ down to take a look at me.”

Resten är historia.

När en ung Glenn Frey sjunger andra versen i ”Take it easy” ringar han in en central del av den amerikanska rockdrömmen: flickan, bilen och drömmen om ett annat liv.

”Take it easy” blev Eagles debutsingel och släpptes första maj 1972. USA var då som nu ett sargat land. 60-talets optimism hade ersatts av pessimism. Kriget i Vietnam såg förlorat ut men tog inte slut. Richard Nixon var fortfarande president. Watergate-skandalen, som skulle skada amerikansk inrikespolitik i flera år och leda till Nixons avgång två år senare, skedde i juni.

I det sammanhanget var Eagles och ”Take it easy” en frisk vind genom en nervevad ruta. Många, väldigt många, lyssnade på det obekymrade budskapet.

Det ordnar sig. Ta det lugnt.

Löftet om att det kan finnas ett annat liv längre fram längs vägen, att det går att lämna all blues bakom sig, var en ventil på radion. En nödvändig kontrast till kriget på tv och rubrikerna om politisk korruption i tidningarna.

”Take it easy” gjorde Eagles till en lika amerikansk institution som hamburgare och NFL. Låten är en viktig anledning till att samlingen ”Their greatest hits (1971–1975)” i dag beräknas vara det mest sålda albumet i USA före Michael Jacksons ”Thriller”. Det är även det mest sålda samlingsalbumet i världen.

Jackson Browne har sagt att upprinnelsen till låten, korsningen där en tjej en gång flirtade med honom, egentligen ligger i Flagstaff. Men när Glenn Frey sjunger ”Take it easy” börjar äventyret i Winslow, och ingen annanstans.

Det är ändå hans låt. Inget annat som Eagles gjorde är lika förknippat med hans ”let the good times roll”-gestalt på 70-talet, det axellånga håret och rockmustaschen.

”Take it easy” trollar fram en öppen widescreen-horisont av oändliga möjligheter. Man känner Kaliforniens solbrända vind i ansiktet även om det är en tisdag i november utanför Boden.

Stämsången smälter glass, andra versen är fulländad västkustrock.

Efter att Glenn Frey dog 2016 blev han staty. Den står i det där hörnet i Winslow, Arizona.


2. ”The promised land” (Bruce Springsteen, 1978)

”Born to run”, ”Jungleland” och ”Thunder road” hör hemma bland skyskarpor och buller. Men när man lämnar staden, när de tomma vägarna svänger mjukt genom landsbygden, höjs volymen på albumet ”Darkness on the edge of town” och låten ”The promised land”. Låt filmen med en ”rattlesnake speedway” i en öken i Utah börja rulla. Här, någonstans mellan Waynesboro county line och finalens sha la la, är Bruce Springsteen en oöverträffad virvelvind och rullande åska. Breaket med Roy Bittans piano, Steve Van Zandts gitarrsolo, Clarence Clemons saxofon, Springsteens munspel. Efter det blåser tvivel och mardrömmar bort. Frihetskänslan i framsätet är oerhörd. Vem du var och den du blev spelar ingen roll, om så bara för några minuter. Den bästa versionen av ”The promised land” finns på liveboxen ”Live 1975–85”. Det är, i det här fallet, slutet av regnbågen.


3. ”Free fallin’” (Tom Petty, 1989)

Hitsingeln fungerar som karta över Los Angeles. Även om du aldrig har varit där kan du föreställa dig den förljugna och romantiska magin. Det känns som att Ventura Boulevard, Mulholland Drive och San Fernando Valley finns bakom nästa krök, oavsett var du befinner dig. Axl Rose i Guns N’ Roses kallade ”Free fallin’” för den bästa låten som skrivits om Kalifornien. Han kan ha rätt. Den trygga lockelsen att släppa allt och falla fritt har sällan landat mjukare än i Tom Pettys melodier.


4. ”You’re so vain” (Carly Simon, 1972)

Vem sjunger hon om? Vem är den fåfänga mannen i aprikosfärgad scarf, som gör entré på festen som om han går på en yacht och tror att låten handlar om honom? Carly Simon har avslöjat att texten är inspirerad av tre män. Andra versen handlar om skådespelaren Warren Beatty. Resten är fortfarande ett mysterium. Med tanke på textens tema är det briljant att Mick Jagger körar bakom henne. Frågan är om Rolling Stones har släppt något bättre sedan 1972. ”You’re so vain” är framför allt perfekt bilrock. Den liknar inget annat som spelats på radion eller Spotify de senaste 48 åren.


5. ”Sara” (Fleetwood Mac, 1979)

Den som lyssnar på ”Sara” behöver vindrutetorkare framför ögonen. Det ytterligare ett avsnitt i realitysåpan som var Fleetwood Mac långt innan genren uppfanns. Efter att hon gjort slut med bandets gitarrist Lindsey Buckingham inledde Stevie Nicks ett förhållande med trummisen Mick Fleetwood. Hon blev snabbt dumpad för bästa vännen Sara. Allt det finns här. Man måste nästan stanna bilen. Det går inte att skaka av sig den uppgivna och vackra sorgen när hon sjunger till sin vän. Namnet har även en annan betydelse för Stevie Nicks. Om hon hade fått barn och om det hade varit en dotter skulle hon ha hetat Sara. Det blev inte så. Hon blev aldrig mamma. Rocken och Fleetwood Mac kom emellan.


6. ”The barricades of heaven” (Jackson Browne, 1996)

Jackson Browne hade kunnat ha ett dussin låtar på den här listan. ”The pretender”, ”Runnin’ on empty”, ”Fountains of sorrow” och ”Lawyers in love” är bilrockens a, b, c och d. Men det lugnande ljudet av regndroppar mot vindrutan har aldrig fångats bättre än i ”Barricades of heaven”. Blandningen av hifi och folkrock är nattradions ”Born to run”.


7. ”King’s call” (Phil Lynott feat. Mark Knopfler, 1980)

Om det fanns ett Mount Rushmore med rockens bästa röster skulle Phil Lynotts ansikte vara hugget i sten. ”King’s call” är det finaste han släppte under sin korta solokarriär. Låten handlar om Elvis Presley. När Lynott får höra att kungen är död går han till spritbutiken och köper en flaska vin och flaska gin. Sedan lyssnar han ensam på Presleys musik hela natten. Det känns som att dricker med en vän. Men det som placerar ”King’s call” i bilrockens Hall Of Fame är låtens gästgitarrist Mark Knopfler, den ultimata rattmuffen.


8. ”Against the wind” (Bob Seger, 1980)

Själva motsatsen till ”Take it easy” med Eagles. Här minns soulrocksångaren från Michigan sitt unga liv som professionell löpare och hur det blev sedan. Berättelsen består av tre akter om att växa upp, gå vilse och bli äldre. ”Against the wind” har ett heartland-hjärta som slår hårdare och hårdare med åren. Textraden ”Wish I didn’t know now what I didn’t know then” kan hemsöka dig i många mil.


9. ”Ride” (Lana Del Rey, 2012)

Videon och låten släpptes precis när popartisterna under det förra årtiondet började försöka att vara lika perfekta som algoritmer. Ur det perspektivet var Lana Del Rey en välkommen motvikt av mänsklig doom and gloom. En bipolär vän har sagt att ”Ride˝ fångar det maniska och deprimerade kriget i huvudet perfekt. Om du ryggar för galenskapen när Lana Del Rey håller en revolver mot tinningen kan det bero på att du har varit där själv. Vissa vågar till och med erkänna det. Slutet av musikvideons monolog riktas direkt till lyssnaren: ”Who are you? Are you in touch with all of your darkest fantasies? Have you created a life for yourself where you can experience them? I have. I am fucking crazy. But I am free.”


10. ”King of the hill” (Roger McGuinn feat. Tom Petty, 1991)

När Tom Petty fick höra vad skivbolaget ville att Roger McGuinn skulle spela in fick han nog. ”Det är du som ska stå för skiten, det är ditt namn och rykte som står spel, inte deras.” Petty vägrade låta sin gamla hjälte från The Byrds gå ner sig och skrev ”King of the hill” till honom. Både den och McGuinns comebackalbum ”Back from Rio” är rätt bortglömda i dag. Men ”King of the hill”, en storslagen LA noir med Rickenbacker-gitarrer, förtjänar att återupptäckas varje gång du startar bilen. Låttiteln är, som så ofta i Pettys fall, ironisk. Sarkasmerna och föraktet mot stekare kläs i glänsande krom.


11. ”Far from any road” (The Handsome Family, 2003)

Kanske mest känd som ledmotivet till den första och bästa säsongen av tv-serien ”True detective”. En blodröd måne reser sig över musiken. Det låter som att Johnny Cash och Stephen King sitter i samma bil.


12. ”Edge of seventeen” (Stevie Nicks, 1980)

Riffet är inspirerat av en Police-låt. Roy Bittan spelar piano. Titeln kommer från ett samtal som Stevie Nicks hade med Tom Pettys dåvarande fru Jane. På natten är musiken en bättre energidryck än Red bull.


13. ”The boys of summer” (Don Henley, 1984)

Musiken skrevs av gitarristen Mike Campbell från Tom Petty And The Heartbreakers. I den svartvita musikvideon, där regissören hämtar tonen och utseendet från franska nya vågen, åker Don Henley runt på ett pickupflak. Han skulle ha kunnat vara pappa till Jocke Berg från Kent.


14. ”29 palms” (Robert Plant, 1996)

I musiken skruvas en dobro i hop med en V8-motor. Robert Plant har sällan befunnit sig lika många mil bort från Led Zeppelin. Refrängen är svalt regn på het asfalt.


15. ”One headlight” (The Wallflowers, 1996)

Här skriver Bob Dylans son Jakob in sig i bilrockhistorien. FM-rocken trivs bäst i öppna nattlandskap där det är långt mellan hus, hem och bensinstationer. Den som ställer kursen efter ”One headlight” kör aldrig fel.


16. ”Tougher than the rest” (The Mendoza Line, 2007)

Ett obskyrt litet band från Athens, Georgia. De placerar Springsteens oförglömliga och machoromantiska låt på en mörk landsväg mitt i ingenstans.


17. ”For what it’s worth” (The Cardigans, 2003)

En amerikansk dröm från Jönköping. Många har härmat Fleetwood Macs kokaincountry, men ingen i Sverige har gjort det bättre än The Cardigans på skivan ”Long gone before daylight”.


18. ”Waiting for tonight” (Tom Petty And The Heartbreakers feat. The Bangles, 1989)

Tom Petty väntade obegripligt nog i sex år innan han släppte ”Waiting for tonight”. Den omedelbara radiohiten gömdes dessutom undan på boxen ”Playback”. The Bangles körsång visar att Belinda Carlisle inte överdrev: himlen är en plats på jorden.


19. ”Slow hand” (The Pointer Sisters, 1981)

En låt som borde ha samma rotation och status på svensk nattradio som Mike Oldfields ”Moonlight shadow”. Här lackas en countryballad om till pur FM-soul.


20. ”Strangers when we meet” (David Bowie, 1995)

David Bowie? Ja, David Bowie. Han var antitesen till bilrock. Det finns dock ett lysande undantag: ”Strangers when we meet”. På många sätt är låten en fortsättning på osannolika ”Absolute beginners”. Han sjunger den med samma romantiska inlevelse.


21. ”King without a castle” (Chris Isaak, 2006)

Det regnar alltid i Chris Isaaks låtar. Roy Orbisons ”Only the lonely” är aldrig långt borta i allt han gör. ”King without a castle” bryter inte mönstret. Tårar i tanken.


22. ”You never knew” (Haim, 2017)

Inget från albumet ”Tango in the night” finns här. Ingen ”Seven wonders”? Ingen ”Little lies”? Det är konstigt, absolut. Men den unga rocktrion Haim från Kalifornien får i stället representera Fleetwood Macs fulländade billåtar från 1987. Bra bilrock går alltid i arv.


23. ”Best kept secret” (Case/Lang/Veirs, 2016)

Gruppen består av Laura Veirs, KD Lang och Neko Case. Tillsammans skapar de en underbar poplåt med oemotståndliga gitarrer och stråkar. Om du inte vill resa till Silverlake efter det här telefonsamtalet från Kalifornien tappar du körkortet.


24. ”Summer wine” (Nancy Sinatra & Lee Hazelwood, 1968)

Ingen har sjungit om jordgubbar, körsbär och en ängel som kysser våren som Nancy Sinatra. Kan få en raksträcka utanför Gävle att kännas som en film av Quentin Tarantino.


25. ”Alabama pines” (Jason Isbell & The 400 Unit, 2011)

Med ”Alabama pines” skrev Jason Isbell in sitt namn bredvid amerikanska klassiker som Gram Parsons ”Hickory wind” och Ryan Adams ”Oh my sweet Carolina”. Han sjunger texten som att han är ute på sin sista bilresa.


26. ”Golden” (My Morning Jacket, 2003)

Man glömmer aldrig var och när man första gången hörde Jim James sjunga refrängen i ”Golden”. Här gör det kosmiska rockbandet från Kentucky en varm och värdig uppföljare till Harry Nilssons version av ”Everybody’s talkin’”.


27. ”Love and hate” (Michael Kiwanuka, 2016)

Det är ingen slump att den brittiska artistens musik har plockats in i amerikanska tv-serier som ”Big little lies” och ”When they see us”. Det här är mer kalifornisk västkustsoul än London.


28. ”Can’t hardly wait” (The Replacements, 1987)

Sångaren Paul Westerberg från Minnesota borde ha fått en staty i Memphis efter ”Can’t hardly wait”. Det är en plågad själ på väg rakt ut i ingenstans. Som Westerberg själv sjunger kommer han inte att vara hemma igen förrän han somnar. Det är förmodligen bara en dröm.


29. ”My silver lining” (First Aid Kit, 2014)

Det finaste exemplet på skandinavisk americana som har spelats in på 2000-talet? Det är fortfarande albumet ”Stay gold” med First Aid Kit. Inledningen ”My silver lining” är en roadmovie om rotlöshet och det livsviktiga behovet att fortsätta framåt och inte se tillbaka, oavsett vad det kostar.


30. ”The light will stay on” (The Walkabouts, 1996)

Efter midnatt. Inte ens djävulen är vaken i The Walkabouts väghymn. Det underliga är att gruppen får sina tankar om vad som blir kvar efter döden att kännas hoppfulla och romantiska. ”And if you bury me, add
three feet to it/One for your sorrow, two for your sweat/Three for the strange things we never forget.” Mot slutet av låten svämmar musiken över av stråkar. Det låter som att solen går upp igen.

Publicerad:

LÄS VIDARE