Malin Baryard: Jag blåser gärna på i trafiken

Hästtjejen som höll till höger ...i England

MOTOR

– Volvo V40:n är min tredje bil. Tidigare har jag haft en Golf cab som jag fick ärva av mamma och en Peugeot 305 som jag köpte av min syster. Jag älskar min bil. Den är säker, rymlig utan att vara för stor och så är det lite fart i den.

Foto: LASSE HEJDENBERG
Med sitt namn på bilen gäller det för Malin Baryard att sköta sig. Men ibland går det undan…

Du gillar när det går undan både på hästryggen och bakom ratten?

– Ja, jag blåser gärna på, speciellt på natten när jag är nästan ensam på vägen. Peppar, peppar, hittills har jag klarat mig från fortkörningsböter.

Hur är du i trafiken?

– Otålig och lättirriterad. Jag muttrar ofta och svär över folk som jag tycker kör dåligt – även om det ibland kanske är jag som kör dåligt.

Tutar du och blinkar och går på?

– Nej, det passar jag mig för. Jag har ju mitt namn på bilen.

Kör du själv till tävlingarna?

– Om det är nationella tävlingar så försöker jag göra det även om det är långa avstånd. Jag trivs bäst när jag är ensam i bilen. Då kan jag rensa tankarna och spela musik så högt jag vill. Det är i bilen som jag riktigt hinner lyssna på mina cd-skivor.

Som hästägare är du väl van att köra med tungt lastat släp?

– Förut körde jag ofta med hästtransport, men idag har vi en lastbil som rymmer åtta hästar och den kör ju inte jag. Jag har inget körkort för lastbil. Jag tycker att medtrafikanter ofta visar stor hänsyn när man kommer med hästar i lasten.

Har du kört mycket utomlands?

– Jag bodde i England i några år, då fick jag övning i vänstertrafik. Det knepiga var att växla med vänsterhanden. En gång glömde jag bort mig och kom över på höger sida. Det blev många knutna nävar. Men jag fann mig och körde tillbaka till rätt sida.

– Jag kör mycket i Holland och i Tyskland. Det är härligt på Autobahn när man får köra så fort man vill.

Utomlands är det vanligt med bilinbrott. Har du klarat dig?

– Inget har hänt utomlands. Däremot blev min Peugeot helt rensad på en bakgata i Norrköping. I princip vara bara sätena kvar. Som tur var hade jag inget av större värde i bilen, förutom cd-spelaren.

Inger Sundelin