Nya hundkojan – ballast i stan

Mini har skön utstrålning - men räcker det för succé

1 av 3 | Foto: KALLE ASSBRING
Den unga testpanelen föll pladask för retrodesignen som präglar nya Minin.
MOTOR

Eddie, Per, Linda och Ann-Marie hurrar alla för nya Hundkojan.

Själv är jag inte lika förtjust.

BMW:s Mini är inte den koja jag hade önskat mig.

När den första Hundkojan kom för 42 år sedan var den revolutionerande med motorn på tvären, och ett hjul i varje hörn. Den blev snabbt en världssuccé tack vare effektivt utnyttjade utrymmen, trots sin litenhet.

Nya Hundkojan kommer aldrig att bli lika uppskattad, även om den är överlägsen originalet i allt. Utom på en punkt: utrymmet.

Mini Cooper är en besvikelse som inte alls drar nytta av formatet. Den har vuxit både på längden och bredden jämfört med ur-kojan.

Åker som ett strykjärn

Men ändå är det trångt som i en sportbil. BMW-kojan är på sin höjd 2+2-sitsig, där baksätet kan betraktas som rent nödsäte. Nya Hundkojan är absolut inte någon bil för barnfamiljer.

Det är alltså från framsätet vi ska betrakta nya Minin. Inte heller där är det helt okej.

Vredet som ställer in ryggstödet är skramligt och kärvar. Att hitta rätt körställning är inte helt lätt. Ratten går bara att tippa i höjdled, eftersom den löjliga varvräknaren sitter i vägen.

När man väl lyckats få förarstolen i rätt position och gasar i väg börjar det roliga, tror man. Det första man upptäcker är att stolarna borde vara något bättre skålade i en bil som inbjuder till sportig körning.

Det känns som om man vill trilla av i varje kurva.

Den hårda fjädringen bidrar till att Minin upplevs som hård och stötig, men man vänjer sig efter några mils körning. Jag tycker ändå att komforten kunde vara bättre, det hoppar till lite väl mycket över brunnslock och andra ojämnheter. Däremot uppskattar jag direktstyrningen och motståndet i servon som gör att man kan behandla Minin hur man vill. Hela bilen ligger som ett strykjärn mot vägen.

Om formgivningen kan man ha många åsikter.

Mina fyra testmedhjälpare var fulla av entusiasm inför den armada av retrodesign som finns på nya Hundkojan – både utvändigt och invändigt.

De stora strålkastarna, den välvda huven, den breda uppsynen ger Minin en magnetisk utstrålning. Den faller även jag – som gammal kojeägare – pladask för.

Men de svulstiga plastutsmyckningarna invändigt är ”little to much” för mig. Många tror att den stora, mittplacerade hastighetsmätaren var något typiskt bara för gamla hundkojan. Men hela paneldesignen kommer i själva verket från föregångaren Morris Minor 1000. Fråga mig som tog körkort i en Minor 59:a.

Kan få problem

Det finns en uppenbar risk att alla vippbrytare, ovala handtag kommer att kännas omoderna väldigt fort, och att nya Minin går samma öde till mötes som andra retrobilar. Typ VW Beetle, Chrysler PT Cruiser som brottas med stora försäljningsproblem.

Sven-Anders Eriksson

ARTIKELN HANDLAR OM