Ferrari Enzo - supersportbilen

Formel 1 för gatubruk för 6,5 miljoner

Foto: AUTO MOTOR & SPORT
Denna bil kostar 6,5 miljoner kronor och den kommer bara att byggas i 349 exemplar.
MOTOR

Detta, mina vänner, är formel 1 för gatbruk.

Ferraris nya supersportvagn rullar äntligen.

Och visst är den värdig att bära modellnamnet ”Enzo”.

Bara en sån sak som att femfaldige f1-världsmästaren varit med och utvecklat Ferrari Enzo.

Michael Schumacher har provkört och föreslagit ändringar. Provkört igen och godkänt.

Och Ferrari Enzo är ruskigt snabb.

Nästan fem sekunder snabbare runt Ferraris testbana, Fiorano, jämfört med förra supersportvagnen F50.

Men så har ju volymen på den lätta V12-motorn ökats från 4,7 liter till sex liter jämt.

Föraren i centrum

Och 520 hästkrafter (F50) har nu blivit 650 ursinnigt kraftfulla hästar. Att tygla dem från kuskbocken kräver bra handlag. Även om man får god hjälp av en perfekt utformad förarplats.

Och det märks att föraren stått i centrum ända sedan de första skisserna på bilen drogs upp.

Ett bra exempel på det är hur enkelt man äntrar bilen.

Bara öppna dörren, uppåt-framåt, sträck in benet och glid ner i den djupt skålade stolen.

Pedalerna befinner sig nästan helt horisontellt framför stolen och den f1-inspirerade ratten är närmast vertikalt vinklad.

Underbar symfoni

Hela inredningen är utförd i högglanspolerad kolfiber, urläcker i sin utformning av alla detaljer.

Ratten är platt i överkant som hos en f1-bil (gissa vilken!), har ram i kolfiber och är klädd med mjukt, greppvänligt läder.

I den övre, platta delen finns fem infällda små dioder, lampor som lyser när motorn varvas i högre regist-ret.

Smått absurd kraft

Växlingslamporna tänds en och en, den första vid 5 500 varv och sedan var 500:e varv. Rödmarkeringen går 8 000 varv och då är det underbar symfoni från de tolv cylindrarna.

Instrumenteringen är enkel och lättfattlig. Varvräknaren (centralt placerad, så klart!) är graderad till 10 000 varv, hastighetsmätaren invid slutar först vid 400 km/t.

På mittkonsolen finns det viktigaste, en klarröd knapp som säger ”start”.

Tryck på den och det roliga börjar med en lite överraskande väldämpad motor. Men det dova avgasljudet avslöjar vad som väntar.

Dra i den högra växlingspaddeln bakom ratten, siffran ”1” kommer upp i displayen, ta foten från den smala bromspedalen och rulla ut på banan.

Redan efter ett par varv förvånas man över den smått absurda kraften. Samt hur lätt bilen är att köra, trots att Enzo accar lika kvickt som man hinner trycka ner gaspedalen.

Ett enomt väggrepp

Motorn är ett under av smidighet och karossens rörelser i fart är försumbara, bilen bara glider fram.

Mycket av den fina väghållningen kommer av det höga marktryck som skapas av en så kallad ”venturi-tunnel” under bilen (bilen fungerar som en uppochnervänd flygplansvinge).

I 200 km/t får bilen ett marktryck på 344 kilo, i 300 km/t hela 775 kilos tryck, vilket ger ett enormt väggrepp.

Trots motorns enorma kraft och bilens förmåga att utnyttja varje hästkraft är det ändå bromsarna som imponerar mest. Jättestora bromsskivor av kolfiber kapar hastigheten med en precision som aldrig förr skådats.

Perfekta bromsar

Hittills har kolfiberbromsar haft nackdelen att de är svåra att få upp i rätt arbetstemperatur, men Ferrari i samarbete med Brembo har löst problemen. Bromsarna fungerar perfekt och mattas inte oavsett hur länge eller hur hårt de torteras.

När man kört in sig är det dags att utforska gränserna.

Tryck på knappen märkt ”race” på ratten och nu växlar bilen ännu snabbare samtidigt som hela chassit styvas upp.

Väguppträdandet är så neutralt som man kan begära. Styrkänslan är ruggigt exakt och det är bara två varv mellan ändlägena.

Det går att få sladd om man vill. Men då måste man först koppla ur antisladdsystemet som annars inte märks så mycket – det är generöst och låter bilen glida lite innan det griper in.

Inget för Schumacher

Ferrari Enzo må vara en bil skapad för köras på vanliga gator. Men få, om ens några, kommer att använda bilen dagligen.

Det här är, som Michael Schumacher själv uttrycker det, ”en racerbil i förklädnad”.

Alltså inget för världsmästaren själv.

Han har ju en familj att vara rädd om numera.

John Argelander