Så minns vi Ronnie – 25 år efter Monza

”Han var född till racerförare”

1 av 3
MOTOR

Peterson- febern har nått Sverige: minnen, utställning, staty och tv- dokumentär.

Den 11 september är det 25 år sedan dödsolyckan på Monza.

Kenneth Olausson skriver om sin vän Ronnie.

Han var född till racerförare

När en ny ung talang numera gör en fin insats i en betydelsefull motortävling, kommenterar svensk media ofta att denne man säkert når Formel 1 inom kort.

Går det riktigt bra jämförs vederbörande med Ronnie Peterson.

Jo, att snacka går ju, men det ska mycket till innan någon förare ens kommer i närheten av Ronnie och lyckas kopiera bagarsonens bravader.

Det var landssorg i Sverige när tidernas störste motorstjärna i Sverige abrupt och oväntat gick bort. Ingen förstod något, varken vi som kände Ronnie eller de som följt hans karriär. Hela landet stod stilla i dagar.

Den tragiska händelsen var dessutom helt onödig. En klantig start och en ovarsam läkare avslutade en hjältes liv och karriär. Ronnie hade ju bara svåra benskador, för Guds skull. Det retar mig när jag reflekterar över att Ronnie i dag skulle ha klivit ur bilen oskadd och beordrat fram en reservbil för att vara med i omstarten. Om olyckan hänt i dag, vill säga"

Den blonde örebroaren föddes vid Hjälmarens strand den 14 februari 1944. Han växte upp i en bagarfamilj i ett medelklassamhälle. Motorintresset väcktes tidigt till liv eftersom hans far tävlat med framgång i sin ungdom. Dessutom var pappa Bengt Peterson tekniskt begåvad, vilket också ledde till att Ronnie hade det väl förspänt inför sin karriär.

Det började tidigt. Pappa snickrade en lådbil med sinnrik styrning . På så vis fick Ronnie tidigt bekanta sig med tyngdpunktens regelverk. Jag har en känsla av att han redan från barnaår bestämde sig för att sätta sig över dessa lagar. Sedan gick Ronnie i den hårda skolan. Jag tänker inte på skolåren, för dem avskydde han lika starkt som fotboll. Nej, här handlade det om gokart.

Som 18-åring började Ronnie tävla och han visade snabbt sin talang. Brorsan Tommy, som också försökte sig på en tävlingskarriär, medger att han aldrig var i samma klass som Ronnie:

"Brorsan var som besatt med ratten i hand," sade han en gång när vi talades vid.

Ronnie lade ner energi på sin körstil och körde överstyrt med sladd samtidigt som han lutade sig in i svängen med överkroppen. Han visste hela tiden exakt vad som hände med bilen och hur den uppförde sig.

Ronnie slet däck mer än de flesta, speciellt jämfört med konkurrenter som Jackie Stewart och Emerson Fittipaldi. Deras teknik var finslipad och de behärskade tekniken att utnyttja bilens aerodynamik för att styra in bilen i en kurva. Ronnie vräkte bilen in i kurvorna på traditionellt gokart-manér, för att sedan hålla den kvar på sladd genom svängen med ytterst exakta rattrörelser. Och alltid med full gas och under fullständig kontroll. Det var den egenskapen som gjorde honom unik bakom ratten. Unik som Tazio Nuvolari, Gilles Villeneuve och Ayrton Senna, epokernas rattvirtuoser och "hard chargers" som alltid har gått hem hos publiken.

Det har ofta sagts att Ronnie var större utomlands än hemma i Sverige. Det är alldeles sant. Den som upplevt Ronnie på Monza i Italien kan bekräfta faktumet. "Superswede" var enormt populär på hela den europeiska kontinenten, mycket tack vare sin publikfriande körstil.

Tyvärr använde Ronnie samma taktik i vanlig trafik som på banan. Tävlingsföraren Dave Brodie var en av Ronnies motorvänner när svensken bodde på Cookham Dean, allmänt känt under namnet "Racing Hill" eftersom flera racerförare fanns inom området.

Brodie blev en hjälte för sina insatser med Ford Escort och Lotus Elan: Han hade en framgångsrik trimningsfirma och var tidigt delägare hos namnkunnige Frank Williams. Brodie har ljusa minnen från ett av sina första möten med Ronnie. Efter en tävling på Mallory Park körde han tillsammans med Frank Williams en gul Ford Capri som var trimmad. Ronnie och Tim Schenken kom efter i en Lotus Elan, givetvis med Ronnie bakom ratten. Frank Brodie begick misstaget att säga till Ronnie att "du hinner inte med" och berättar så här:

"Jag körde från banan i tät trafik medan Frank Williams satt bredvid och låtsades läsa. Men han hade gjort ett hål i tidningen för att kunna se allt. Lotusen gjorde väl 175 km/h medan vår Capri var betydligt snabbare. Vi höll full gas hela vägen hem och använde vägens mittremsa för att köra förbi trafiken. Damm och grus virvlade upp och Ronnie gav sig inte en tum. Vi passerade byn Silverstone i 150 km/h medan trafiken från tävlingen masade sig ut på huvudvägen. Till slut kom vi till en rondell utanför Maidenhead och jag körde sex varv innan vi for vidare. På sjunde varvet vred jag av i riktning mot mitt hus när Frank sade "när vi kommer fram, så låt oss låtsas att vi alltid kör så här." Tim var fullständigt rasande och svor som en borstbindare "det här är jävla ofattbart - ingen kör på det här viset. Ingen, inte någonsin." Men Ronnie sade bara "jag fattar inte hur en Capri kan vara lika snabb i kurvorna som en lättare Elan"?"

Resten av historien är att de båda franska förarna Jean-Pierre Jarier och Jean-Pierre Beltoise som kom från samma tävling stoppades av polisen längs engelska motorvägen M1 eftersom de ansågs ha kört för fort. Polisen misstog dem från att ha hört talas om Brodie"s och Ronnies vilda framfart på vägarna. Fransmännen fick tillbringa natten i fängelse och bötfälldes med femtio pund innan de eskorterades ut ur landet med färjan från Dover.

Ronnie kunde aldrig motstå frestelsen bakom ratten, vilket var väl känt hos March. Därför inrättades en specialsträcka som passade Ronnie och som skulle avverkas på en uppsatt idealtid, helst snabbare.

Tim Schenken:

"Ronnie tog alltid samma väg till Bicester varje morgon och förbättrade sin tid så att den blev närmast oslagbar. Men så kom direktörerna Max Mosley, Robin Herd och Alan Rees överens om att lura Ronnie. De spred ett rykte att någon hade slagit Ronnies rekordtid som han skulle få höra på omvägar. Detta resulterade i att han slog sin egen tid, och skämtet upprepades ett par gånger. Det nya rekordet slogs alltid av Ronnie igen."

Ronnie var född till att köra bil och kunde inte avstå från att utmana ödet. Själv fick jag en gång hjärtklappning i Buenos Aires när vi sällskapade till den argentinska tävlingsbanan 1973. Ronnie tog mig runt Autodromo Almirante Brown i sin hyrbil för att visa var han kört av banan i sin Ferrari 312P under ett tidigare sportvagnslopp.

"Dom hade sopat banan med stålborstar," flinade Ronnie och pekade, "här åkte jag av på träningen i 280 km/tim med punktering - sen hände det en gång till under själva racet!"

Bara så. Utan minsta tanke på att han kunnat råka illa ut.

Men Ronnie hade änglavakt, liksom vid flera andra tillfällen under sina tävlingsår och skadade sig mirakulöst nog aldrig riktigt illa. Den svåraste olyckan inträffade på Montlhéry-banan i oktober 1969 och kunde ha slutat riktigt illa.

Ronnie körde mot en halmbal och hans Formel 3-Tecno slog runt och fattade eld. Hade inte en snabbtänkt kurvvakt sprungit fram och dragit honom ur vraket, så hade karriären troligen slutat i Frankrike. Ronnie ådrog sig svåra brännskador, men säsongen var i stort sett slut och han var tillbaka igen inför det stora året 1970 då F1-åkandet satte fart på allvar.

Ronnie var medveten om riskerna och under en intervju då jag var med i Monte Carlo sade han: "Om slarvet och hänsynslösheten får fortsätta, är vi snart döda allihop!"

Uttalandet kom på våren 1975 och Ronnie kunde knappast veta hur rätt han skulle få.

Det var omöjligt att inte tycka om Ronnie. Han hade nämligen ytterligare en stor talang, han blev lätt vän med folk på sitt enkla raka sätt. Ronnie var en ärlig, rättfram person som aldrig gjorde sig till och sällan visade sig märkvärdig.

Men de tekniska detaljerna i tävlingsbilarna var inte hans starkaste sida. Stallkamraten från sista Lotus-tiden Mario Andretti var brutalt uppriktig och sade om Ronnie:

"Han hade ibland inte en aning om vad som behövde göras åt bilen. 1978 gjorde Ronnie sitt första test med Lotus 79 på Anderstorp innan Belgiens GP, men han saknade teknisk kompetens och det skadade honom eftersom han inte hade förmågan att hjälpa sig själv. Den enda lösningen var att kompensera bristen med naturlig talang, vilket resulterade i att han var snabb i början av ett lopp, men föll tillbaka då antingen däcken eller växellådan tog slut."

Lotus-chefen Colin Chapman ansåg Ronnie vara som bäst när han körde i samma stall som en superb testförare. Det skedde 1973 tillsammans med Emerson Fittipaldi, och 1978 med Mario Andretti.

Ronnie föddes som stjärna i Monaco och dog som legend på Monza. Han slog igenom både 1969 då han vann den viktiga Formel 3-tävlingen i samband Monacos GP och två år senare när svensken kom tvåa i samma GP efter skotten Jackie Stewart.

Sina största framgångar fick Ronnie paradoxalt nog på italienska Monza-banan. Där var han nära att segra redan 1971 då historiens snabbaste GP-lopp kördes med en snittfart på 242, 615 km/tim. Ronnie förlorade segern i sista svängen till Peter Gethin som vann med 1/100 sekund.

Senare fick Ronnie revansch och tog hela tre vinster på Monza, 1973, 74 och 76 innan han mötte sitt öde där två år senare.

Att hela Sverige sörjde åskådliggörs kanske bäst av historien om lille Martin, elva år, som tog hjältens bortgång hårt. Han var ledsen och satt i sitt rum när lillasyster kom in och ville leka. "Det kan jag inte, Ronnie är död. Fattar du inte?"

Martin tyckte det var förfärligt att Lina inte deltog i sorgen och inte förstod vidden av det inträffade. "Ronnie är död", skrek han åt sin syster, "fattar du inte vad det innebär?"

"Näe," svarade hon oskyldigt.

"Vi kommer att få leva resten av vårt liv i misär. Ingen el, ingen värme, ingen mat!" sa Martin. Då tittade lillasyster på sin tårögde bror igen - och så började hon gråta.

Martin var nöjd.

25 år efter hans död står besökare andäktigt framför Ronnies Lotus 72 på minnesutställningen i Örebro.

Folk strömmar till från hela Europa för att minnas bagarsonens bravader.

Den fantastiska karriären

Kenneth Olausson ([email protected]), text och foto