En riktig höjdar-resa i Argentinska Anderna

BILDEXTRA! Följ med Robert Collin på hans hittills bästa bilresa.

1 av 4
Tanka bensin under tak.
MOTOR

Vi tuggar kokablad och får syrgas mot höjdsjukan. Vi kör vår VW Touareg över bergspass på nära 5 000 meters höjd och vi kör vägsträckor som spolats bort av regnen och egentligen är avstängda.

Och vi kör i timmar utan att se andra levande varelser än lamadjur och stora rovfåglar.

Vi är på vår bästa bilresa någonsin.

Ruta 40 sträcker sig genom Argentina från norr till söder. Från bolivianska gränsen till Eldslandet och hela vägen längs Andernas östra sluttningar.

Vägen är 467 mil lång, det är lika långt som från Nordkap till Ankara.

Större delen är grusväg. Ibland tvättbräda. Ibland lösgrus. Ibland ren sand. Men bara sällan asfalt.

Vägen hör till Argentinas bättre turistattraktioner och det finns flera vackra Ruta 40-böcker fyllda med lockande fotografier.Men när man kör på vägen är man oftast ensam. Det är knappt någon trafik och knappt någon civilisation. Det hänger kanske ihop.

Vi möter en gammal militär transportbil med franska registreringsskyltar, omgjord till husbil, och en sexhjulsdriven husbil med holländska skyltar. Och på några hotell träffar vi européer som hyrt en fyrhjulsdriven bil på plats. Och vi ser en del lokalbefolkning på vägen.

Vägen är avstängd

Men oftast möter vi ingen alls. Och på sträckan över bergspasset Abra del Acay på 4 985 meters höjd möter vi bara vägförvaltningens Unimog. Vi stannar och de två vägjobbarna, även de med mun full av kokablad, frågar om vi verkligen tagit oss över passet.

Jo då.

Och de vill veta om vägen verkligen är farbar, de ska själva upp och titta.

Jo, det gick. Men det var inte självklart.

Det började redan för ett par år sedan när jag var i Argentina första gången. Det var då jag ”upptäckte” vägen. Förra året körde jag en bit, men då var passet över Abra del Acay helt omöjligt att passera. Kraftiga regn hade spolat bort vägen, och inte bara där, utan på många ställen längs Anderna.

Den här gången höll det på att gå lika illa. Vägen hade spolats bort för ett par veckor sedan, igen. Och alla sa att det var omöjligt att köra. Turistbyrån i Salta. Personalen på hotellet i San Antonio de los Cobres. Killen på bensinmacken. Och kanske med mest allvar: Gendarmeriet.

Vi ringde och de sa nej. Sen åkte vi dit och fick ett nytt nej med mer eftertryck.

– Vägen är avstängd. Ni kommer upp till passet, men kan inte köra ner på andra sidan. Och när ni inser det kan ni inte vända. Det är för smalt. Och ni kan inte backa på den smala vägen med stup ett par decimeter brevid vägbanan. Telefon fungerar inte och ingen kommer att hjälpa er. För vägen är AVSTÄNGD! Ingen kör där. Inte i dag. Inte i morgon. Avstängd.

Med de orden skiljs vi åt, som vänner. Kör till en almacen, en lanthandel i byn, och köper vatten, frukt, kex och kokablad – en påse för tre peso, det är sju kronor. Kör förbi läckra Hostel de los Nubes där vi bott över natten och får mer syrgas – och så iväg.

Förbi den stora skylten med ”Vägen avstängd” (jo, vi visste ju redan det), förbi avspärrningen och upp mot passet.

Precis som gendarmen sagt är resan upp inget problem. Det är samma typ av grusväg som vi redan kört på längre norr ut, på högplatån med de stora saltsjöarna. Bara ännu högre upp.

Ganska bred, i alla fall så man kan mötas om man saktar ner och håller åt sidan.

Tack fyrhjulsdrift

Men vi möter ingen.

På andra sidan passet blir vägen smalare och stupen på sidan är betydligt brantare.

– Det här går ju fint. Var det inte värre? Tänker vi. En kvart eller tjugo minuter. Sen börjar allvaret.

Tills nu hade vi kunnat köra med vilken bil som helst. Men nu tackar vi för Touaregens fyrhjulsdrift, diffspärrarna, lågväxeln och möjligheten att höja bilen nästan en decimeter.

När gendarmen Marko tittade på vår VW Touareg nere i byn fnös han bara. ”Ni måste ha en riktig, en terrängbil som tål tuffa tag. Den där duger inte.”

Men vi kör vidare.

Ibland är halva vägen bortspolad. Ibland nästan hela.

Ibland ligger det en massa sten på vägen, som rasat ner från bergssidan. En gång måste vi välta bort en riktig storsten som ligger mitt i vägen.

Den tar fart nerför berget och efter fem, kanske tio sekunder i malkigt tempo ökar den farten och rullar och studsar så fort att vi bara kan ana hur vår Touareg skulle se ut ...

En lama mitt på vägen springer upp för berget när vi kommer runt en krök och drar igång en mindre lavin av småsten. Lyckligtvis träffar ingen bilen, men vi stänger takluckan och funderar på hur stora stenar glastaket håller för.

Sen kommer lamans kompisar och strax efter en ensam indiankvinna med sina hundar.

– Jag har hundarna för att skrämma bort tigern, säger hon, som heter Perril och bor en bit bort.

Tigern, det är den sydamerikanska puman, som gärna äter upp lamorna.

– Tigern brukar ta en eller ett par om året, säger Perril. I höstas blev min dotter attackerad.

Perril promenerar upp längs vägen med sin stickning och är helt oberörd av höjden. Vi själva flåsar när vi tar ett steg eller två.

– Har det kört förbi några bilar, frågar vi.

– Ja, en i går, säger Perril.

Fast det var ju vägförvaltningen, visade det sig sen.

Och när vi träffar de andra europeiska och amerikanska ”äventyrarna” så hade ingen kört över Abra del Acay. ”Passet är ju stängt.”

Vintern på väg

Vår Touareg svek aldrig, men tog oss ner för passet just i tid.

För när vi vände oss om för att titta på det majestätiska bergsmassivet drog tunga regnmoln in. Eller var det kanske snö? Det är höst söder om ekvatorn och nu kommer snart vintern till Anderna. Topparna är redan täckta med ett tunnt lager nysnö.

Men vi hade inte klarat sträckan vare sig med snö eller regn, så det kvittar.

I Argentina finns det inte mycket indianer kvar, även om majoriteten har sitt europeiska ursprung utspätt med indianblod.

Men uppe i Anderna lever indiankulturen kvar.

San Antonio de los Cobres på 3 800 meters höjd befolkas till nästan hundra procent av indianer, i andra samhällen längs vägen är befolkningen mer uppblandad. Men överallt framhävs det indianska arvet. En och annan kondor gör inte bilden sämre. Men de flesta stora fåglar som svävar runt på uppvindarna visar sig vara örnar och andra rovfåglar. Inte så illa det heller.

Cachi, nästa större by och nästa natthärbärge är en smärre turistort med två hotell, några enklare hostels, barer och restauranger.

Och hantverksbutiker. Vi parkerar på torget mellan en skabbig Ford Ranger av äldre årsmodell och en ny kaxig Toyota HiLux, de två vanligaste pickuperna i Argentina. Och köper stora vävda sjalar i lamm- och lamaull, en matta i ullgarn och krubbfigurer i keramik där heliga familjen är indianer och djuren i krubban lamor.

ACA, Automovil Club Argentina, har ett kanonfint hotell i byn med bra mat, men inte lama på menyn.

Nästa dagsetapp är bara 165 km, till vinstaden Cafayate med det vita vinet Torrontès som specialitet.

Det tar fyra timmar på ruggig tvättbrädeväg. Att bilen håller ihop är ett under.

Att vi själva inte skakar sönder är lika stort. Men bilen luftfjädring svälver ojämnheterna på ett enastående sätt.

Själva tycker vi att vi inte gjort annat än kört i nerförsbacke i två dagar, men vi är fortfarande på över 2 000 meters höjd. Men klimatet är bra och utanför Cachi ligger världens högsta vingård, på över 2 000 meter.

Grillad lama

Vi åker inte till vingården. Men vi spottar ut kokabladen och provar vinet till grillad lama på en enkel servering på torget i Cafayate. Indianen som driver stället säger åt oss att gå till vinbutiken om hörnet och köpa ett ordentligt vin, hans är av det enklaste slaget, men så tar han inte mer än en tia för en flaska. Den grillade laman som är hans dyraste rätt kostar 40 kronor. Den är god.

Vingårdarna trängs runt stan men efter ett par mil är det stenöken igen, med taggbuskar och stora kaktusar som enga vegetastion, och där ett par kilometer mot bergen ligger indianbyn Quilmes. I ruiner sen de spanska erövrarna rev byn.

Då hade de krigat med inkaindianerna i 150 år. Och dessförinnan hade incas krigat mot den stam som ursprungligen byggde byn. Eller stan. Det bodde som mest 8 000 människor där.

När konkvistadorerna kuvat Quilmesindianerna, det var den allra sista stirden med incas, var de flesta indianerna döda, men ett par tusen tvingades fotvandra till Buenos Aires, nära tvåhundra mil. Många dog på vägen. De som kom fram byggde hamnen i stan. Och då dog resten.

Stadsdelen Quilmes och Argentinas bästa öl är uppkallade efter de sista inkakrigarna. De som inte ville annat än att kasta ut inkräktarna.

Än i dag pågår kampen mellan erövrare och indianer. Och i Quilmes är den tydlig med ett flott hotell och en restaurang byggda av en inflyttad argentinare för bara ett par år sedan som står tomma och öde efter en konflikt med urbefolkningen.

Runierna hör till de större attaktionerna längs Ruta 40, men trots att vi är mitt i påskveckan är vi bara ett trettital besökare.

Dagen efter, bland ruinerna efter indianbyn Shincal är vi helt ensamma.

Vi klättrar upp för de båda heliga kullarna där indianerna offrade till gudarna och ser bara grönskande natur runt om. Igen nutida civilisation någonstans.

Och inga turister. Argentinarna är lika ointresserade av sin urprungsbefolkning som vi svenskar av samerna.

Hotel Belen i stan med samma namn (betyder Betlehem) är en av resans överraskningar. Extremt läckert 1950-talsbygge i betong dekorerat med stora reliefer i ursprungsfolkstil. Kan man säga så? Kanske inte. Men så var det.

Där träffar vi Juan som gör samma resa som vi, men med en Toyota SW4, kombiversionen av Hilux.

Han är inte nöjd med vägstandaren. ”Njurarna håller på att hoppa ur kroppen”.

– Jasså, säger jag. Inte i vår bil...

Lokal crusing

Nästa natt i Chilecito är lika överraskande. Hotell Ruta 40 är överlägset billigast på hela resan, 200 kronor för ett prydligt dubbelrum med dusch och utsikt över Anderna.

Och på kvällen kollar vi lokal cruising runt stora torget.

Vi satt i timmar och drack Fernet con Coca, den argentinska folkdrycken med en del Fernet Branca och två delar Coca Cola, och tittade på bilar.

En Fiat 127 med måsvingedörrar körde varv på varv. En Renault 12 i blåmetallic och minst 15 extraljus passerade med jämna mellanrum. Sänkta Fiat 128 stod som spön i backen. En Fiat 600 imponerade med gigantisk spoler på taket. Och så var det fullt moderna pickuper med vanliga medelålders män bakom ratten och hela familjen och mormor med på cruisingen som tydligen var ett stående inslag i stadsbilden varje veckoslut.

När vi lämnar Chilecito nästa morgon hamnar vi omedelbart i en av de otaliga polisspärrarna.

Argentina är en demokrati, där peronisterna vinner alla val, år efter år, men luktar polisstat lång väg.

Ett antal olika poliskårer sätter upp kontroller, ibland med bara någon kilometers mellanrum. Och ibland bara för att fixa lite mutor. Även på glest trafikerade vägar som Ruta 40.

Men den här gången är polisen bara moraliskt stöd till hälsovårdsmyndigheten som inte är så van att stå mitt i vägen.

Alla som passerar in i Roija-regionen ska informeras om denge-myggan och dengefebern. En variant av malaria som sprider sig i Sydamerika och som sprider skräck bland folk och myndigheter.

Första sticket brukar man överleva, om man får vård snabbt, får vi höra, men andra gången dör man. Tio argentinare är redan döda, långt fler smittade.

Vi köper myggmedel, lovar att smörja in och spreja oss tre gånger om dagen, och får bilen besprutad med mygggift.

320 kurvor på tolv kilometer

Hur många tusen kurvor hade vi redan kört genom när vi lämnade Chilecito? Tusen eller tiotusen? Inte en aning. Men på en sträcka av tolv kilometer efter stan passerade vi 320 kurvor upp och ner för Cuesta de Miranda. Så stod det i alla fall i boken.

Den vackraste sträckan längs hela Ruta 40 stod det också. Jo, det kan nog stämma.

Uppe på passet finns två små kapell. Ett för Gauchito Gil, ett för La Defunta Correa. Båda är inofficiella helgon och mycket populära.

De som kör förbi brukar stanna, be en bön, göra korstecknet och ge en liten gåva. En cigarettfimp till storrökaren Gauchito Gil (som var en småväxt halvkriminell gaucho) och en flaska vatten till la Defunta, som dog av törst i öknen.

Defunta-kapell finns i hela Argentina, men mest här i Roija-regionen, det var här hon dog.

Och öknen vi kommer fram till på högplatån efter bergspasset är lika imponerande som skrämmande och hör till Unescos världsarv. Efter platån drar vi upp i nya berg på väg mot ett alldeles riktigt spahotell med varma källor.

Jag stannar före Jachal för att fotografera några guchos som kommer ridande.

En av grabbarna stannar in, tar upp sin fältflaska och bjuder på iskallt vitt vin och föreslår att vi vänder och följer med på den årliga Gauchofesten i Villa Mercedes.

Matfest i vindistriktet

Klart vi vänder och tillbringar flera timmar som enda utomsocknes när traktens gauchos gör upp om vem som egentligen är den skickligaste ryttaren.

Om argentinare håller hårt på könsrollerna så är gauchon, den argentinska cowboyen, den sista riktigt manliga bastionen. Och patriotismen skulle få de svenska nazistpartierna att framstå som halvmesyrer.

Men rida kan dom. Och grilla killing och hemstoppad chorizo.

Spa-hotellet i Pismanta, som inte ens kallar sig spa, ligger på drygt 2 000 meter och blir en ny höjdpunkt på resan. Utepoolen håller 27 grader, varmt och aningen svavelosande direkt från källan, och med snötäckta berg runt omkring. De små bassängerna inne i hotellet håller allt från 37 till 44 grader. Det är bara att välja.

Nu närmar sig resan sitt slut. Vi kör ner på slätten igen, möts av 36- gradig värme, passerar vindistriktet San Juan och kommer i kvällningen till själva vinhuvudstaden Mendoza.

Caro Pepe är en klassiker med ”ät så mycket ni vill” för 60 kronor. Där finns allt i grillväg, hela den typiska parillan (typ ”grillmenyn”) som inleds med blodkorv, njure, tunntarm (med hela innehållet av halvsmält gräs) och en chorizo. Sen olika köttbitar styckade på ett sätt som vi inte är vana med hemma och att få oxfilén blodig kräver en hel del språkbegåvning. Argentinarna gillar genomstekt.

Hemgjord pasta med goda såser fixas av en kock mitt i restaurangen, avsluta gärna med pannkakor och glass. Och är det slutet av veckan är det underhållning. Tangoorkester, förstås.

Den som ändå är i Mendoza kan ta en avstickare upp mot Chile och titta på 7 000-meterstoppen Acconcagua, det högsta berget utanför Himalaya. Eller besöka någon av de hundratals vingårdarna.

Trapiche är väl mest känt här hemma och en av de allra största gårdarna med en produktioon på upp emot 9 miljoner flaskor om året. Goda viner i alla prisklasser. I Argentina kostar de enklaste vinerna under femton kronor och en 20-kronorsflaska kostar cirka 80 kronor på Systemet. Det är bra och prisvärt, både i Argentina och hemma.

Tusen mil senare

Ruta 40 fortsätter söder ut, drygt halva vägen är kvar ner till Eldslandet. Men nu blir det plattare, vägen blir rakare och nervspänningen från passen uppe i Anderna släpper.

Så vi lämnar Ruta 40 och styr öster ut, tillbaka till Cordoba och Buenos Aires.

Och när vi flyger hem igen har vi kört närmare tusen mil.

Att bilen fortfarande är i ett stycke är ett under.

Inget skrammel, inget gnek.

Jag kanske ska höra av mig till gendarmeriet i San Antonio de los Cobres och berätta att de kan sluta fnysa åt Touareg.

Foto: Robert Collin & Johannes Collin

Se hela resan i bilder:

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar