Här är skrotbilarnas himmelrike i Sverige

MOTOR

KYRKÖ MOSSE. Åke Danielsson slet hund ute på mossen vid den gamla landsvägen från Ryd till Hässleholm.

Så, nån gång på 1940-talet började han skrota bilar längs vägkanten.

Åke är borta sedan länge. Men de rostiga bilvraken lever kvar ute i skogen.

Foto: URBAN ANDERSSON
De här bilarna har historier att berätta; romantik i baksätet, ilfärder till BB, hippiresor till Afghanistan och ett plötsligt slut på alltsammans en vanlig eftermiddag när mamma och pappa hade för bråttom på väg hem till barnen.

Det går inte att föreställa sig Åkes tillvaro som torvbrytare. Han grävde för hand, stapplade bitarna för hand. Malde ner dom till pulver sedan de torkat.

Dag ut och dag in. Myggen kom redan i maj och tillvaron måste ha varit rent förjävlig.

Hela tiden hörde han bilarna skumpa förbi på landsvägen som väl i ärlighetens namn mest på den tiden liknade en bättre kostig. Av och till stannade en kärra. Motorstopp, punktering, soppatorsk eller vad det kunde vara vid vägkanten.

Bodde i ett skjul

Ingen vet hur Åke fick idén. Men 1940 började han skrota bilar. Det fanns gott om delar som han kunde sälja från vraken. Och kasserade bilar fanns det gott om.

Åke, född 1914, byggde ett skjul ute på mossen som han flyttade in i. Tolv kvadratmeter. Tjalle Tvärvigg bodde lyxigare

Allt gick inte att sälja och det var inte så noga med vart resterna tog vägen. Han lät liken ligga där de var. De blev bara fler och fler. Gamla Volvobilar, Austin, jänkare, Morris Minor, Saabar, Ford Taunus 17M, folkabussar, franskt skräp, mercor och vanliga bussar.

Han hade i alla fall vett att tömma dom på olja och inte dumpa batterierna annars hade det sett verkligt förfärligt ut på mossen i dag.

Spöklikt tyst

Åke skrotade sin sista bil 1974. Han plockade bort 130 vrak. Men resten är kvar ute på mossen. På ett par ställen ser det ut som om vraken fastnade och dog i nån slags rusningskö någon gång under bilismens guldålder.

Der är spöklikt tyst ute på mossen, men ändå inte. De här bilarna har historier att berätta; romantik i baksätet, ilfärder till BB, hippiresor till Afghanistan och ett plötsligt slut på alltsammans en vanlig eftermiddag när mamma och pappa hade för bråttom på väg hem till barnen.

Ibland hörs hur en bil, som väl snart också kommer att hamna på någon skrot, rasslar förbi på den nya landsvägen en bit bort. Annars är det mest myggen som låter. Det är trolskt i kvällsljuset.

Bilarna, vackert rostbruna håller på att förenas med landskapet. Eller om det är tvärtom. Mylla och metall liksom smälter i hop. På något sätt kommer jag att tänka på övergivna industrier i Albanien som också håller på att smälta ihop med den jord som alltid vinner till slut.

Pansar-pv håller bäst

En bil står emot bättre än någon annan: Volvo PV. De bilarna måste ha varit byggda av pansarplåt. På många andra bilar är plåten tunn och skir som smörpapper.

Åke dog år 2007 och ett par år senare undersökte länsstyrelsen i Kronoberg om skroten var en tickande miljöbomb. Det var den inte. Åke hade tydligen skött sig hyfsat i alla fall.

Nu är skroten skyddad. Och Ryds största turistmål.

FAKTA

Andra bilsamlingar

■ ■ Autoseum i Simrishamn har en fantastisk samling fordon. En stor del av föremålen kommer från det gamla motormuseet i Skokloster som grundades av Rutger von Essen 1963. 2007 såldes samlingen och flyttades till Skåne. 130 bilar och en massa motorcyklar. Sveriges största motormuseum. Rekommenderas.

■ ■ Polismuseet i Stockholm har en skön samling polisbilar som lånas in från Polistekniska museet på Polishögskolan i Solna som har en ännu vassare samling. Visste du att polisen en gång i tiden jagade buset i folkabubblor – och att en del lyckligt lottade sheriffer fick susa fram i Porsche?

ARTIKELN HANDLAR OM