Bristol – lyx som inte syns

Handgjorda bilar för dem som inte vill skylta med sin tjocka plånbok

1 av 5
MOTOR

Du ska inte köpa en Bristol om du undrar över hur mycket den kostar. Detta är lika självklart som produktionen på 150 bilar per år.

Häromdagen bytte Stina bort sin 15 år gamla VW Golf. Bilen hade varit billig, enkel och problemfri, men började bli gammal. Under åren som Golfägare hade Stina klättrat i karriären och tjänat så mycket pengar att hon kunde unna sig en riktig kvalitetsbil. Men efter en vecka ringde hon mig.

– Lexus påstås ju vara världens bästa bil, så jag köpte en sprillans ny i passande storlek. Men den bara krånglar!

Stinas elände beror dock inte på bilmärket, Lexus bygger utan tvekan bra bilar. Nej, problemet ligger i att alla nya bilar lider av teknisk overkill, både elektroniskt och mekaniskt.

En enkel men förfinad bil

Därför längtar jag efter en ny bil med enkla, men väl fungerande konstruktioner. Med andra ord en Bristol. Jag har kört två exemplar, byggda 1959 och 2003. Förutom motorn är bägge byggda på ungefär samma sätt, med motorn långt bakom framaxeln, bakhjulsdrift och stel bakaxel. Trots denna grundkonstruktion, med rötter från tiden runt andra världskriget, har bägge bilarna moderna köregenskaper.

Mitt svar till Stina blev därför att det fortfarande byggs enkla men förfinade bilar, men med en V8:a på sex liter och ett pris som en bättre villa är

de alltså inga åka-till-jobbet-bilar. Tyvärr!

Kom först 1947

Den första Bristolbilen, modell 400, var rent tekniskt en BMW som kopierats, förbättrats och byggts med samma kvalitetskrav som Bristols flygplan. Bilen kom ut 1947 och väckte stor uppståndelse på grund av sin kombination av bromsar, styrning, vägegenskaper, komfort, förarposition och lågt luftmotstånd. Även om

Bristolfolket inte uppfann begreppet ”handling”, så var man bäst på den praktiska tillämpningen. Bristolbilarna utvecklades och fick nya namn som 401, 402, 403, 404 och 405.

Den sista sexcylindriga modellen blev 406, där en liten serie chassin skickades till italienska karosskräddaren Zagato. Ett av resultaten blev den silverfärgade bilen på nästa uppslag och som med de flesta av Zagatos former så älskar eller hatar man dem.

Bristols bilar byggs än i dag för hand på fabriken utanför Bristol. Förutom en ny sportmodell med Vipermotor ser de ut som den tre år gamla vagnen här ovan. Karossernas vardagliga utseende är en del av tillverkarens idéer kring ”our nicely understated cars”. Dessa bilar köps nämligen av folk som både uppskattar exklusivitet och anonymitet. Tack vare de få vagnar som har byggts genom åren och den totala avsaknaden av annonser eller reklam är det bara entusiasterna som vet att märket existerar.

Hur som helst är denna Bristol också mycket praktisk och rymlig, trots att den är smalare än en Ford Mondeo. De raka karossidorna gör kupén luftig och tack vare att reservhjulet sitter i framskärmen är bagagerummet imponerande.

Framskärmarnas luckor härbärgerar reservhjul, batteri och bromsservo. Så har det varit på nästan alla Bristols, ända från starten.

Racerföraren Anthony Crook köpte Bristols bildivision 1961 samt drev företaget enväldigt fram till 1997, då yngre partners gick in med lika friska pengar som idéer. Mr Crook jobbar fortfarande i företaget och Bristol fortsätter naturligtvis att endast sälja sina bilar direkt från kontoret i London, utan några återförsäljare eller generalagenter i resten av världen.

I slutet på 1950-talet blev den gamla raka sexan på 2,2 liter inte mycket att komma med gentemot de större kraftpaketen i konkurrenter som Ferrari, Jaguar, Aston och Mercedes. Men tack vare att man på 1960-talet gick över till Chryslers stora V8:or har man än i dag effekt så det räcker och blir över.

Bristol Blenheim 3S

Bosse Andersson ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM