Hur många har blivit terroriserade av polisen?

MOTOR

Att ligga bakom en polisbil som håller ett par kilometer under hastighetsgränsen är frustrerande. Alla har gjort det, alla vet hur det känns.

Kön bakom polisbilen växer, ingen vågar köra förbi. Trängsel och irritation bakom snuten, biltomt framför.

Att köra om en polisbil är bland det mest ångestladdade. Jag har gjort det ett par gånger, smugit förbi polisbilen som håller 88 eller 108, sakta, sakta, för att vara säker på att inte komma över fartgränsen.

Det tar en evighet och man känner polisernas blickar.

Senast jag gjorde det var på väg hem till Norrtälje. En manlig förare, en kvinnlig polis bredvid.

Först låg jag bakom en stund, samlade mig, kollade in hastigheten. Sen började jag den långa omkörningen. Först med polisens blickar i backspegeln, sen i sidan och när jag till slut glidit förbi förstod jag hur den kvinnliga polisen började kolla upp mig samtidigt som föraren hade kollen på hastigheten.

Det slogs på bilnummer, kollades ägare (och det var knappast någon fördel att han hette Robert Collin), giltigt körkort? skatten betald? besiktigad? körförbud?

Nej, inte för fort och inga andra formella brister. Så polisen kunde inget annat göra än att ligga på armlängds avstånd de sista milen till Norrtälje.

En annan gång, också på väg hem från redaktionen, blev det handgripligheter. På den tiden var det fortfarande en vanlig korsning vid Gillingebanan och hastigheten i korsningen var 70 km/tim.

Jag kom ikapp en mc-polis. Han saktade ner till 70 och jag med, en bit bakom. Men efter korsningen låg han kvar i 70 och jag började köra om. Då gick han ut mot vägens mitt, som för att hindra omkörningen. Jag la mig bakom en stund, sen provade jag igen. Och snuten ut i mitten igen.

Tredje försöket höll jag långt åt vänster, nästan över i motsatta vägrenen, och pressade mig förbi. Då började han vifta med handen, körde om och pekade hysteriskt mot höger vägkant för att stoppa mig.

Men här är det 90, sa jag. En invändning som han avfärdade samtidigt som ansiktsfärgen fördjupades ytterligare.

Jamendu, sa jag, vi kör fram till Brottby och så kollar du i backspegeln om det inte står 90 på skyltarna där. Står det 70 lovar jag att stanna, men står det 90 så kan du vara glad att jag inte anmäler dig.

Senast polisen lekte gud var för att par veckor sen. Vi var på väg hem från cabtestet på Västkusten och före Örebro kom en polisbil upp på motorvägen från en påfart. Då var jag nöjd med nya superexakta hastighetsmätaren Active GPS (den som också varnar för kameraskåp). Jag kunde hålla exakt 110 utan att vara nervös medan resten av kön låg kvar bakom.

För några år sen när jag körde en ny Ferrari i Italien hade polisen i stan ställt upp med mc-snutar som skulle eskortera oss om vi ville plåta på någon gågata i gamla stan eller hitta närmaste vägen ut till motorvägen.

Jag frågade ”min” polis var det var riskfritt att köra fort. Följ mig, sa han, jag vet ett industriområde där det är 70, men där du kan köra hur fort du vill. Jag kan köra före och rensa, sen hänger du på.

Men tänk på, la han till innan han drog in mellan industriladorna med blåljus och sirener, min Guzzi går bara i 150 ÊŒ79;med vindrutan och all polisutrustning, du kan dra förbi när det är fritt.

Så la han i ettan och gasade iväg så mycket hans nerlastade Motoguzzi förmådde.

När jag passerade honom höll jag 180, lite senare en bra bit över 200.

Som biltest var det värdelöst, som omkörning av ett målat polisfordon i tredubbla hastigheten var det en erfarenhet.

+

-

Robert Collin

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar