Minoriteten styr svenska trafiken

Oroande att några få och höljudda kan blockera viktiga vägsatsningar i miljöns namn

SNURRIGT Politikerna vill avgiftsbelägga Essingeleden i Stockholm – från 2011. Trots att det inte finns något annat sätt att ta sig runt Stockholm förrän 2020. Foto: TOMMY MARDELL
MOTOR

I Sverige är det inget problem att hitta fram med en fem år gammal vägkarta. Eller tio år gammal för den delen. Det byggs ju inga nya vägar.

Det kommer upp lite vajerräcken, och kanske breddas vägen samtidigt med ett körfält i ena riktningen. Men helt nya vägsträckor, nej, bara i undantagsfall.

Aningslöst körde jag förra veckan till Paris och vidare till Loiredalen med mina, som jag tyckte, nästan nya kartböcker. Europakartan från 2006, Tysklandskartan från 2009 och Frankrikekartan från 2005.

Inte en siffra rätt! Det var nya motorvägar, nya förbifarter och nya anslutningsvägar överallt. Och mer vägar var på gång. Och bredvid motorvägen gick snabbtågen. En del lite äldre, en del på alldeles nya spår.

Europa bygger infrastruktur, och det behövs nu när Europa är en gemensam marknad och både folk och varor flyttas mer än någonsin tidigare.

Här hemma däremot har vi ett enda nytt större vägprojekt på gång, Förbifart Stockholm. Ett vägprojekt som skulle ha genomförts för minst tio år sedan, som en nödvändig avlastning till den sköra Essingeleden. Men som ältas om och om igen.

För en månad sedan lät det som om Socialdemokraterna sällade sig till de borgerliga och sa ja till leden. Men i går blåste nya vindar, Mona Sahlins parti vek sig för fundamentalisterna i Miljö- och Vänsterpartiet. Nu ska det bli folkomröstning. Stockholmarna själva ska få bestämma!

Minns ni förra folkomröstningen, om biltullarna? Även då skulle Socialdemokraterna respektera folkviljan. Hur gick det? Stockholmarna sa nej, men biltullarna genomfördes ändå.

Den gången undantogs ­Essingeleden. Nu vill alla partier avgiftsbelägga den – och redan från 2011 trots att inga nya alternativ att ta sig förbi Stockholm erbjuds förrän tidigast 2020.

Jag är ingen vän av tvåpartisystem, jag har alltid uppskattat pluralismen i den svenska politiken. Men när en liten högljudd minoritet år efter år kan blockera viktiga infrastruktursatsningar i den heliga miljöns namn blir jag orolig.

I Frankrike har miljöpartierna aldrig fått något större inflytande, men i Tyskland är De Grönas makt desto större. Ändå lyckas starka politiker i de båda länderna driva genom nödvändiga investeringar.

Men i mellanfilens Sverige är det minoriteten som har sista ordet.