Volvo Amazon: Raka vägen till nyskick!

1 av 41
En mycket nöjd ägare vid sin fina Amazon... klicka vidare i bildspelet för att se att bilen inte alltid varit i riktigt samma skick!
MOTOR

Peter Wallgren bestämde sig för att renovera en Amazon – och så gjorde han det.

Det här handlar inte om en bil som förvandlats från en hög finfördelad rost till den skönhet ni kan se på bilderna. Det blir inga oreringar om färgkoder uppspårade genom påven i Rom. Det här handlar om något som egentligen är än mer otroligt: Hur man kan bruksköra en bil 33 000 mil – under 40 år – i svenskt klimat och därefter, med relativt enkla medel, återställa bilen till nära nyskick.

Arbetskamratens bil

Det är Volvo Amazon helt enkelt. Folkhemsbyggaren nummer ett. Svensk trygghet som ny. Svensk trygghet att renovera.

Historien börjar när Peter Wallgren från Järfälla en höstfredag 2006 sitter och bläddrar i det senaste numret av Klassiker. Det är Amazonspecial. Framsidan pryds av två bilar. Skönheten och odjuret. Bruksbilen och utställningsexemplaret. På sidan 67 ses en äldre herre ståendes bredvid sin bruks-Amazon. Peter hajade till – var inte det där ansiktet ruskigt välbekant? Jo, efter en stunds efterforskningar i det inre arkivet kom Peter fram till att de en gång var arbetskamrater. Det var i slutet av sjuttiotalet någon gång. På Philips. I Stockholm. Radioapparater. Tjockis-tv …

Oändligt antal mil

Namnet Bengt Billgren gav inte allt för många träffar i telefonregistret och klockan tre samma dag stod Peter och frun Pamela och beskådade en lika brukad som intagande Amazon årgång 1968. Miltal? – Oändligt. Antal ägare? – En, jag. Sälja? – Yepp, för gammal för att köra bil nu serru. Köpa? – Mnja, ska tänka lite på saken först.

Peter tänkte, dag och natt. En vecka senare hade han tänkt klart: Självklart skulle han köpa bilen.

Hustrun Pamela var aldrig bekymrad. Peter har nämligen haft sina smidiga radiofingrar i mången fyrhjulad manick genom åren. Två bubblor har passerat revy, samt en Autobianchi. Bland annat. Häckiga varelser vid ankomst. Jättefina när det några år senare blivit dags att vinka farväl.

Peters intresse för små bilar har till viss del sin grund i radhusgaragets ringa storlek. Men genom att slå ut en vägg fick även Amazonen plats.

Att det skulle bli totalrivning av Volvon bestämdes tidigt. Skicket var jämnbrukat. Rostigt här och var, men inte bortom igenkännlighet: Perfekt!

– Jag köper hellre en bil i ärligt risigt skick än en som är tveksamt renoverad, säger Peter. Det slutar ofta med att man gör om dåligt utförda jobb och då betalar man ju två gånger för det.

Peter bytte avgassystemet och lite bromsrör, sedan åkte han till Bilprovningen – mest för att få en arbetsorder.

Spansk flagga

– EN anmärkning fick den. ”Främre tvärbalk rostskadad”, och jo, visst den var verkligen rostskadad, säger Peter och visar med händerna en minutbiffs storlek. Om det varit 1977 hade han fått spanska flaggan – sannolikt, garanterat.

År 1968 trodde många att Amazonens saga var all. Volvo 144 såldes sida vid sida med Amazonen sedan föregående år och pekade tydligt ut färdriktningen. Det skulle ändå dröja till 1970 innan den sista Amazonen rullade av bandet och Volvo fortsatte att utveckla modellen in i det sista. Gammal kärlek dör långsamt. Nytt för 1968 var bland annat ett välbehövligt bromsservo som standard och rattstång av säkerhetstyp.

Med Bilprovningens omdöme i ryggen började Peter lägga upp strategin. Vis av erfarenhet visste han att mycket handlade om att engagera rätt människor. Plåt rör Peter inte själv, men han fegar inte ur för att ge sig i kast med övriga områden. En lokal firma anlitades för plåtjobbet. Hemma i garaget demonterades bilen in på bara skinnet. Minsta pryttel fördes noga in i Peters anteckningsbok. Sorterades prydligt i väntan på rekonditionering.

– Man har ju lärt sig hur arbetsordningen bör se ut. När bilen kommer tillbaka från lack är det inte roligt att sätta igång och fräscha upp grejer, då vill man ju montera!

Bytte fronten

Behoven av ny plåt visade sig som vanligt vara större än vad som först befarats. Firman bytte de bakre hjulhusen. En framskärm fick bytas mot en bättre begagnad. Likaså fronten. Golvet fick några lappar, sedan var det klart, eller?

– Det strulade till sig lite när plåtslagaren som jobbat på bilen slutade på firman, säger Peter. Jobbet stannade upp fast det nästan var färdigt. Det krävdes lite tjat för att det sista skulle bli gjort.

Vi befinner oss nu omkring årsskiftet 2008-09 och hemma i radhusgaraget har flitens lampa hunnit brinna i något år. Motorpaketet står blottat på garagegolvet. Oöppnat, men penselrenoverat. 33 000 mil är väl ingenting för en gammal Volvorova?

Peter skrubbar småsaker. Jagar delar. Rätar ut grillen med hemmasnidade mothåll. Får fotstegen syradoppade på en firma som inte gör sådant i vanliga fall. Grenröret aluminiumsprutas till kompispris i Eskilstuna. Färghandlaren i Järfälla bryter till rätt gul färg till fläktbladet. Peter renoverar kopplingens slavcylinder. Småpinaler lämnas till elförzinkning. Några kilometer forumtråd läses kvällstid:

– En enorm hjälp har varit allt som går att läsa på internet, säger Peter. På Amazonklubbens forum finns detaljerade instruktioner för hur man renoverar dörrlås till exempel. Guld värt.

Blocket och Tradera

Genomgående har Peter istället för att köpa nytillverkat försökt återanvända begagnade friska delar så långt som möjligt. Där de befintliga delarna varit för dåliga har Blocket, Tradera och Amazonklubben varit den heliga treenigheten. Volvos kvalitetsmaterial kan förvånansvärt ofta klara sig med en rengöring.

Delar som Peter dömt ut har han i sin tur sålt över internet. Marknaden för Amazondelar är stor och befinner sig i konstant rotation; det som är för dåligt för någon är guld för en annan. Mycket lite förutom ett antal hinkar avskrapad underredesmassa har slängts.

En annan lokal firma som i vanliga fall sysslar med försäkringsskador fick hedersuppdraget att lackera bilen. Ett smart drag av Peter; man kan anta att lackerare som dagarna i ända sprutar stålgrå vänsterskärmar till Volvo V70 blir glada av att få en Amazon att sätta tänderna i. Peter passade på med ett färgskifte till kulör 46 Körsbärsröd. Man renoverar inte sin bil åt andra. Man renoverar den åt sig själv.

Under hela renoveringsförloppets gång har Peter skickat rapporter till sin forne arbetskamrat, förste ägaren till Amazonen. Ett A4, en gång i halvåret, ordning och reda.

Svärmor till undsättning

Det finns en viss sorts telefonsamtal som får det att pirra till i magen. Att bli uppringd av en lackerare som ber dig hämta nylackerade bildelar är just ett sådant. Peter satte av i full fart till lackeraren och stötte omgående på bekymmer. Det fanns inte en chans att allt skulle få plats i hans garage. Lösningen blev att svärmor fick husera vissa delar. Annat placerades i sommarstugans friggebod. Sedan var det bara att bläddra tillbaka i antecknings­boken och börja montera:

– Det är lite förvånande hur fort det faktiskt går att återmontera en bil, säger Peter. Visst, jag stötte på problem. Men inga allvarligare saker.

Målsättningen var att få ihop bilen till mitten av augusti 2010. Peter hade nämligen fått en unik inbjudan att delta i Svenska Kungsrallyt. Men planerna lades ganska snart på is:

– Det tog verkligen emot att tacka nej. Men för att få ihop bilen skulle jag bli tvungen att forcera arbetet – och då försvinner ju mysfaktorn i det hela.

Färdig 2010

Bilen blev istället klar fram emot hösten 2010. Eller klar? Den blev besiktigad, med beröm. Men klar vete katten. Peter är en sådan där entusiast vars största behållning är att skruva isär – och ihop. Inför fullbordat faktum ställer han sig något förvirrad – ”vad gör jag egentligen nu?”

Från fru Pamelas håll hörs önskemål om att till slut göra den där resan där alla Mälarslotten ska besökas. Den där som de egentligen skulle ha gjort redan i Bubblan innan den såldes. Peter sneglar hellre på nackstöden som ligger i garaget och väntar på montering. Och så var det ju en topplockspackning som kanske eventuellt skulle bytas.

– Och Bengt, det kanske är dags att visa upp hans gamla bruksbil för honom? Slutredovisa så att säga.

Jon Remmers

ARTIKELN HANDLAR OM

Bilar