Tourettes - lite allvarligare än fulprat

Lars Lindström från Skellefteå var en av mina idoler när jag var barn. Jag ville bli som han, Kjell Häglund, Anders Hvidfeldt, Petter Karlsson, Jan-Olof Andersson, Måns Ivarsson - speciellt Måns Ivarsson - och allt vad de hette i kvällsisarnas fredagsbilagor kring 1987. Jens Peterson. Kristina Adolfsson skrev också. Susanne Ljung. Anna Björkman. Andres Lokko. Lennart Persson. En som hette Hasse Gänger och skrev nån sommar, son till radiomannen. Peter Öhman hette en karl, från Boden tror jag han var.
I dag nämner Lars Lindström mitt namn för första gången i en krönika. Det känns smickrande.
Han skriver om helt andra saker än Del Amitri nuförtiden med en sträng norrlandsskägg under läppen. Han är det goda trevliga samvetet med allmängiltig präktig 50-talsmoral som det är för ont av.
I dag är det en bra krönika, småskoleläraraktig och anständig, med bara ett enda större fel: det heter inte tourettes det Lasse och alla andra pratar om.
De som har tourettes på riktigt är givetvis upprörda av denna vulgäranvändning av en mycket besvärande sjukdom.
Om det heter nåt, för övrigt, heter det koprolali. Koprolali är den gren av tourettes som gör att man säger opassande ord, "fula" skulle nog Lindström säga.
Men givetvis är unga mediepersoners grova språk inte alls nån sjukdom utan bara en spegling om hur människor talar på riktigt, på de flesta platser utom i Lars Lindströms mycket, mycket trevliga krönikor.
Sådeså.
hits