ÅSIKT

Boken om råttor som skrämmer

KULTUR

Inger Frimansson är den psykologiska thrillerns mästarinna, och nu har hon skrivit sin otäckaste bok hittills. Så otäck att inte ens recesenterna vågar läsa den...

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Råtta på rummet ger ingen rätt till ersättning.

Inger Frimanssons senaste roman, ”Råttfångerskan”, har upprört många. I boken finns en kvinna som lever ensam i skogen med halvtama råttor som sällskap. Hon ger dem namn, matar dem – och dödar deras ungar.

– Reaktionerna är, att det ibland är så otäckt att en del inte orkar läsa fram till slutet. Råttorna i min bok är fina små råttor, men en del människor är så rädda och äcklade av råttor av de inte ens vill befatta sig med boken, berättar författarinnan.

I recensionerna märks det hur boken fyller folk med skräck, inte minst råttfobikerna.

– Det är min hittills otäckaste bok. En recesent skrev att hon önskade att någon annan hade fått boken, för hon orkade knappt läsa slutet. Hon klarade inte av det, berättar Inger Frimansson.

Otäckt spel

I Frimanssons psykologiska deckare är det sällan själva historien som är det viktiga, utan det är spelet mellan figurerna i boken.

I ”Råttfångerskan” är det är inte bara råttorna och deras ägarinna som sätter skräck i läsarna – även det intensiva spelet mellan två kvinnor är otäckt. Det är en bokhandlerska som heter Ingrid som, när hennes man förläggaren Titus ligger för döden, far för att hämta hans förra fru Rose. Kvinnan med råttorna.

– Bokhandlerskan som heter Ingrid figurerar faktiskt i en bok jag skrev för några år sedan, ”De nakna kvinnornas ö”. Där nämns också förläggaren. Det skvallras lite att han har ett förhållande med en bokhandlerska. Och nu trädde hon plötsligt fram och ville att jag skulle skriva om henne. Då trädde också den försmådda hustrun fram. Då blev det en ganska otäck kamp mellan de här två kvinnorna, kring den store bokförläggaren.

Romanfigurerna lever egna liv

Överhuvudtaget lever Inger Frimanssons romanfigurer sina egna liv - till hennes egen förfäran. Hon började med att skriva ”vanliga” romaner, där brott och mord inte hade någon plats.

– Det där har kommit senare. Det är mina romanfigurer som kliver över lagens råmärken... Jag gör allt vad jag kan få dem att inte dricka för mycket och inte bete sig, utan skärpa sig och vara hyggliga, hyfsade människor. Men de gör ju inte det, och det tycker jag är synd.

Men det är svårt?

– Jag känner ett visst ansvar för dem, det är ju jag som har hittat på dem. På ett sätt är det ju bra, för då lever de ju vidare...

Maria Wångersjö / Minimedia

ARTIKELN HANDLAR OM